Man får inte skratta, då går det inte att spela.

Luis Acosta ler mot Två Dagars fotograf som tar ännu ett djupt andetag för att få fram tonerna till Stilla natt i en ocarina, en liten flöjt i keramik. Kombinationen av Stilla natt mitt i sommaren, en man klädd i karakteristisk poncho och med en totalt missmatchad gigantisk guldfärgad klocka på armen gör scenen bisarr. Precis som mixen av det traditionella och det moderna Chile så ofta gör.

Egentligen är vi inte så intresserade av vare sig instrumenten, träfaten eller de vackra varma handvävda tygstyckena som säljs på marknaden. Inte i dag. Det är svalkan vi vill åt. Ute bränner en 35-gradig sol och vi har varken solkräm eller shorts. Den lilla hantverksmarknaden med traditionellt ursprungsfolkshantverk vid foten av parken Santa Lucia blir vår räddning för en stund, eftersom den ligger i ett svalt bergrum.

– Hälsa till Sverige och tacka för att de tog emot oss chilenare när det var svåra tider här! säger Luis Acosta och vinkar glatt till oss när vi något avsvalkade stegar iväg ut mot parken.

Liknande kommentarer är en vanlig reaktion från folk i Chile när man berättat att man kommer från Sverige. De flesta har någon vän eller släkting som gick i exil till Sverige under diktaturen som varade mellan 1973 och 1990.

Vid parken Santa Lucias ingång tornar pampiga svängda stentrappor och en gul vacker kolonialbyggnad upp sig.

Redan efter några steg uppför den maffiga trappan bränner det om kinderna och längs ryggen letar sig små kittlande svettdroppar ner. Det är hett som i en puttrande gryta.

Just som en kittel kan också Santiagos geografiska läge beskrivas där staden ligger i en dal kantad av Anderna längs ena sidan och havsbergskedjan på den andra. Dessutom är det först efter en hel dags sjudande under en gassande sol som staden verkligen vaknar till liv. Det är då torgen på riktigt fylls av liv och den lagliga, och olagliga, kommersen flödar i kapp med billigt vin och terremotosdrinkar på barerna. Men vi är inte där än, vi är kvar i trapporna i parken Santa Lucia och klockan är strax före lunch.

Efter de första trapporna uppför tar slingriga gångvägar och hala stentrappor oss till ett utkikstorn. Länge användes tornet som just utkiksplats av de spanska erövrarna och år 1833 lär självaste Charles Darwin utnämnt utsikten till den ”säkerligen mest slående” i staden.

Även om vyn fortfarande är värd promenaden upp måste det sägas att utsikten från stadens överlägset största och frodigaste park, Parque Metropolitano på kullen San Cristobal, numera slår den från Santa Lucia. Mycket på grund av tjock smog och de höga skyskrapor som smällts upp i centrum.

Alldeles intill Santa Lucia ligger det moderna och välstädade kvarteret Lastarrias. Trendiga kaféer och barer ligger på rad och de flesta erbjuder lockande lunchmenyer serverade utomhus under stora tygparasoller. Det är en skön kontrast till de frityrstinkade kvarterskrogarna med plaststolar och coca-colaparasoll som annars är vanliga.

Chile kan stoltsera med flera mustiga ölsorter från egna bryggerier som Kunstman, Austral och Kross. Utöver ale, blond och lager har vissa fantasifulla smaksättningar som honung och calafatebär.

Förutom mysiga matställen finns i Lastarriakvarteret flera trendiga klädbutiker med ung chilensk design som Fusina, Cepaz och Aji. Upphottade magväskor, som är väldigt populära inta bara runt midjan utan även tvärs över axeln och under armen (väl åtspända ser de ut som en kombination av väska och bh), blandas med fina barnkläder, partystasser och smycken tillverkade av färgat hästtagel, så kallad crin.

Bokhandeln Ulises, på Paseo Lastarria, är ett annat stopp som fascinerar. Butikens hyllor i ljust trä löper från golv till tak och speglarna i taket, och på delar av väggarna, skapar en synvilla som gör det svårt att avgöra när väggarna slutar och taket tar vid.

Lastarrias ligger bara ett stenkast från centrum och sevärdheter som presidentpalatset La Moneda, under vilket ett modernt konstgalleri, Centro Cultural Palacio la Moneda, huserar. I närheten återfinns också stadens absolut mest centrala shoppinggata, Paseo Ahumada, och landets nollpunkt: Plaza de Armas. Här grundades Santiago och härifrån mäts avståndet till övriga orter i landet.

Men det är inte så här dags, strax efter lunch, som Plaza de Armas är som bäst. Det är först i skymningen, så i väntan på solnedgången utforskar vi andra delar av staden som Barrio Yungay och Barrio Brasil. Båda bara minuter bort med metron, eller för all del taxi.

I kvarteret Barrio Yungay kikar vi in i Santiagos absolut äldsta frisörsalong, La Peluquería Francesa anno 1868. I en flera decennier gammal maffig frisörstol sitter Manuel Cerda och läser en tidning. Manuel har jobbat på salongen i 49 år och ägt den i 21 år. Stolt berättar han att salongen genom sin över hundra år långa historia rakat skäggstubben av både presidenter och rockbandsmusiker. På väggarna sitter affischer från chilenska kultband som Los Tres och La Ley. Manuel berättar att han älskar sitt yrke och inte kan tänka sig något annat.

– Jag tycker mycket om att försköna människor, förklarar han, för att i nästa andetag fråga mig om jag hann med att träffa Olof Palme medan han var i livet. Och om Abba fortfarande har samma bandmedlemmar.

När det begav sig ägdes frisörsalongen av en fransos och bestod av två rum. Ett där herrar togs emot och ett för damer. Nu har damavdelningen fått stryka på foten för en restaurang. En mycket trendig sådan, där den gamla inredningen från damfriseringen tagits tillvara. Hårtorkshettorna fungerar som lampor och på en vägg hänger en tavla med ett 30-tal modeller av rakblad i en ram.

Några kvarter från Peluquería Francesa ligger Barrio Brasil, ett område med många trevliga uteserveringar och ett mysigt torg. Ett perfekt ställe att ta en eftermiddagsfika på, eller kvällens första drink om det vankas utgång. Vi väljer det senare alternativet. Två kalla pisco sour med hallon känns helt rätt i kvällssolen.

Pisco sour är egentligen en typisk peruansk drink (även om chilenarna gärna hävdar att den populära drycken är ett chilenskt påhitt), gjord på pisco, en spritdryck framställd av destillerat vin, florsocker, massor av citronsaft, is och lite äggvita. Ibland även med goda färska frukter som jordgubbar och mango. En klassisk fördrink som verkligen kan rekommenderas.

När kvällens sista solstrålar kastar långa skuggor rör vi oss tillbaka till nollpunkten: torget Plaza de Armas. Nu tjockt med folk. Varenda bänk är upptagen. På en liten scen med ett tak över har flera små bord med schackbrädor placerats ut.

Runt borden sitter en grupp äldre människor och spelar hängivet. På andra sidan torget står en klunga människor och kollar in några killar som dansar breakdance, intill dem sjunger en karl i kvinnokläder karaoke och bakom indianstatyn av sten lyfter en man händerna mot skyn och ropar:

– Si Señor! Ja Herre! Jag älskar Kristus!

De kärlekskranka paren på bänken intill ser oberörda ut av evangelisternas utrop. De fortsätter att kyssas intensivt.

Solen glittrar i de blanka skyskraporna intill torget och dränker de koloniala byggnaderna i rött och orange. Det är omskakande och härligt. Alla dessa människor på ett torg mitt i stan, strax efter åtta en fredagskväll.

Men efter mörkrets inbrott förvandlas det familjära torget till en plats för droghandel och prostitution. Ett allmänt osäkert ställe att vara på. Tryggare är då restaurangen Liguria i stadsdelen Providencia. En oerhört ombonad restaurang med frank/italiensk touch. Mysigt dekorerad med mängder av porträtt på kända och okända personer, fackföreningsaffischer och bilder av erövrare, en stor väggmålning i starka färger, roligt kitschiga plastblommor i ljuskronorna och framför allt med en mättande meny. Bland de franska och italienska rätterna återfinns även chilenska klassiker som cazuela och charquicán.

På väg in mot centrum igen passar det bra med ett stopp vid fontänen Fuente Bicentenario Salvador. Det är i mörkret denna fontän är som vackrast. Starka lampor som skiftar från grönt till rött, orange och rosa gör den förtrollande. Nu är det sent, men runt fontänen står flera par och även en och annan barnfamilj och tittar på färgskådespelet. Det är bara ett pampigt klassiskt musikstycke som saknas för att allt ska vara perfekt.

Kastet mellan den romantiska fontänen och den proppfulla baren La Piojera blir tvärt. Det är en kamp att ta sig fram till den kladdiga bardisken och väl där får vi vifta en bra stund med sedlarna för att få oss en av barens famösa drinkar: en terremoto, jordbävning. Bartendern radar upp ett gäng stora plastglas, skedar i ananasglass, häller på vitt pipeñovin och en skvätt fernet, cashar in och hivar över de klibbiga plastglasen till dem som hojtar högst på andra sidan baren. Här dricker alla terremoto. Drycken är nästan lika ryslig som en riktig jordbävning till en början, men när glassen väl börjar smälta slinker den ner lättare.

Chile är ett av värdens mest jordbävningsdrabbade länder och att man döpt en drink efter naturfenomenet är därför inte konstigt. Så sent som 2010 drabbades södra Chile av ett rekordstort skalv följt av flera tsunamivågor.

När bargästerna fått i sig några terremotos med efterskalv är stämningen på La Piojera högre än hög. Här spelas ingen musik men ljudnivån är ändå öronbedövande.

La Piojera låter kanske som ett vedervärdigt ställe, men fixar man bara lite trängsel och kladd är det en perfekt partyhöjare och en suverän start på en lång natt i ett kokande Santiago.