Bästa tipset om du ska till Reykjavik är att packa ner ett par sköna skor och en vindtät jacka. Då kommer du långt. Det mesta ligger på promenadavstånd men vinden från havet kan vara bitande.

Reykjavik är känt för sin shopping och en butiksrunda börjar med fördel vid Hallgrímskirkja, en vit stenkyrka vars torn reser sig över staden likt en Concorde med nosen upp i skyn. Kyrkan är ett perfekt landmärke eftersom den syns på långt håll och från själva kyrktornet är utsikten milsvid.

Rakt nedanför Hallgrímskirkja löper Skólavörðustígur som är känd för sina många gallerier och konsthantverksbutiker.

Redan efter en kort promenad nedåt gatan blir det tydligt att var och varannan affär säljer silversmycken i isländsk design. Men ett gemensamt formspråk eller någon särskild teknik är omöjligt att urskilja.

Visserligen är svarta lavastenar ett vanligt inslag, men det går att hitta smycken i alla storlekar och för alla smaker. Gigantiska silverringar, sparsmakade örhängen, bombastiska halsband, lekfulla broscher. Det finns ingen ände. Den som inte hittar ett smycke i Reykjavik vet inte vad han eller hon vill ha, eller klarar inte av att bestämma sig.

Den uppenbara frågan blir: Vad är det med islänningar och silversmycken? Kan det vara de långa mörka kvällarna som lockar till pyssel, eller bär kanske islänningarna på en särskilt kreativ silvergen?

Islänningarna själva beskriver sig ofta som materialister som gillar att haka på nya trender. De brukar också berömma sig för att vara ett uppfinningsrikt folk som inte är låsta till traditioner och former, vilket de menar ger utrymme för kreativitet och nya tankar. Det ordnar sig, är ett återkommande motto i samtal med en islänning. Kanske kan det vara därför så många vågar satsa på självförverkligande i en bransch som präglas av konkurrens och osäkerhet.

I en liten verkstad i butiken Hún og Hún sitter ägaren Sif Ægisdóttir och jobbar på en silverring.

– Det har länge varit väldigt svårt för is­länningar att utbilda sig inom silversmide. ­Tidigare gick yrket i princip i arv och bara de som gått som lärlingar släpptes in i gillet. När utbildningen öppnades även för andra fanns ett uppdämt behov, tror Sif Ægisdóttir.

Där Skólavörðustígur tar slut ligger Lauga­vegur och väntar med klädaffärer som på ett pärlband. Även här är det isländsk design som är det stora dragplåstret, oavsett om det är kläder med spetsar och tyll eller ett mer avskalat formspråk.

Flera av de trendigare affärerna har siktat in sig på återbruk. Antingen i form av vintagekläder eller där gamla kläder sytts om till något helt nytt.

En av de mest omtalade butikerna i genren är Aftur, med sångerskan Björk som mest berömda kund. Den isländska stjärnan har köpt en del av sina scenkläder här och sedan dess har flera andra kända isländska musiker hakat på.

Sida vid sida med de trendiga affärerna finns en uppsjö av traditionella souvenirbutiker. På Island betyder det lunnefåglar, isbjörnar och lavastenar i olika skepnader, t-tröjor med isländska fraser eller vulkaner på och så tröjor, mössor och vantar i isländsk ull förstås.

Men frågan är hur väl ullen behövs. Sanningen är att det sällan blir mycket kallare på Island än i Göteborg. Medeltemperaturen på vintern ligger runt nollstrecket. Eftersom det knappt finns några träd på Island viner vinden över ön, vilket gör att klimatet ändå kan kännas bitande kyligt.

En typisk isländsk sommardag ligger på modesta elva grader, även om det händer att temperaturen sticker upp emot 20.

Trots det svala vädret är det gott om uteserveringar i staden.

Men när det gäller kaféer och restauranger är det slut på uppfinningsrikedom och förändringsbenägenhet. När islänningar går ut vill de känna sig som hemma. Därför finns det gott om föga insmickrande – men trivsamma – kaféer, restauranger och barer. Och de ligger tätt. Pubar med träpaneler, bistroaktiga restauranger och helyllefik.

Mokka Kaffi hör till ett av de mer nostalgiska kaféerna. Inredningen är monokromt brunmurrig med mörka träpaneler och vävtapeter på plattor ton i ton och tiden ser ut att ha stått stilla ända sedan kaféet öppnade 1958. Många av besökarna är trogna stamgäster som kommer så gott som varje dag.

Nattlivet i Reykjavik är världsberömt, eller kanske snarare islänningarnas förmåga att dricka alkohol. Men det ryktet vill industridesignern Audur Osp Gudmundsdottir gärna avliva. Snarare kretsar en stor del av utelivet kring musiken menar hon.

– Det är vanligt att träffas på en drink och lyssna på musik. Var det blir styrs av musiksmaken. De som gillar jazz och blues går till Café Rosenberg. De som gillar rock går till Sodoma.

Hon berättar att på vardagar är nattlivet hyfsat stillsamt, eftersom stans alla uteställen stänger klockan ett. Men på helgerna är öppettiderna längre och folk går ut först vid tolv, för att sedan festa större delen av natten.

Hemmi og Valdi är kafé på dagarna, men förvandlas på kvällstid till ett välbesökt vattenhål. Här finns inget myspys så långt ögat når. Belysningen är uppskruvad och sittgrupperna ser ut att vara hopplockade enligt principen man tager vad man haver. En blanksliten 70-talsfåtölj i plysch tillsammans med en pinnstol och ett lågt rottingbord.

Men stället är packat och stämningen hög. På en väggfast träbänk som löper runt ett helt vanligt furubord har Sindri Snaer Leifsson och hans kompisgäng samlats för en kombinerad avskeds- och förlovningsfest.

Sindri ska till Malmö för att plugga på konsthögskolan, men innan dess har han passat på att förlova sig med Katrin Birna Petursdottir och det ska firas. Sindri och Katrin berättar att Hemmi og Valdi befolkas av tre olika typer: ­turister, äventyrare och bohemer.

– Jag älskar det här stället. Det är hemtrevligt och det finns alltid någon man känner här, säger Sindri Snær Leifsson.

På kändistäta Kaffirbarinn är det lite mer smink och lite mer uppklätt. Stället känns inte heller lika isländskt, utan skulle kunna vara vilken populär bar som helst var som helst i världen.

I takt med att stället fylls på är det snarare regel än undantag att det blir dans och det blir trångt och svettigt.

I Reykjavik finns också världens troligen mest berömda korvkiosk, Bæjarins Beztu Pylsur eller Stans bästa korv. Kiosken har legat på samma ställe ända sedan 1930-talet och har trots sitt undanskymda läge i hamnen till och med lockat till sig Bill Clinton när han var på besök i staden. Korven smakar som den alltid har gjort och sägs vara ett måste för korvälskaren.

Men den visar sig vara en helt vanlig varmkorv, möjligen med lite mer lök i än vanligt. Clinton beställde en med senap. Den som vill ha en med ”allting på” får också en sträng remouladsås. Men Reykjavikborna älskar sin korvkiosk och det är nästan alltid kö, oavsett tid på dygnet. Många menar att det är en perfekt avslutning på en sen kväll.