Till sin yta är Sikkim inte stort, räknat i kvad­ratkilometer är det att jämföra med nationalparkerna i Lappland.

Traditionella avståndsangivelser och längdmått är emellertid begrepp med annat innehåll och mening i Sikkim. För landet skulle bäst kunna liknas vid ett dragspel som – när man väl ger sig i kast med det – överraskande öppnar sin hoppressade bälg för vandraren som snart nog tvingas erfara att flera kilometers mödosamt knatande upp och ner för bråddjupen knappt märks på kartan.

Nu är visserligen kartorna över Sikkim rätt undermåliga, men deras största brist är att de som alla kartor är tvådimensionella – och att ge sig in i Sikkims bergslandskap är i högsta grad en tredimensionell upplevelse. Om inte mer.

Klättrande trähus

I byn Rimbik, inte långt från gränsen till ­Nepal, träffar jag Dil Maya Limboo. Hon vill gärna bjuda på te och i väntan på att det skall bli fyr i spisen och vattnet börja koka strövar jag runt i byn som består av ett antal trähus klättrande utmed en brant bergssida med en fors längs ner i dalbottnen.

Och precis som i andra gränsbyar har den ­indiska armén placerat en utpoststation här. För att inte väcka förargelse – utlänningar letar sig sällan hit – vinkar jag åt militärerna som dock visar sig vara trumpna, tysta typer vilka väljer att inte låtsas om mig.

Fast ryktet om min närvaro har förstås gått och någonstans har någon gråklädd tjänsteman redan dubbelkollat alla mina visa: indiskt visum, Sikkimvisum, vandringsvisum och så vidare.

Länge ett självständigt kungarike

Sikkim var länge ett självständigt kunga­rike. När Indien deklarerade sin självständighet 1947 valde man därför att stå utanför den nya förbundsrepubliken. Interna stridigheter resulterade dock i en ansökan som utmynnade i fullvärdigt medlemskap i Indien 1975. I dag är Sikkim Indiens näst minsta delstat, efter Goa, med i särklass minst befolkning. När jag lyckades få tag i en dagstidning i staden Namchi härom­dagen – ett tvåsidigt blad till det facila priset av knappt 50 öre – utropade huvudrubriken på ­indisk engelska att Sikkim i senaste folkräkningen nått ”A population of 6 lachs”, det vill säga 600000 människor.

Till de goda saker som införlivandet i Indien fört med sig hör varken den omständliga byråkratin eller massiva korruptionen. Dil Maya ­Limboo ställer fram teet och skakar på huvudet när vi pratar om saken. ”Se själv”, säger hon och pekar på det som tidigare var hennes kardemumma­trädgård. Nu är allt förött av ett vägbygge. Egentligen skulle befolkningen i Rimbik fått säga sitt, men en dag stod väg­maskinerna bara där. Med rätt summa i rätt ficka går uppenbarligen det mesta att ordna. ”Inte bra”, konstaterar Dil Maya Limboo.

Sikkims gamla huvudstad

Från Rimbik fortsätter färden med jeep upp mot Yuksam, Sikkims gamla huvudstad. På kartan ser det ut som om byarna låg bredvid varandra, men flera berg och floder måste passeras.

Även våren är på väg norrut och blommande gula, rosa och vita orkidéer hänger i väldiga fång från träden. Nyanlända seglare pilar fram över himlen och i floderna har vattnet börjat stiga på grund av snösmältningen. Vi far längs Rathong­floden som visserligen fredats, men vars öde ändå verkar långt ifrån säker. Här och var har nämligen diverse entreprenörer påbörjat tunnelbyggen och rest murfundament, trots att tillstånd för sådan verksamhet inte getts.

Frågan om vattenkraftsutbyggnad är en känslig fråga här i Sikkim där det finns en uttalad vision om att gå försiktigt fram och i stället, i likhet med grannlandet Bhutan, satsa på begränsad och ­exklusiv turism. I detta sammanhang har Rathong och dess biflöden stort symbolvärde ­eftersom Sikkims i särklass mest berömde person, skådespelaren Tshering Phintso Denzongpa, under mitten på 90-talet ledde motståndet mot exploateringsplanerna.

Mest älskade bioskurken

Till vardags kallas han Danny Denzongpa och var under ett par decennier Bollywoods och hela Indiens i särklass mest älskade bioskurk. I hundra­tals filmer personifierade han med utstuderad elakhet och uppsluppna sångnummer de mest omoraliska och giriga karaktärer. Kanhända var det den förvärvade kompetensen som gjorde det möjligt för honom att framgångsrikt vinna striden om Rathong mot politikerna i Sikkims regering. I dag har han lämnat Bollywood för en ny karriär som ölbryggare. Fast rykten förtäljer att den gamle filmskurken fortfarande är beredd att möta verklighetens inte mindre skrämmande skurkar om det skulle visa sig nödvändigt.

Vägen jag följer mot Yuksam är densamma som forskningsresenären Joseph Dalton Hooker tog när han på senhösten 1848 lämnade Darjeeling, då tillhörande Sikkim, för att söka sig upp i höga Himalaya. Syftet var att under ett par år studera växtligheten runt Kanchenjunga, det 8 586 meter höga berg som dominerar hela Sikkim och som under Hookers tid ansågs vara högst i världen.

Besatt av rhododendron

I sin klassiska skildring Himalayan Journals, or notes of a naturalist berättar Hooker hur han ”ascended to Yoksun, one of the most curious and picturesque spots in Sikkim, and the last inhabited place towards Kinchinjunga”. Hooker, vilken räknas som 1800-talets mest framstående botaniker, tog bland annat med sig frön och sticklingar från hundratals olika vivor, orkidéer och rhododendronbuskar.

Resultatet kan omöjligen överdrivas. För den viktorianska erans totala besatthet av rhododendron – en vurm som så småningom även letade sig över till bland annat Göteborg – är ett direkt resultat av Hookers omfattande insamlingsexpeditioner i Sikkim. Och till och med skapandet av särskilda rhododendrondalar hämtade inspiration från landskapsbilderna i hans reseskildring.

Basläger

Yuksam är i dag, liksom på Hookers tid, något av ett basläger för vidare färder in i Kanchenjunga­massivet. Till skillnad från exempelvis Nepal är dock vandringsmöjligheterna starkt begränsade och det är inte tillåtet att vandra utan att ha en guide med sig. Skälen till detta är åtminstone tre. För det första finns inga byar att vandra mellan, man måste därför klara sig helt på egen hand ute i det vilda. För det andra är Sikkim ett gränsland vilket skapat ett överdrivet kontrollbehov hos myndigheterna. Och för det tredje finns en uttalad politisk vilja att, i likhet med Bhutan, inte göra som i Nepal och öppna landet för mass­turism med allt vad det medför.

För de som inte vill organisera komplicerade expeditioner finns dock en någorlunda billig och smidigare möjlighet. Det är en uråldrig sidogren av Sidenvägen som leder från Yuksam rakt norrut, genom ett minst sagt praktfullt bergslandskap, fram till foten av Kanchenjunga. Det tar en dryg vecka att vandra denna sikkimesiska version av Kungsleden fram och tillbaka, och det är också den som de allra flesta väljer. Logistiken är synnerligen välutvecklad och en ponnyexpress av små starka tibetanska hästar går hela tiden upp och ner längs leden med turisternas mat och packning.

Yakar bär packningen

Lätt är det inte att rekonstruera Joseph Dalton Hookers sicksackande genom Sikkims rhodo­dendronskogar, men han tog sikte på Singalilabergen längs gränsen mot Nepal, och det är också den vägen jag tar.

Packningen är lastad på tre yakar och strax efter gryningen ger vi oss iväg. Stigen följer en bäck som letar sig fram genom en tät, ångande djungel. Enorma träd, draperade med lianer och orkidéer, bildar en pelarsal där sång från cikador och diverse flugsnappare och lövsångare studsar fram och åter.

Rakt upp går stigen och fastän morgonen är kylig är jag redan genomsvettig. Då och då kommer skolbarn småspringande, skickligt trippande på stenarna för att undvika lera och yakspillning. Alla är klädda i fina skoluniformer, pojkarna i kavaj och flickorna i kjol. Vi hälsar: Namaste! och så fortsätter de snabbt nerför stigen. Fast ibland stannar de, tar mod till sig och ropar i kör: Good morning!

Lamakloster

Barnen kommer från småbyarna vi snart passerar förbi. Det är bergsbönder vilka odlar kardemumma och ingefära och tillhör några av de många folk i Sikkim som är schamanister. Sikkim är annars mest berömt för sina lamakloster och den form av buddhism, vajrayana, som bokstavligen präglar landskapet med alla färggranna böneflaggor och stupor.

Oavbrutet uppåt går stigen. Det är som att vandra i en störtloppsbacke – med en ständigt skiftande natur runt omkring. Efter den fuktiga djungeln glesar träden ut sig och vi kommer in i bambubältet. Likt brättet på en hatt breder ogenomträngliga bambusnår ut sig längs med bergssidorna. Ytterligare en bit upp, vid tretusenmetersnivå, kommer vi så in i de väldiga magnolialundarna. Det är mitt i blomningstiden och de jättelika träden slår ut sina stora, lysande blommor likt fyrverkerikaskader längs bergssidorna. Att vandra under dessa magnifika träd hör till höjdpunkterna i Himalaya.

Ovanför magnoliorna väntar grovstammiga granar och sedan är vi till slut inne i rhododendronskogen. Endast ett fåtal tidiga arter är i blom nu, men deras röda färg glöder mot fonden av mäktiga bergstoppar längs ömse sidor om oss – i Sikkim vandrar man inte till bergen, utan i dem.

Åskoväder

Nätterna är kalla och på morgnarna är marken täckt av snö. Ju högre upp vi kommer desto tystare är det, utom på nätterna då fruktansvärda åskoväder dundrar förbi. När klockklangen från yakarna försvunnit hörs ibland lock från blåstjärtar och försiktiga steg från blodfasaner under rhododendronbuskarna. Annars är det nästan helt tyst.

När vi till slut lämnat skogen och kommit ut på de högalpina hedarna är det en helt frusen, vit värld vi möter. Varje pulsande steg känns blytungt och vi dricker ingefärssoppa för att hindra höjdsjukan. Kanchenjunga är nu inte långt ifrån oss, men en plötslig snöstorm gör att vi blixtsnabbt måste gräva ner tälten i snön och retirera till längre höjder när det ljusnat.

Jag tröstar mig med att även Hooker flera gånger var tvungen att vända, han blev till och med tillfångatagen vid ett tillfälle. Men han gav aldrig upp, för han var bergtagen av Sikkims unika flora och storslagna natur och längtade alltid dit igen. Jag förstår honom.