No big deal. Ingen stor sak. I Brighton höjer ingen på ögonbrynen. Inte åt tio kvinnor i Disneykläder, förödande språkförbistringar eller män i glitter­hattar som bedyrar varandra sin kärlek.

Brighton är en stad av förlåtelse.

– Ingen bryr sig, här kan du vara som du är. Vi dömer ingen, konstaterar spåkvinnan Millie Braiden.

Hon sitter och bläddrar i en veckotidning i sitt krypin vid Brightons världsberömda pir. Så här i slutet av säsongen är det tunnsått med kunder och timmarna masar sig fram.

Mille Braiden berättar att hon spår människor i Tarotkort mot betalning. För 150 kronor avslöjar hon allt som är värt att veta om framtiden. Och lite till. I dag har hon precis talat om för en kvinna att hennes man ska dö.

– Men hon kunde ta emot det, inga problem. Hennes make är ingen bra man, konstaterar hon med en huvudskakning.

Hon liknar prinsessan Diana när hon gör så där, men försäkrar att hon är alltigenom rom och har varit klärvoajant i hela sitt liv. Gåvan har hon ärvt efter sin mamma, som i sin tur fått den av sin mamma, som i sin tur har ärvt den av sin mamma i en kedja av klärvoajanter i all oändlighet.

I 19 år har Millie Braiden förutspått människors glädje och sorg i samma lilla rum. Och hennes förmåga är äkta vara – till skillnad från många av lycksökarna som söker sig till Brighton under högsäsongen, förklarar hon.

– Det finns de som går en helgkurs i Tarot och tror att de kan spå människor sen. Bah … Det är stor skillnad mot att vara född med kunskapen.

Brighton har bara 300 000 invånare. Ändå är kuststaden som en tax – charmig och högljudd i en liten kropp. Piren som sticker rätt ut i havet finns på vartenda vykort från engelska syd­kusten, och när himlen mörknar och blåsten tar i visar den sin allra vackraste sida. Det skummande vattnet slår mot vågbrytarens bara ben och kladdiga fish&chips-papper fladdrar som vilsna drakar i luften.

Partnerskap - en nyhet

Ett par hundra meter från stranden, i Royal Pavilion, drar musiken från en raspig cd-spelare i gång. Till tonerna av Abbas gamla slagdänga I do, I do, I do, I do, I do tågar Michael Gough och ­Richard Buijs fram genom George IV:s frukostrum. Den gröna mjuka mattan slukar deras steg och en suck av after shave fyller luften.

Brighton har nyligen utsetts till landets mest populära stad för dem som vill ingå partnerskap och nästan varje helg fylls den pampiga paviljongen av brudpar och deras gäster. Engelsmännen är nämligen lite sena. Medan en rad länder har skrotat idén med partnerskap och ersatt den med en enda äktenskapslag är det fortfarande en doft av nyhetens behag över partnerskap­ceremonierna i Brighton.

Och turistmagneten The Royal Pavilion är, minst sagt, en värdig plats för ett bröllop. Med sina lökformade kupoler och kitschiga minareter liknar 1700-talsbyggnaden ett innovativt pepparkakshus. Historien berättar att prinsen av Wales, som sedan blev kung George IV, inspirerades av Indien när han uppförde sitt ”lilla sommarresidente”. Havsvattnet och luften i Brighton skulle vara bra för monarkens hälsa, men blev också en perfekt ursäkt för kungens ekivoka äventyr. Det sägs att det var George IV som gjorde staden känd för sina ”Dirty Weekends” – en trend som fortfarande lever kvar. Engelsmännen väljer fortfarande gärna Brighton, för en helg ihop med sin älskade … Eller för en vigselakt.

Registratorn i The Royal Pavilion berättar att närmare hälften av alla som ingår partnerskap i palatset kommer från andra platser än Brighton.

– Jag registrerade det första partnerskapet i England. Här i Royal Pavilion den 21 december 2005, berättar Trevor Love stolt.

Han heter faktiskt så, ända från födseln. Ingen lätt historia när han var barn, men mycket ­användbart som vigselförrättare, förklarar han. Många ber särskilt om att få vigas av mannen med kärlek som efternamn.

– Ett par tusen samkönade partnerskap har ­registrerats i Brighton sedan det blev tillåtet, vilket är fler än någon annanstans i England, fortsätter han.

Men så kallas också Brighton för Englands gay-huvudstad, med en HBT-befolkning stor som en tredjedel av stans totala invånarantal. Klubbar, barer och hotell i regnbågens alla färger vittnar om ett bejakande av kärleken – oavsett läggning och kön.

– Vi träffades under Eurovisionfestivalen för fyra år sen, våra blickar möttes och det var kärlek vid första ögonkastet, berättar en av brudgummarna, Richard Buijs.

Skimrande sidenbyxor

Ingen har väl glömt Abbas vinst i Euro­visionsfestivalen 1974 med Waterloo? Den blev Abbas skjuts ut i internationella sammanhang och satte Brighton i ett oförglömligt strålkastarljus. Trots att över 35 år har förflutit sedan den historiska vinsten är staden för evigt förknippad med melodifestivaliskt glitter och glamour.

Till popikonernas försäkran I love you, I do, I do… tar nu Richard Buijs och Michael Gough det stora steget in i en ny fas av sin relation. Ett liv med löften om trohet, omhändertagande och respekt. I likadana guldgula brokadkavajer och skimrande sidenbyxor är de två tvillingsjälar i kärlek. Samma önskan, samma klädsel – och samma kön.

– Lovar ni att älska varandra under hela ert liv tillsammans, undrar registratorn och spänner ögonen i dem.

Han säger faktiskt så, Trevor Love, inte ett ord om ”tills döden skiljer er åt” eller annat som kan skrämma slag på en skälvande brudgum. Michael och Richard noterar också den lilla distinktionen, men lägger ingen större vikt vid den.

– Vi vet ändå att vårt liv ihop är permanent.

Toppkrogarna serverar inte kött

Den stora populationen av homosexuella invånare i Brighton har också haft en kulinarisk bieffekt på stadens krogliv. I alla fall om man får tro Lisa Walker som är restaurangchef på Food for friends. Här serveras bara vegetarisk mat och menyerna är lika ordrika och spirituella som hos vilken stjärnrestaurang som helst. Dagens mest populära huvudrätt är, ”Mirin glazed Sesame Tofu with Shiitake Stir-fry and a fresh kohlrabi and Mooli Salad” – med exakt den blandningen av små och stora bokstäver.

– Bögar och lesbianer är generellt mer andliga än heterosexuella, vilket hänger ihop med efterfrågan på vegetarisk mat, är Lisa Walkers slutsats.

Brighton är nämligen inte bara känd som ”The Gay Capital” av England, utan också som ”Den vegetariska huvudstaden”. Här behöver ingen leta efter den lilla enkelraden i menyn efter vegetariska alternativ, utan här ropar vegmaten på sina älskanden. Toppkrogarna i stan har inget kött på menyerna och de radar upp sina utmärkelser på hemsidorna.

– Men Food for Friends är den äldsta vegetariska restaurangen i Brighton, vi har funnits här ända sedan 1981, upplyser Lisa Walker.

Med öppet sinne – så vill gärna invånarna karakterisera sig själva. Och Brighton har också alltid haft rykte om sig att vara en hippiestad, på gott och ont. Här finns kreativa konst- och musik­scener, här finns subkulturella mil­stolpar från 60-talet, då ungdomsgängen drabbades samman på stränderna – och här blåser med engelska mått en stark vänstervind. Men här finns också en hel del knark, och sorgligt nog har Brighton flest drogrelaterade dödsfall i hela Storbritannien per capita. Bland alla andra smickrande smeknamn kallas också Brighton för ”Storbritanniens överdosstad”.

Fast en lördagskväll i Gamla stan är det mesta bara party. Gatorna kantas av restauranger och pubar och det är fullsatt nästan överallt. I vartenda gathörn dyker glada gäng av svensexor och möhippor upp i spektakulära kläder och hög promillehalt.

Nicky Rodbard vinglar på höga klackar och griper kokett i sin klänning. Hon är Marilyn Monroe för en natt och vännerna är skimrande sagofigurer.

– Jag gifter mig om en vecka, fnittrar hon berusat.

Varje väg i Brighton leder nerför kullarna mot havet. Kvällen har tänt nöjesnattens alla lampor och det blinkar och glittrar längs strandpromenaden. Piren sticker ut som en festklädd boulevard i vattnet och trots säsongens sena timme vimlar det av turister på bryggan. Här säljs souvenirer, krimskrams, fish&chips och öl. Nöjesfältets attraktioner snurrar halvtomma i kvällskylan och skriken som stiger mot himlen står måsarna för.

På söndagsmorgonen ligger bakruset tungt över Brightons gränder. De små kaféerna öppnar sömnigt vid tio och besökarna fyller på med kaffe och kolhydrater. Par som träffats under natten plirar glosögt på varandra i morgonljuset och skruvar sig blygt i gårdagens kläder .

Samtidigt vaknar Michael Gough och Richard Buijs för första gången som ett gift par. Nu har de gett varandra löften som de planerar att hålla livet ut, och tanken svindlar.

No big deal. Inget är nytt under solen. Spå­kvinnan Millie Braiden gäspar. Snart ska hon resa till Indien över vintern och lämna Brightonborna att själva ta hand om sina öden.

– Fast särskilt andliga vet jag inte om de är förstås. Förlåtande ja, men andliga? Nej, det skulle jag inte säga.