Madrid es… autentico är en fras jag i stort sett får höra av varje Madrileño under vistelse i en av Europas största städer. I jämförelse med rivalen Barcelona som alltid lockat till sig fler turister och influenser utifrån har Madrid stått för det urspans­ka i ett annars splittrat land. Autentiskt skulle kunna vara lika med tungt och bakåtsträvande men faktum är att dessa två egenskaper inte alls stämmer överrens med den bild jag får av Madrid. Tvärtom – trots att Spanien befinner sig i en djup ekonomisk kris med bortåt 23 procent arbetslösa upplever jag att mycket pågår här. En slags framåtanda, puls… en europeisk storstad av sin tid, kort sagt – en plats där det puttrar och bubblar.

– De senaste åren har det hänt mycket i Madrid vad gäller kultur, design, klubb och konst, säger Sergio Ochoa som är en del av the Zombie kids, ett koncept som består av bland annat musik­produktion, klubbkvällar och ett klädmärke.

Vi träffar honom på kollektivets bar Zombie Bar i Malasaña. Det är fredag, runt midnatt, många avslutar just sin middag och Madrids grupper av hipsters, eller ”modernos” som de kallas i Spanien, börjar droppa in. På Zombie bar träffar vi också de svenska tjejerna Mai Suzuki och Emelie Signal som har flyttat till den spanska huvudstaden för att plugga spanska.

– Madrid är en storstad som många glömmer bort, det har gjort att mycket av det urspanska är bevarat samtidigt som det finns många influenser från andra kulturer, säger Mai.

Själva gillar de området Lavapiés allra mest. Kvarteren befolkas av många av stadens arabiska och asiatiska immigranter, och har i likhet med många andra liknande kvarter i världens stor­städer genomgått en gentrifiering det senaste ­decenniet när unga bohemer och konstnärer flyttat in. Det har gjort Lavapiés trendigt, dock utan att förlora sin multikulturella identitet.

– Det myllrar av fantastiska frukt- och grönsaksbutiker och restauranger där du hittar den godaste och billigaste maten om du gillar exempelvis pakistansk, indisk eller marockansk mat, säger Emelie.

Förutom Lavapiés är Triball ett område det pratats om de senaste åren. Vägg i vägg med Malasaña, bara några steg från de kommersiella shopping­distrikten runt Gran Via, har det här något ruffiga området lockat till sig butiksinnehavare och gallerister vilket fått den prostitution och droghandel som traditionellt pågått här att minska.

– Egentligen består Triball bara av några gator och är inte så speciellt även om det har förändrats. Men Malasaña är fortfarande det område där det pågår mest ”movimiento” när det kommer till musik, barer och kultur, menar Sergio Ochoa.

Som en liten by

Vi fortsätter ut i fredagsnatten. I en frisör­salong hålls fest efter stängning och kring torgen Plaza dos del Mayo och San Idelfonso sitter folk på backen med sina burköl köpta av många av de alla kinesiska immigranterna i staden. Vi passerar cykelbutiken Ciclos Noviciado där vi tittat in tidigare på dagen. Precis som i många av världens urbana storstäder har fixed gear-trenden nått hit.

– Madrid är ingen cykelvänlig stad även om det blir ett allt vanligare transportmedel men för många är det mer av en hobby, säger Sergio Avila som har arbetat som cykelbud i Stockholm i flera år men nu är tillbaka i sin hemstad. Även för honom är Malasaña det bästa området i Madrid.

– Och det är bäst för barer, vissa av dem har funnits här i decennier.

En av de mest kända är Via Lactea. En timme in på det nya dygnet spelas det biljard, hånglas i hörnen och klientelet är en salig blandning av unga hipsters, tatuerade punkrävar och studenter. Lite skitigt och tungt, men trevligt. Närliggande baren Nueva Vision, är tillägnad det legendariska punkbandet Ramones.

– Madrid är på vissa sätt som en liten by, säger ­fotografen Rosa Veloso som tidigare på dagen visat oss runt i sina kvarter i Malasaña och Chueca, det sistanämnda känt som Madrids gayområde.

Jag förstår vad hon menar när vi promenerar i stadsdelarna, bara ett stenkast från myllret på Gran Via. Rosa hälsar på människor till höger och vänster och vi tittar in i många butiker och kaféer.

– Det är lätt att lära känna människor, här finns folk inflyttade från hela Spanien, och allt fler från resten av världen, men alla är vi Madrileños, fortsätter hon.

Vi hälsar på hennes vän Pilar Vidal som äger Oita Café i Malasaña. Hon driver även ett konditori och en antikvitetsaffär i närheten och jag frågar hur det är att driva företag i Madrid, mitt under den ekonomiska krisen.

– En positiv grej med krisen är att folk blivit mer kreativa och tvingats hitta egna sysselsättningar när de inte får anställningar, säger hon.

Lucia Ruiz-Rivas har precis i dagarna startat DO, ett koncept som består av konstgalleri, organiskt kafé och butik. I en ljus, fräsch lokal säljer hon designade möbler, kläder och inredningssaker.

– Jag har bott i New York och Helsingfors och när jag kom tillbaks till Madrid saknade jag en plats dit man kan gå för att både läsa magasin, fika och bli inspirerad. Madrid behöver flera ställen som dessa, säger hon.

Ytterligare ett bevis på framåtandan i Madrid är upprustandet och nyöppnandet av den runt hundra år gamla marknaden San Antón i Chueca. Det är eftermiddag och matmarknaden är fullsatt av jobbsällskap, barnfamiljer och kompisgäng som träffas för att ta ett glas vin och äta vid någon av delikatessdiskarna som serverar färska ostar, iberiska skinkor, oliver, churros (våfflor) med mera. Marknadens restaurang högst upp är också full, det sorlas, pratas och skrattas.

Legendarisk loppmarknad

Madrid är inte i närheten av att ha lika många turister som Barcelona och även om de blivit fler på senare år tenderar de att försvinna i mängden. Ska man ändå märka ut ett turistområde är det kvarteren kring Puerta del Sol och Plaza Santa Ana i Las Huertas som kan kännas lite trista med exempelvis menyer på engelska. Men att ändå ta sig en tur i stadsdelen rekommenderas, särskild på grund av alla barer som skvallrar om Madrids stora sydamerikanska befolkning.

– Gå hit för att få dig en genuin caipirinha eller ­mojito, rekommenderar Diana Aller från livstils- och Madridbaserade Madriz, ett magasin med rötter i ”La Movida Madrileña”, en rörelse som pågick i staden åren efter att Francoregimen fallit och där unga människor efter år av förtryck levde ut i konstnärs- och musikkretsar.

En av huvudpersonerna i rörelsen var Pedro ­Almodóvar som gett Madrid en särskild plats i många av sina filmer. I hans första skapelse, Laberinto de Pasiones, är stora delar tagna på den legendariska lopp- och antikvitetsmarknaden El Rastro som vi besöker på söndagen. ”Som den sista gränsen mellan Afrika och Europa” uttryckte sig den tyska författaren Hans Magnus Enzensberger om marknaden och det är onekligen ett myller av människor från hela världen här.

När Rastro stänger vid tresnåret på efter­middagen är uteserveringarna kring La Latina och ­Lavapiés fullsmockade. Själva hamnar vi på en smutsig men ack så trevlig galicisk tapasbar vid Plaza de Lavapiés och fortsätter sedan vidare till uteserveringarna på Calle Miguel Servel för att, tillsammans med vad det känns som ungefär halva Madrids befolkning, avsluta vår helg med söndagmiddag framåt midnatt.