För alla som promenerar förbi mig på trottoaren tycks den amerikanska drömmen ha gått i uppfyllelse. Hamptons har en koncentration av rikedom som knappt kan jämföras med något annat ställe i världen. I sin bok Hamptons Babylon skriver Peter Fearon att Sovjetunionen hade Hamptons som ett separat militärt mål under kalla kriget. Ryssarna hade nämligen nått en viktig insikt: Om man skulle bli tvungen att rikta ett kärnvapenanfall mot New York City, och detta skulle ske på ett helgslut under sommarhalvåret, så hade en stor del av USA:s ekonomiska och politiska elit förmodligen upplevt det hela bara som en extra spektakulär solnedgång. De hade överlevt eftersom de hade befunnit sig i sina sommarhus i Hamptons.

Vårt hotell ligger i Montauk, allra längst ut på Long Islands östra tungspets. Montauk är East Hamptons raka motsats. I stället för märkesbutiker består huvudgatan av en Seven Eleven, ett apotek och en spritbutik. Montauk är känt för framförallt två saker – dels sin fyr, som anses vara ett av de finaste exemplaren i landet, dels att Andy Warhol köpte ett hus här på 1970-talet.

En gång lånade Warhol ut sitt hus till Rolling Stones, som behövde ett lugnt ställe att repa på inför sin kommande världsturné. En kväll bestämde de sig för att gå ut och festa, och Mick Jagger föreslog baren på Memory Motel (som fortfarande ligger kvar på huvudgatan). Detta var ett ställe där de lokala fiskarna hängde. Åsynen av Rolling Stones och dess entourage, ett gäng skäggiga hippies med långt hår, provocerade stammisarna så till den grad att de kastade ut dem. Detta hindrade dock inte Mick Jagger från att senare skriva en hyllningslåt med titeln Memory Motel.

Redan i slutet av 1800-talet, när folk började bygga sommarhus i Hamptons, fanns hos lokalbefolkningen ett agg gentemot sommarturisterna.

Rika amerikanska familjer hade tidigare tillbringat sina somrar i Newport. Den avgörande anledningen till att de nu vände sig mot Hamptons var framväxten av järnvägen på Long Island. 1895 låg rälsen klar mellan New York och East Hampton.

Jag pratar med Dan Rattiner som är något av en inofficiell Hamptonsambassadör. 1960, tjugo år gammal, startade han Dan’s Paper, USA:s första gratistidning, i Montauk. Han har också skrivit den underhållande memoarboken In the Hamptons. My fifty years with farmers, fishermen, artists, billionaires and celebrities. Enligt Dan Rattiner kom något att förändras med Hamptons på 1990-talet. Dittills hade det befolkats av den typen av rika familjer som är rika utan att vara kända, åtminstone inte för gemene man. Nu skedde ett paradigmskifte.

Hollywoodstjärnor med Steven Spielberg i spetsen, började flytta in. Helt plötsligt hade Dustin Hoffman ett sommarhus i Hamptons, liksom Martin Scorsese och Barbra Streisand. Hamptons hade blivit ett ”östkustens Malibu”. Denna utveckling har fortsatt under 2000-talet (i höstas skaffade sig Jennifer Lopez ett hus här).

– De senaste tio åren har inneburit den slutgiltiga segern för de rika och kändisarna över bönderna, fiskarna och konstnärerna, säger Dan Rattiner.

Sedan knappt ett år tillbaka driver svenske Pär Bonér, tillsammans med sin fru Sofie, hotellet c/o The Maidstone i East Hampton. Det är inhyst i ett gammalt klassiskt vitt trähus i New England-stil. På den stora verandan står stolar från Grythyttan uppradade. Många av rummen är uppkallade efter svenska ikoner som Birgit Nilsson och Alfred Nobel, och på menyn finns rårakor och gravlax.

På Pär Bonérs visitkort står det ”CEO and upcoming surfer”. Men än så länge har det inte blivit så mycket med surfandet. Det har varit för mycket att göra på hotellet. Den svenska stilen går hem i East Hampton. Hos de allra flesta i alla fall.

– Sedan finns det ju vissa som vill att det ska vara som förr, säger Pär Bonér.

Med förr syftar han på pensionatet som låg i huset tidigare. Det var klassiskt amerikanskt.

– Det är mest äldre män som klagar, sådana som gärna äter en stor biff, eller sitter i haklapp och slafsar i sig en hummer.

Pär Bonér insåg ganska snart hur konservativt East Hampton är. Den rosa surfingbrädan med hotellets logga på som står på verandan var från början tänkt att hängas upp som skylt nere vid vägen. Men det satte någon på stadshuset stopp för. I East Hampton är en skylt en skylt och en surfingbräda en surfingbräda.

Under sitt knappa år i Hamptons har Pär Bonér märkt av kändistätheten. Han har också märkt att kändisarna rör sig ganska fritt. Det händer ibland att Jerry Seinfeld en söndagsmorgon parkerar sin gamla folkabuss på hotellets uppfart, för att sedan avnjuta en lång frukost i matsalen. Och en gång när Pär skulle handla på Ralph Lauren blev han expedierad av – Ralph Lauren.

En solig förmiddag tar vi hyrbilen till Springs. Det är här tjänstefolket bor (exempelvis många av de anställda på c/o The Maidstone). Hit flyttade också konstnärsparet Jackson Pollock och Lee Krasner på 1940-talet. Deras hus och studio fungerar i dag som museum och ligger idylliskt i en liten glänta på Springs-Fireplace Road. Det var på den vägen, bara några hundratal meter från huset, som Jackson Pollock en kväll 1956, kraftigt berusad, körde ihjäl sig.

Den guidade rundturen börjar i studion. Här utvecklade Jackson Pollock sin karaktäristiska droppteknik; golvet, fullt med färgstänk, ser ut exakt som en Pollocktavla. Med tanke på att hans målningar brukar kosta några hundra miljoner kronor är det förståeligt att man inte får behålla skorna på.

För arbetarklassbefolkningen i Springs framstod Jackson Pollock till en början som en inkräktare. Han fick ett liknande bemötande som Rolling Stones på Memory Motel. Men så småningom kom de hyfsat överens och när Pollock drack sig redlös var det alltid någon som hjälpte honom hem.

Han kom dock inte lika bra överens med överklassen. En dag passerade han i sin bil ett stort hus i East Hampton. Gräsmattan, som var lika välmanikyrerad som en golfbana, fångade hans uppmärksamhet.

Några dagar senare, när det hade regnat, körde han in på gräsmattan med sin bil. Han åkte kors och tvärs och fram och tillbaka. När ägaren till huset kom ut och frågade vad han sysslade med, svarade han att han just hade gjort världens största Pollockmålning och erbjöd sig att signera den.

På kvällen sitter vi och läppjar på varsin rom & tonic i baren på The American Hotel i pittoreska Sag Harbor. Bartendern heter Vinnie och är en medelålders man i vit skjorta och blå slips med massor av små amerikanska flaggor på. Han står bakom disken och småsnackar med alla stammisar, mestadels äldre herrar i välsittande fritidskavajer. Här känns det som att tiden har stått stilla.

The American Hotel öppnade redan på 1870-talet. Det tre våningar höga hotellet, med bar och restaurang, erbjöd ett kosmopolitiskt alternativ till alla torftiga motell som fanns längs med vägarna i Hamptons. Fram till mitten av 1800-talet var Sag Harbor en livfull valfiskeort, en av USA:s främsta. Men så småningom upphörde fisket och orten avfolkades. The American Hotel drogs med i fallet.

På 1960-talet började några entreprenörer inse Sag Harbors potential och inledde ett stort upprustningsarbete. Fiskarnas gamla stugor renoverades och gjordes om till moderna bostäder. På 1970-talet köptes The American Hotel av nuvarande ägaren Ted Conklin. Han började varsamt renovera hotellet, våning för våning, så att dess forna glans åter skulle träda fram.

På 1960-talet kostade de nyrenoverade fiskarstugorna runt 7 000 dollar. I dag hittar man ingen för under 700 000 dollar. Och då är det ändå en ganska blygsam summa. Det är alls inte ovanligt att tämligen oansenliga villor i Hamptons går för ett par miljoner dollar. Rekordet hittills lär vara Andy Warhols gamla villa som för några år sedan såldes för hisnande 30 miljoner dollar till J.Crew-ägaren Mickey Drexler.

Dan Rattiner säger att de flesta villorna i Hamptons i dag köps av ekonomiskt oberoende New York-familjer med barnen i privatskolor. Jag undrar hur han ser på framtiden. Vad händer när huspriserna antar alltmer bisarra proportioner? Kommer någon om femtio år kunna skriva en bok om Hamptons, med ett persongalleri lika mångskiftande som det i hans bok?

– Det är svårt att sia om framtiden, säger han. Jag tycker nog att det fortfarande finns en hel del intressanta lokala människor som har roliga, knäppa historier att berätta.