Det är med träsmak i rumpan och dånande karaokemusik i öronen som vi anländer till Hanoi, vårt första stopp på den resa vi ännu inte vet något om. Busschauffören släpar våra grusiga ryggsäckar ur bagageutrymmet, och vinkar.

– Lycka till i vår stora huvudstad!

Och stor är den: Hanoi mäter nästan fyra miljoner människor, bara Ho Chi Minh City har fler invånare.

Gatorna i de gamla kvarteren norr om Hoan Kiem-sjön, som är ett populärt tillhåll för backpackers, är trånga av mopeder, fruktförsäljare, kaféer, cykeltaxis och små utomhusrestauranger där plastborden lyser blåa i skenet från gatubelysningen. Hanoi är borta och hemma på samma gång; det är Gamla stans gränder i Stockholm, med sina skinnaffärer och fejkade juvelerarbutiker upphöjt till tusen. Här kan man få allt, utom en lugn stund för sig själv.

– Photo! Take a photo! skriker en ung vietnamesisk kvinna med virkad trekantig stråhatt och slänger upp sina halvtomma fruktkorgar över våra axlar.

Att vi är turister går inte att dölja, kartan ligger hoprullad i ena jeansfickan, men sticker likväl ut. Den tar oss slutligen till St Josephs Cathedral väster om Hoan Kiem-sjön, där ungdomar trängs på plastpallar på trottoaren och dricker grönt te med lime och spottar ut skal av solroskärnor. Thuy Linh och Hai Quan är båda studenter på universitetet och har varit ihop i två år.

– Att sitta på gatan och dricka te är en social grej som alla unga gör. Vi går hit efter skolan, pratar och tittar på folk. Vill man se det riktiga Hanoi ska man ta en promenad, säger Thuy Linh och skrattar när hon ser mitt skoskav.

Regnet hänger som en tung matta från himlen. Jag köper en stickad mössa från Ngoc Nguyens butik Moon, som ligger på en bakgata i de gamla kvarteren. Hennes leende är stort när hon säger att hon gör allting själv. På hyllorna trängs färgglada smycken, hårspännen, kläder och mössor, mössor, mössor.

– Den där tar två dagar att göra, säger hon och pekar på min mössa i rött och grönt garn. Mest är det vietnameser som köper, men också en del turister. Jag får nya idéer när jag ser bilder i tidningar, säger hon.

Ngoc Nguyens butik är liksom de flesta hus i Vietnam höga och långsmala, med en öppning mot gatan. Många vietnameser bor och arbetar i samma hus, och en öppen framsida lockar kunder till verksamheten: ett hotell, en bilverkstad, en restaurang. I fattiga landsbyar längs kusten är husen i ren betong, med ett undantag: den öppna och smyckade framsidan i mintgrön, gul eller blå färg.

Sista kvällen i Hanoi går vi till Koto, en restaurang som hjälper utsatta ungdomar att komma ur sin fattigdom. Förhoppningen är att en tvåårig utbildning inom Kotos egna restauranger ska leda till jobb och bostad. Maten är dyr, men enligt den blanka broschyren på bordet går alla vinster tillbaka in i verksamheten. Tra Nguyen har gått åtta månader i Kotos skola, och hon visar med van hand hur man rullar små paket av rispapper att doppa i en stark rödaktig sås. Efter en stund berättar hon att hennes föräldrar är döda och att hon och de två syskonen är ensamma kvar. De går alla tre i restaurangskolan, och bor i en av skolans studentkorridorer.

– Jag lär mig engelska varje dag, och på kvällarna sitter vi tillsammans och pluggar. Vi delar kök med andra studenter, det är väldigt mysigt. Jag träffar min klass både i skolan och hemma, säger hon.

Två dagar senare brister molnen och en blek strimma sol sveper över havet när vi stävar ut från Cat Bas hamn i den södra delen av Halong Bay-bukten, en 1 500 kvadratkilometer stor skärgård belägen i norra Vietnam. Cat Ba är den största av buktens tretusen öar, och är mest känd för sin nationalpark.

Träbåten knakar ljudligt när vågorna slår upp mot skrovet. Naturen är sagolik: havet som blankt glas och öarna likt sylvassa spjut i tusental. Varje dag går endagars-, tvådagars- och tredagarsturer till Halong Bay, med övernattning på båtarna som har namn som Tropical Tours, Indochina Sails och Cruise Halong målade i vita snirkliga bokstäver på skrovet. Det känns som en befrielse att komma hit, långt bort från Hanois stimmiga gator och närgångna försäljare. Här finns bara havet, mitt bleka ansikte vänt mot solen och motorns surrande.

Vi stannar till på Monkey island för att beundra utsikten, och för att kanske få se några apor, men det enda vi hittar är skräp uppflutet på stranden. Vi är knappast de första besökarna här. En tysk man på båten berättar att under högsäsongen är båtarna så många i bukten att bensinen bildar en oljig hinna på havet. Från havsbottnen skövlas koraller som förvandlas till halsband, klockor och kylskåpsmagneter för turisterna att köpa i hamnen på Cat Ba. Det är med en sur känsla i magen som vi cirklar runt de hundratals små flytande husen i plåt och trä, där de lokala fiskarna bor. Vill vi gå i land måste vi betala tjugotusen dong, cirka tio svenska kronor.

– Egentligen vill de inte ha oss här, deras bryggor är för dåliga för att klara tunga turister, säger vår guide hetsigt, när den tyska mannen frågar varför det utlovade besöket kräver ytterligare betalning. Det är tydligt att lokalbefolkningen inte får del i de vinster som de tusentals turister betalar varje år för att få se en bit av Halong Bay; fiskarnas hus är fallfärdiga, nära att ramla i vattnet. Klyftan mellan oss på båtens däck, med kameror och solglasögon i band kring halsen, och fiskarna med sina nät i rullar på flytbryggorna, är lika djup som havet.

Några dagar senare, och nästan en tredjedel av kusten avverkad genom ett smutsigt fönster på ett skrangligt nattåg, känns Halong Bays öar och vikar avlägsna. Värmen är mjukt svepande här i My Son, en by några mil utanför Hoi An – en av Vietnams äldsta städer. Stadskärnan, där några av husen byggdes så tidigt som på 1400-talet, har gjort att Hoi An hamnat på Unescos världsarvlista, och lockat hit en och annan turist. Till My Son går busslaster varje dag för den som vill se tempel i samma stil som dem som finns i Angkor Wat i Kambodja. Guiden Dung Quoc Nguyen berättar om den speciella byggteknik som fått templen att tåla väder och vind i över femtonhundra år.

– Titta här! Inget murbruk! Hur kunde man bygga något som håller så länge utan att använda murbruk? Jo, man tog honung och blandade den med sav från träden. När templen var resta satte man fyr på dem, och saven smälte. Det klistret hållet än i dag, säger Dung Quoc Nguyen och skrattar.

Vi går för oss själva, fingrar på de skrovliga tempelväggarna som färgats röda av solen, och trots de hundratals turisternas kamerablixtar känner vi oss ensamma. My Son är det närmaste en religiös upplevelse vi kommer. De flesta vietnameser definierar sig som icke-troende, även om de besöker buddhistiska tempel flera gånger varje år, berättar vår guide, och pekar på ett litet altare i miniatyr som någon ställt i ordning i byns informationscenter. Några små koppar med nykokt te, en kruka med rökelse och en skål med papperspengar trängs med en klase bananer.

– Att hedra sina döda familjemedlemmar, att be om lycka och välgång, om lite tur eller vägledning är en viktig del av vår kultur och görs av alla vietnameser oavsett vilken trosinriktning man har. Ett litet altare finns på varje arbetsplats, i varje hem, förklarar Dung Quoc Nguyen.

De kommande veckorna ser vi altare i miniatyr på de mest underliga ställen: på ett skitigt golv utanför en allmän toalett, på tågstationen i Hanoi, på bardiskar, bredvid en tjock chaufför på en av de många sovbussar vi färdas i, på trottoaren invid en hårt trafikerad väg i Ho Chi Minh City. Den religiösa traditionen tycks finnas närvarande på ett högst personligt och materiellt plan – i form av några mynt, en skål med söta karameller eller en bukett nyköpta blommor att lägga på altaret.

Den trettiogradiga värmen gör håret klistrigt i pannan där vi ligger på stranden och blickar upp mot en högt stående sol. Nha Trang, en badort på nedre delen av Vietnams kust, kommer som en efterlängtad gåva; efter tre veckor av regn och kyla är det skönt att nå varmare breddgrader. Vietnams klimat, som styrs av två monsuner, gör det svårt att bestämma när det är som bäst att resa dit.

Vintermonsunen mellan oktober och mars drar med sig en kall vind till alla delar norr om Nha Trang, och medför samtidigt torka och värme till söder. Sommarmonsunen från april till oktober sveper in likt en fuktig värmevåg, men når inte de delar som ligger skymda bakom Truong Son-bergen i höglandet.

Den heta sanden gräver sig in mellan tårna, och regnjackan och fingervantarna känns plötsligt som ett undangömt minne även om vi använde dem för mindre än två veckor sedan. Vi köper musslor och räkor av Ha Tèn och hennes tolvårige son Kinh. Varje dag står de vid sitt bord intill stranden och säljer skaldjur som Ha Tèns farbror fiskar från egen båt. Kinh vänder musslorna över en liten bärbar grill, och när de öppnat sig tömmer han över en stark sås. För den som inte äter skaldjur är nudelsoppa ett säkert kort. Överallt säljs den populära rätten som på vietnamesiska heter pho, och som är en mix av nudlar i klar buljong, kyckling eller nötkött, böngroddar, koriander och vårlök. Vid sidan av soppan serveras ofta en skål med limeskivor och tärnad chili.

– Always, svarar Ha Tèn när vi frågar hur länge hon har sålt skaldjur på stranden. But Nha Trang is changing, säger hon hemlighetsfullt och tittar på betongkomplexen som inrymmer hotell efter hotell. För några år sedan var Nha Trang en by som levde på fiske. Nu är den helt beroende av turisterna, varav de flesta kommer med chartrade flyg från Moskva.

Kanadensarna Cathy och Gordon Smith, som varit i Vietnam i tre veckor, tycker att det är sorgligt att utvecklingen har gått så fort.

– Vi pratade med en kille som var här för ett år sedan, och nu kände han inte igen sig längre. Jag tror att det händer något med byborna när turisterna kommer: de förlorar sin egen identitet, de blir västerländska för att de tror att det är det turisterna vill ha, säger Cathy Smith.

Och kanske har hon rätt: i hotellobbyerna står julgranarna pyntade, och i restaurangerna är menyerna på ryska för att underlätta för den största turistgruppen. Samtidigt säljer Ha Tèn fler skaldjur nu än någonsin. Vi sväljer musslorna i ett svep och låter fötterna sjunka ner i det Sydkinesiska havets kroppsvarma vatten.

Stämningen är uppsluppen när vi fem dagar senare färdas i en skumpig minivan på väg till Cu Chi-tunnlarna några mil utanför Ho Chi Minh City. Tunnlarna som totalt mäter 250 kilometer var en av FNL-rörelsens viktigaste baser under Vietnamkriget, och hade både sjukstugor, vapengömmor, andningshål och grymma fällor att falla i för sydvietnameser och de amerikanska trupperna.

Vägarbeten och en förvirrad chaufför gör att vi når Cu Chi-tunnlarna först på kvällen, en timme före stängning. Vi provkryper genom en för turisterna extra utvidgad tunnel, och svetten bryter fram i ryggslutet och i pannan; här hade man inte överlevt mer än några minuter.

På kvällen dammar vi av våra jordiga knäskålar, kastar oss ut i Ho Chi Minh Citys kaotiska kvällstrafik – här finns cirka nio miljoner människor som delar på fem miljoner mopeder. Vi hittar en traditionell vietnamesisk dockteater, där scenerna spelas i vatten med flytande trädockor i grälla färger. Religiösa berättelser och fabler blandas med stycken ur ett vietnamesiskt jordbruksår, sådd och skörd. Vattnet stänker på publiken till tonerna från en flöjt, cittra och gitarr. Vi förstår inte mycket, men klappar hårt i händerna när den sista scenen klingar ut och husbandet reser sig.

När vi går ut i den smoggtäta skymningen, som får månen att verka nästan enorm – en gräddig julost – tänker jag att det här landet med sitt folk och sina miljontals mopeder är som en dockteater i vatten: jag förstår inte ett ord, men kan skratta, gråta och förvånas likväl.