– Vi springer inte över rälsen i Schweiz, skriker den buttra stinsen efter mig när jag belamrad med skidutrustning ska hinna med mitt sista tågbyte.

Det tar drygt två timmar med tåg från Zürich, där flyget landade, till Andermatt där jag tänkt spendera en vecka med att åka skidor.

Den lilla alpbyn ser ut exakt som jag tänkt mig. En slingrande gata genom byn som är kantad av karaktäristiska hus, ölstugor, små butiker och kaféer. Byn omges av höga toppar och en liten kyrka överblickar bybornas stillsamma aktivitet.

Jag ansluter till ett stort gäng skidentusiaster, kanske kan man kalla det ett Facebookgäng. Där kompisar och kompisars kompisar har skapat en intressant mix där några känner några men ingen känner alla. Det ligger mycket förväntan i luften. Det diskuteras off piståkning, stålkanter och snörapporter. På onsdag ska det tydligen snöa. Det lagas ofantliga mängder mat. En och annan öl slinker ner. Norrlänningarna dricker Jägermeister.

– Det kanske får bli några horsvängar i morrn, avslutar Max från Storuman kvällen. En horsväng är en sväng som ser snygg ut på bild men som inte är särskilt kul att göra. Det handlar bara om att spruta så mycket snö som möjligt. Så att ingen får för sig något.

Andermatt hade mest snö i världen 2004 och 2005. Trots det är antalet skidåkare få. Liftköerna är korta och de flesta håller sig i pisterna. Byn med sina 1 300 invånare ligger i centrala Schweiz och skidsystemet består av två delar. Dels Gemstock som nås med kabinbana från byn, dels Sedrun som nås efter en kort tågfärd med precisa schweiziska bergtåg. Just nu finns det bara en arrangör, Active Ski, som arrangerar resor hit, men det går alldeles utmärkt att resa på egen hand.

Trots att jag är fem minuter före avtalad tid vid kabinbanan så står där redan några nyblivna vänner och stampar. Somliga hade svårt att sova under natten, andra hade svårt att få i sig frukost. Alla längtar. Till den där frihetskänslan. Som tur är har vi med oss Andreas Nordsjö som varit här flera gånger och som har koll på den bästa åkningen. Han blir informell guide och snart står vi där på 2 800 meter över havet och badar i solsken och blickar ut över alptopparna. Andreas rekommenderar offpiståket Felsental, och vi följer lydigt efter.

Det är böljande. Dalgångar och djupa bowls blandas med korta branter, rännor och flack åkning. Det känns som en stor lekplats. Det tjoas och tjimmas och sjungs och skriks. Fördämd energi som måste komma ut. Eller kanske det närmsta vi kommer barndomen, där dagarna består av lek. Leken avslutas 1 500 meter längre ner vid kabinbanan. Nu något mindre stampande.

Det är ju lätt att skriva ett skidreportage och enbart hetsa om offpiståkning. Det är såklart en fantastisk upplevelse och en stor anledning till att besöka Andermatt. Men – folk dör faktiskt i laviner på grund av okunskap, dålig utrustning och ovana. Man ska ha stor respekt för bergen och inse att man är en liten besökare bland vackra men skoningslösa branter. Transceiver, sond och spade är en bra start, men om man inte vet hur utrustningen fungerar eller övar på att hitta begravda skidåkare så spelar det ingen större roll. Det finns många olika lavinkurser att gå, det är bara att googla.

I Andermatt har man kommit längre än svenska skidorter. Här finns ett övningsområde precis bredvid pisten. Ett område stort som en fotbollsplan där fem ”personer” ligger begravda. Efter första åket bestämmer vi oss för att öva. Vi söker av området med pipande tranceivers som visar oss till rätt ställe för att sedan sticka ner sonder i snön tills vi når vårt mål. Vi hittar alla fem. Stärkta av vår framgång fortsätter vi leka resten av dagen.

– Och vet ni vad det bästa är? Det är ju bara måndag, säger Anders i liften.

After skin på puben Apothek blir stillsam. Inte ens i närheten av någon pjäxdans. Det mest radikala är att jag och Anders Hammarberg sjunger med trubaduren i en Bryan Adamslåt. Det blir inte vildare än så. Vi förvånas över bristen på folk. Liftköer har de nog inte hört talas om trots den fantastiska åkningen och inga stora arrangörer erbjuder resor hit. Visst, liftsystemet är inte imponerande, men det finns så mycket annat. Rövarhistorier om gigantiska drop, dödsföraktande branter och kopiösa mängder snö utbytts. Det lokala och utmärkta ölet Feldschlösschen dricks. Trötta lår får vila.

Om man tar sig en titt bortom skidåkningen så finns det en del annat att sysselsätta sig med. Massage är ett bra alternativ för utarbetade kroppar. En annan populär aktivitet är kälkåkning. Klassiska träkälkar säljs i vart och vartannat hörn och det finns finfina kälkbackar. Ett populärt alternativ är att ta tåget, som ingår i liftkortet, till station Nätschen och sedan åka ner till byn med kälke. Man kan också anlita en guide och vandra med snöskor eller varför inte prova på isklättring? Har man dåligt med pengar till boende kan man dessutom gå en kurs i hur man bygger en igloo.

– Jag har så sjukt ont i benet. Det kan vara av.

Dagens citat levereras av Stefan. Han överdriver såklart lite när han får av sig pjäxorna i värmestugan. Vi har samlats för att äta medhavd matsäck efter att ha åkt i mindre grupper under morgonen. Vi pratar om dödstraversen. En svår traversering till ett fint offpist åk. Det visar sig bli veckans snackis. Dödstraversen blir brantare och längre och smalare för varje dag vi pratar om den. Jag vågar naturligtvis aldrig åka den. Jag skyller på att jag även måste åka i pist och fotografera. Så jag lämnar dem för att plugga in musik i öronen och mata pister under eftermiddagen.

En annan känsla infinner sig. Det är alltid speciellt att uppleva natur på egen hand. Att inte behöva förhålla sig i ett socialt sammanhang. Att bli en del av omgivningen. Det är en väldigt medveten närvaro. Skidåkningen blir mer ett tillstånd än en aktivitet. Mitt vindpinade ansikte badar i sol. Mitt leende är konstant närvarande. Känslan är svårslagen. Oerhört svårslagen.

Men det visar sig att det går för den sista dagen ska bli en av mina bästa skiddagar någonsin. Vi åker ner på baksidan av liftsystemet till en dalgång med namnet Guspis. Vädret är perfekt och vi traverserar ner en bit för att sedan vandra upp till ett litet pass. På krönet blickar vi ut i ett hav av snö. Vi ska tillbringa en dag med att göra lite toppturer i dalen. Likt en armé sprider vi ut oss längs bergssidorna. Man hör trafiken mellan walkie talkies där den bästa nedfarten diskuteras. Jag spanar ett tag och väljer ett ganska brett åk. Glädjen spritter i kroppen och jag lyckas snabbt få upp kameran för att fotografera de andra. Likt en gräshoppssvärm förbrukar vi bergssidorna.

Vi hittar en magisk höjd med svallande åkning och när orörda snöytor förvandlats till hundratals svängar drar vi vidare till nästa yta. I en gryta äter vi lunch och några beslutar sig för att vandra upp en bit för att utnyttja en liten bergskam som hopp. Naturligtvis sitter resten kvar och hoppas på praktvurpor. Vilket också blir fallet. Skratt och snöiga nackar blandas snart med äggmackor och kaffetermosar.

Vi beger oss sedan till det bästa åket. Efter att satt stighudar under skidorna skapar vi en serpentinväg upp längs berget. När vi kommer runt krönet öppnar sig en gigantisk yta. Säkert en kilometer rakt ner och flera hundra meter brett. Jag har svårt att vara tyst på nervägen. Det är så många känslor i kroppen som bara måste ut. Det är känslan av att hoppa runt bland moln, som att vara nyförälskad, som att ha kuddkrig och som att få en gigantisk endorfin- och adrenalinkick. Samtidigt som allt blir kristallklart. Jag är helt närvarande i det. Och alla känslor kommer på samma gång. Då måste man skrika lite. Så jag skriker och åker och skrattar. Och jag hoppas att det aldrig ska ta slut.