Solen bränner i nacken, där du står framför den öppna porten. En slö bris glider fram mellan olivträden, tjocka och hårdhudade som elefanter. Olivträd med över 2 000 årsringar under barken.

Nyss blickade du ut över den judeiska öknen från toppen av Oljeberget, där nu hundra­tusentals judiska gravar klättrar i väntan på den yttersta domen. Du besökte kyrkan Pater Noster där bönen Fader vår, översatt till 120 olika språk, pryder kakelplattorna på väggarna. Du vandrade förbi de gyllene lökkupolerna på Maria Magdalenas kyrka. Du har begapat olivlunden Getsemane och du har slagit knut på dina egna tankar i det att de där mytiskt historiska termerna, platserna, ja, människorna, plötsligt har blivit till… någon form av verklighet?

Och nu har du stannat framför den öppna porten. En bred trappa försvinner nedåt förbi sotiga, myrra-inpyrda väggar, under hundratals rökelse­­hållare som glimmar av guld och blått glas, in i ett omslutande mörker och fram till den sista viloplatsen för världshistoriens mest berömda moder.

Du stiger in i Jungfru Marias grav.

Sannerligen. Att besöka den 4 000-åriga staden Jerusalem, Yerushaláyim, är en intensiv upplevelse. Myt, fantasi, historia och fakta smälter samman till ett sinnligt elixir som, oavsett trosinriktning (om du ens har någon), kan få din hjärna att snurra.

Tre pilgrimsmål

Det anses vara Helig Jord du trampar på. Jord där våra tre stora monoteistiska religioner vaggades till liv. Jord som Gud Fader själv skall ha plockat upp för att skapa människan Adam, jord där Abraham nästan offrade sin son Isak, där judarna reste två heliga tempel bara för att se dem krossas, där den kristne Messias skall ha förråtts av Judas för att sedan dö martyrdöden och där islams sista profet, Muhammed, skall ha påbörjat sin himmelsfärd.

Det är en stad där fyra av världens mest helgade pilgrimsmål ryms på en yta mindre än en kvad­ratkilometer: Tempelberget. Västra muren. Via Dolorosa. Den heliga gravens kyrka.

Kände du något i luften? Var det historiens vingslag som likt berguvar dånade förbi dina kinder?

För när du lämnar Oljeberget, när du stiger in i Gamla staden genom Jerusalems 500-åriga, grovhuggna stadsmurar vid Lejonporten, då är du inte ensam. Då är du en bland miljoner av pilgrimer vars sandalklädda fötter under oräkneliga generationer har trampat stenarna på marken blanka.

– Hello! Welcome, ropar ett par unga män som sitter i en trappa i den stillsamma, muslimska delen av Gamla staden.

Det dröjer ett par gathörn. Sedan drunk­nar du i mängden av människor från vartenda skrymsle i världen som gemensamt vallfärdar längs de 14 korsstationerna på Via Dolorosa. Du ser nunnor från Calcutta med blåvita dok, etiopier med olivkvistar bundna kring huvudet, koreaner med gula kepsar, tamiler bärandes på stora kors, greker, tyskar, amerikaner och norrmän, alla stannar de vid varje station för att filma, sjunga, gråta och be. Här skall den dömde, släpandes på sitt kors, ha fallit för första gången. Här stöttade han sig mot en husvägg. Här torkade Veronica blod och svett ur hans panna.

Vissa pilgrimer sticker ut, som Franz från Tyskland, med det stora, vita skägget:

– Jag ber för försoning i denna splittrade tid, i  detta splittrade land. Shalom, shalom, shalom, shalom!

Eller amerikanske Carl, som barfota, iklädd vit tunika reser från land till land:

– Jesus sa åt oss att ge oss ut med enbart en tunika och missionera. Jesus handlar om kärlek, det är det budskap jag vill sprida. Om du blir berörd av vad du ser här, eller av vad du ser i andra människor, allt det är Guds verk.

Serverar öl på nåder

Du fastnar ett tag i den minimala korsningen där pilgrimerna skall pressa sig igenom trängseln på Christian Quarter Road. Det gör inget. Det finns lika mycket att titta på, som det finns möjligheter att fullständigt förlora orienteringen bland trappor, valv och svårtydda gatuskyltar (när arabiska och hebreiska transkriberas till romerska bokstäver händer oförklarliga saker). På något sätt hamnar du till sist ändå alltid vid Damaskusporten där den gode Rimon, en kristen arab från Palestina, är en av få barägare i Gamla staden som gärna serverar dig en öl. På nåder från den judiska polisen, förklarar han.

– Det kan vara svårt. Onda blickar, fula ord. Ibland kommer polisen och välter mina bord och säger åt mig att stänga. Under Ramadan ställer jag inte ut glas och flaskor, jag serverar i plastmuggar. Du vet. Muslimer går förbi här, jag vill inte stöta mig med någon. I Jerusalem vet man aldrig vad som skall hända i morgon. Så har det varit i 47 år.

Han gör en kort paus för att hämta andan.

– Jag skall säga dig en sak. Vem skapade muren på Västbanken? Va? Du tror att judarna gjorde det. Men det var palestinierna! De bombade ­israelerna och tvingade dem att sätta upp muren. Utan det skulle inget skydd ha behövts. Allt skulle ha varit öppet. Tro mig.

– Fred? Aldrig någonsin! Aldrig någonsin.

Från Rimons små bord med handmålat kakel har du också en utmärkt vy över livet vid Damaskus­porten. Grönsakshandlarna, bagaren med lustiga frallor med färgade ägg i. ­Godisförsäljarna. Klockreparatören. Den ständigt närvarande polisstyrkan som halv­hjärtat står och övervakar kommersen. Och – den ström av ultraortodoxa haredi-judar, som via Damaskusporten på snabbaste sätt tar sig från den ultraortodoxa stadsdelen Mea Shearim till Klagomuren. Med blicken stint fäst vid marken skyndar de förbi med sina Torahskrifter i handen, eller med ett fast grepp om sina många barn. De tilltalar dig inte, som många andra israeler av alla trosriktningar gärna gör, de möter helst inte ens din blick. Männen bär svarta eller beige­randiga sidenrockar, svarta hattar eller den runda mårdskinnsmössan, shtreimel, ovanpå kippan och korkskruvslockar vid tinningarna. Damerna klär sig i diskreta, vida kläder i dova färger, tillsammans med hucklen eller peruk. Alla har de lika bråttom.

Töm din Taybeh och skynda efter! För i precis denna stund hör du en siren eka över staden. ­Solen är på väg att gå ned. Är du jude, är det dags att släppa vad du har för händer och bege dig hem­­ifrån. Det är sabbat.

Att på egen hand hitta till Klagomuren är, precis som de flesta navigeringsuppdrag i Gamla staden, något av en utmaning. Ta rygg på den där äldre mannen, med stort grått skägg och mårdskinnsmössa, som skyndar längs den avsmalnande El Wad HaGai! Raskt passerar ni stånd med sjalar, heltäckande abayor, rökelse och nästa grupp av militärpoliser. Ni småspringer in i ett underjordiskt valv, genom metalldetektorn, vidare genom valvet – och plötsligt är ni framme. Mannen försvinner i vimlet. Du står kvar, och bara tittar.

Mycket tro på liten yta

Medan aftonen sänker sig blir utrymmet närmast muren allt tätare befolkat. En grupp militärer utför en uppsluppen ringdans med sång och handklappning kring sina påkostade torahrullar i silverskrin. En svartklädd samling män och unga pojkar med vidbrättade hattar stämmer in i rabbinens bön och bugar, bugar, bugar i takt. Enstaka män arbetar sig framåt, mot muren, med sina vita bönesjalar draperade över huvudet, tills de kan trycka sina pannor mot denna heligaste av platser.

Längre bort, på damernas sida, är stämningen dämpad. Stilla viskar de ord från den heliga skriften medan de bugar djupt mot muren. Någon gråter. Och du? Du står andäktig och försöker ta in vibrationerna från så mycket tro, vid en så helig plats, på en så liten yta.

Lyft blicken en aning, över den rustika muren, så skymtar du en guldskimrande kupol. Klippdomen. Världens äldsta kvarvarande muslimska byggnad, och förmodligen världens mest kontroversiella. Men lika förtrollande vacker för det. Och lika svåråtkomlig för icke-muslimska besökare: De tre gånger du har försökt, har du antingen fått höra att du står vid fel port (för inträde på Tempelberget får icke-muslimer endast använda den så kallade Dyngporten) eller är där fel tid (tider som ibland verkar ändras tämligen spontant). Kanske i morgon, tänker du. För fjärde gången.

Svårt att vila

Det är svårt att slita sig från Gamla stadens atmosfär. Svårt att ta sig till det modernare, västra Jerusalem för att titta på finare butiker och restauranger, svårt att stoppa in en vilodag i schemat. Du kan vila när du kommer hem. För när påskhelgens intensiva högtider förklingar, har du ett besök kvar att göra.

Väckarklockan piper tidigt, tidigt och när du tumlar ut från hotellet är natten kyligt kolsvart. Gamla staden ligger absolut tyst. Bara ett par katter väser när du skyndar förbi.

Allaaaahu Akhbar! Allaaaahu Akhbar!

Imamens röst trollar sig fram genom souken medan minareten med sina gröna neonrör lyser som ett fyrtorn över labyrinten av gator.

Till sist stannar du vid muren med en port utan handtag. Du sätter dig på en av de flata stenarna och väntar. En råtta piper i buskarna.

Klockan är halv fem när porten glider upp. En dam med huckle skyndar in över innergården, och du följer efter. Vid kyrkporten korsar hon sig och kysser en av kolumnerna, innan hon stiger in över tröskeln. Sedan kastar hon sig ned på en platt sten på golvet. Smörjelsestenen.

Lämna henne där. Kliv i stället uppför den branta trappan till höger, in i det rum där tusen år av smärta, sorg, böner, löften och lycka glimrar kring myrrabehållarna i taket. Där en hjärtskärande väggmosaik visar en ung man liggande på marken, med gråtande människor omkring sig. Där marmorgolvet intill altaret är fårat av ödmjuka knäskålar. Där det råder en stämning som omsluter dig och gör dig andlös. Där en ung man med ovanliga framtidsutsikter skall ha naglats fast vid ett kors för sina uttalandens skull för ganska exakt 2000 år sedan. Du står på Golgata.

Du ryser.