Sommaren 1845 byggde slavmotståndaren och filosofen Henry David Thoreau en stuga i skogen utanför Concord, Massachusetts. Han valde en vacker plats vid den lilla sjön Walden och sedan satt han där i två år och funderade på vad det innebar att vara människa. Några kilometer bort satt Thoreaus gode vän, humanisten Ralph Waldo Emerson, och filade på sina essäer om den besjälade naturen.

Dessa 1800-talstänkare kan symbolisera klimatet även i dagens natursköna och liberala New England – denna demokratdominerade, ekonomiskt och kulturellt avskilda del av USA. Här återfinns prestigeuniversiteten Harvard, Yale, Dartmouth och Brown, och regionen har producerat författare som Emily Dickinson, Sylvia Plath, Edgar Allan Poe och John Irving. Världens mest politiskt korrekta glass kommer härifrån, och fem av totalt nio amerikanska delstater som tillåter samkönade äktenskap ligger i New England.

Att det dessutom serveras rykande färsk hummer och lokalbryggt öl på i stort sett varenda krog gör regionen till ett attraktivt resmål. Inte minst på hösten, då ett imponerande lövverk lockar ”leaf peepers” från hela världen.

– Det kommer att bli grymt, säger min kamrat Fredrik och tar en klunk blåbärsöl. Vi sitter på den legendariska Portlandkrogen The Great Lost Bear och finslipar detaljerna inför vår resa. På en dryg vecka ska vi beta av New England, det vill säga staterna Maine, New Hampshire, Vermont, Connecticut, Massachusetts och Rhode Island. På agendan står hummerfrossa, bergsbestigning och arkadspel.

Tolv timmar senare glider vi ut ur Portland i vår svarta Chevrolet på väg mot första resmålet – Mount Desert Island i nationalparken Acadia, bara några timmars bilfärd norrut. Enligt litteraturen är Mount Desert Island och dess fashionabla badort Bar Harbor kanske det främsta Maine har att erbjuda på sommaren och det är ett populärt resmål bland östkustens amerikaner. Man kan bada, shoppa, åka på valsafari och ägna sig åt allsköns friluftsliv – eller softa på lyxhotell och spana efter kändisar.

En snirklig bilfärd längs Maines kustlinje tar oss in i Trenton, precis i utkanten av nationalparken. Vägen kantas av små hummersyltor där man kan välja ut en levande hummer och få den kokad enligt önskemål. Det ryker ur grytorna och luften doftar skarpt av skaldjur. Vi stannar till vid Gateway Lunt’s Lobster Pound för att fotografera och fortsätter sedan in till Bar Harbor.

Efter en lunch på friterade musslor kör vi upp för Cadillac Mountain, som trots en blygsam höjd på 470 meter över havet lär vara det högsta berget på USA:s Atlantkust och erbjuder en häpnadsväckande utsikt över nationalparken. Mellan den 7 oktober och 6 mars är det dessutom här man ser soluppgången först i hela USA, något som lär locka många morgonpigga romantiker. Mount Desert Island är vackert härifrån och granithällarna, barrträden och närheten till havet gör att Maine faktiskt rätt mycket påminner om norra Bohuslän. Fast med billigare skaldjur.

Och fler träd. 90 procent av staten är skogtäckt och det märks på vägen upp till Penobscot County i nordligaste Maine. Aldrig har jag sett så mycket gran, som är Maines landskapsträd. Det märks att vi lämnat kusten. Till skillnad från Bar Harbors rika kakiklädda flanörer stöter man här uppe på skäggiga jägare med slitna blandrashundar och monstertruckar.

Det är nu dag två och vi har nått vildmarken. De öst- och västliga förgreningarna av Penobscotfloden flyter samman i det 1 500 personer stora Medway och det dominerande flodsystemet ger samhället en deltaaktig känsla. Den årliga kanotfestivalen är Medways stora dragplåster. Tillsammans med sloganen ”porten till vildmarken” är det tydligt hur man profilerar sig för att dra turister.

Efter en ofattbart tyst hotellnatt vid denna civilisationens sista utpost tar vi itu med resans friluftsmoment: att bestiga Maines högsta berg, Mount Katahdin (1 608 meter över havet). Älg- och björnskyltar pryder vägkanten på väg till Katahdin och vi passerar dessutom en strippklubb mitt ute i ingenstans. Allt är väldigt Twin Peaks.

Fyra timmar, ett diskbråck och två tomma vatten flaskor senare sitter vi på toppen av Paloma Peak, Mt. Katahdins näst högsta topp (1 499 meter). Till följd av bristfällig proviantering tvingas vi i värmen ge upp före Baxter State Peak. Men vi är nöjda med att ha fått använda våra vandringskängor och att ha fått se en riktig nordamerikansk älg. Det är dags att styra kosan söderut.

Gorham, som vi glider in i nästa dag, är en naturskönt belägen ort i en dalgång i norra delen av White Mountains. Vi är i New Hampshire – staten vars berömmelse bottnar i tidiga primärval och momsfri shopping. Som praktiskt taget alla orter i området är Gorham starkt präglat av turism. Trots att byn i princip är en enda genomfartsväg kan den stoltsera med över 600 motell- och hotellrum. På vintern tas denna bergsregion över av skidåkare men resten av året kan man bada, campa, spela golf, jaga eller varför inte fotografera några av de fina täckta broarna.

Dessutom kan man ju alltid köra en ogenerat prissatt specialväg upp till toppen av Mount Washington, New Englands högsta berg (1 918 meter över havet). I de närmare 200 kronorna för två personer ingår en informations-cd, ett klistermärke samt en kokande kylare. De branta slingervägarna är skoningslösa mot vår lilla hyrbil, men jösses vilken utsikt! Vyerna är spektakulära, och informationsvideon i turistcentret som bland annat avslöjar att världens kraftigaste vind uppmätts på Mount Washington är ganska rolig. Vi har dock ett späckat schema, så när bilen svalnat drar vi ner för berget och fortsätter mot Lake Winnipesaukee.

Strax utanför Weirs Beach, en badort vid sjöns södra ände, ligger Funspot – enligt Guinness rekordbok världens största spelhall. Stället har över 500 arkadspel, varav runt 180 stycken från 70- och 80-talen, en bowlinganläggning, minigolfbana och mycket annat. Det är också ett museum (”the Louvre of the ’8-bit’ world”, enligt Boston Globe).

Efter att ha studerat reglerna som bland annat säger ”no norseplay”, det vill säga inget lattjande, marscherar vi andaktsfullt in och tar oss an Donkey Kong, Pong, Space Invaders och Ghost N’Goblins. Fredrik kämpar frenetiskt med Indiana Jones and the Temple of Doom medan jag fastnar framför Asteroids. Förutom en brutal uppgörelse vid airhockey-bordet (som undertecknad vann) hinner vi också med ett dopp i Lake Winnipesaukee. Den lilla badorten Weirs Beach, som slumrat in efter sensommarens turistexodus, ger med sin spelhall, sin drive-in-bio och sin eftersatta strandpromenad en skön känsla av klassisk amerikansk retrobadort.

Kvällen därpå sitter vi på den välrenommerade restaurangen Ye Olde Tavern i Manchester, Vermont, och smuttar på en bourbon. Krogen är inhyst i en herrgård från 1790, och som aptitretare får vi regionens specialitet: friterad deg och smör smaksatt med lönnsirap. Vi njuter av stillheten i denna pastorala idyll medan vi roar oss med anekdoter från gårdagens besök på Ben & Jerrys glassfabrik i Waterbury.

Utbudet av batikmönstrade t-shirtar och pastellfärgade kylskåpsmagneter i souvenirbutiken vittnade om att det faktiskt går alldeles utmärkt att omsätta hippievärderingar till blomstrande kapitalism. Trots att Ben & Jerrys i dag (från att 1979 ha serverat glassen i en nedlagd bensinstation) exporterar sin glass över hela världen är de noga med att framhäva sitt sociala, ekonomiska och ekologiska patos. Och det är klart att det är i dessa omgivningar en sådan rörelse kan ta form.

Vermont är en av USA:s mest glesbefolkade stater och antagligen en av de mest natursköna – till och med sedd genom ett bilfönster. Området runt Green Mountains är känt för sina pittoreska småvägar som slingrar sig över böljande kullar, förbi sjöar, bondgårdar och familjeägda lönnsirapsfabriker. Vi hade gärna utforskat staten ytterligare men det börjar bli dags att vända norrut.

Innan vi återvänder till Portland är det dock dags för ett besök i det gamla, koloniala New England. Vi väljer Yale University i New Haven, Connecticut, mest för att få bo på ökända Hotel Duncan som Lonely Planet mycket riktigt påpekar erbjuder ”fläckiga mattor, ojämnt vattentryck och flagnande handdukar”.

New Haven är en vitter liten stad. Yale grundades 1701 och är USA:s tredje äldsta universitet. En romantisk Döda poeters sällskap-atmosfär präglar centrum. Det är ett av världens rikaste lärosäten och kan stoltsera med att ha fostrat mängder av Nobelpristagare, presidenter och Pulitzerprisvinnare.

Vi strosar runt bland den imposanta arkitekturen och tar en picknick på en av de många vältrimmade gräsmattorna. På kvällen går vi till en sportbar och vräker i oss tabascodränkta kycklingvingar bland tvålfagra idrottsstipendiater, snörvlande mattesnillen och manchesterklädda professorer. Vi promenerar tillbaka till hotellet och ber en stilla bön om att inte bli mördade i sömnen av receptionisten.

Åter i Portland tar vi sista chansen att frossa i skamlöst billig hummer. Vi traskar till det fina Old Port-distriktet och besöker Gilbert’s Chowder House – ett skvättande, stinkande skaldjursinferno där det bänds och knäcks och sörplas som på ett medeltida gille.

Vi konstaterar att svensk hummer inte kan mäta sig med homarus americanus när det kommer till pris, färskhet och tillgänglighet, men smaken … ja, jag måste nog testa en färsk svensk hummer varm, serverad med smörstekt korvbröd, saltgurka och chips, innan jag rapporterar.

New England är minst av allt representativt för USA; det är en rik region dit rika vita flyttar. Två av staterna har fortfarande dödsstraff och det massiva hummerfisket bör väl förr eller senare straffa sig. Men det är ett flott ställe att bila i. Susa omkring på småvägar, stanna till i sömniga samhällen och luncha på en skål musselsoppa. Ta in på ett billigt motell efter en dag bland virvlande lönnlöv, dricka några lokalbryggda öl och läsa ett kapitel ur Thoreaus Walden. En veckas roadtrip i New England imponerade stort på mig.