Mary är livrädd för tjurar och nu har hon försvunnit. Hon stannade framför flocken medan hennes pojkvän Rob gick i förväg, och i nästa ögonblick var hon försvunnen. Förvillad någonstans på de branta italienska bergssidorna.

Det låter dramatiskt. Marie och jag spetsar öronen för att uppsnappa samtalet från bordet intill. Vi sitter utanför Rifugio Walter Bonatti, med Monte Bianco-massivets i blickfånget och en nytappad öl i näven. Det närmar sig middagstid och vi har dragit på oss mössor. Dagens heta sol har lämnat plats för kylig höstluft.

Så kommer den där Mary över krönet. Hon har inte alls varit vilsen, men hon är arg. Varför lämnade Rob henne med tjurarna? Idiot. Hon tog bara en omväg och fortsatte på samma led, vart tog han vägen?

Marie och jag har helt slutat att ens låtsas upprätthålla ett samtal, vi är lyssnande bisittare.

Till middagen blir vi placerade ihop med Mary, Rob och tre andra vandrare som redan bekantat sig med varandra, och kan stilla vår nyfikenhet. Vi har alla tagit in på ett av natthärbärgena som ingår i TMB, tour de Mont Blanc (eller Monte Bianco, som berget heter på italienska). En vandringsled som går genom Italien, Schweiz och Frankrike, hela tiden med Alpernas högsta topp som nav för sträckningen. Mont Blanc-massivet sägs ha 400 toppar, 40 glaciärer och det är omgivet av sju stora dalar. Det är dem vi vindlar oss fram genom på smala stigar och till hisnande utsikt.

Marie och jag har hoppat på i Courmayeur och planerar sex vandringsdagar för att ta oss till Chamonix. Vårt middagssällskap har alla börjat utanför Chamonix och ska ta sig hela vägen tillbaka, vilket beräknas ta 10-11 dagar.

Det är sen september och de flesta bergspensionaten har stängt. Vi har valt tiden för att få höstens murriga färger, lugnet som lägger sig när semestrarna är över och ensamheten. Efter en rundringning har vi lyckats boka in oss på de enstaka härbergen som håller öppet och på så sätt planerat exakt samma väg som de få andra som trampar samma led. Det blir mot förmodan en högst social upplevelse.

Ron och Jamal är två israeliska kompisar som reser ihop. Mike är en amerikansk 23-åring som hamnat här av en slump. Han bär sin gigantiska Europaluffar-ryggsäck och har just inga pengar. Alltså tältar han. Fast i Alperna finns förstås ingen allemansrätt, vilket gör att han måste smyga. Han ställer upp tältet när mörkret fallit och fäller ihop det innan morgonen gryr. Han verkar leva på bröd och Nutella, men han är alltid på gott humör.

Rob och Mary är ett irländskt par som tagit ledigt två veckor från sina tjänster som jurist respektive statsvetare för att genomföra TMB. Sedan förra året har projektet legat som ett växande ogräs i relationen och det är symboliskt mycket viktigt att det lyckas. För ett år sedan tog nämligen Ron en time-out och bestämde sig för att bli en bättre version av sig själv genom att vandra. Han packade ryggsäcken med 40 kilo bra-att-ha-saker och flög till Chamonix.

Han besteg den första branten (5 timmar) glömde att han redan korsat en väg som skulle korsas, gick nedför samma berg som han just bestigit, vände vid stadsgränsen och gick upp på nytt. Fastnade i mörkret, fick nödsova i en kyrka. Förstörde knäet andra dagen, smällde upp sitt tält och låg och kände sig misslyckad i tio dagar.

– Jag hade till exempel med mig en gitarr, jag tänkte att jag skulle sitta och komponera musik på topparna. Och så bar jag en del litteratur som jag inte ville vara utan, berättar Ron.

Eftersom resan var tänkt som ett slags vändpunkt, ett lyft efter att ha förlorat ett jobb och en energiskjuts efter en längre tid av motvind i relationen, var resultatet tungt. Den här gången är det Mary som har packat, de bär 15 kilo tillsammans.

De har varit ute i fem dygn och dagens konflikt var den första, intygar de.

Ungefär där Mary och Ron kom ifrån varandra vid tjurarna valde jag och Marie den högalpina vägen. Ganska ofta kan man välja sträckning på leden utifrån vilken stigning man klarar av. Vi satsade högt och följde en grästäckt rygg, omringade av blåglänsande tandade toppar. Fast de 1 700 höjdmeterna gnager i mina knän under bordet. Kanske var det inte så smart att lägga i femman första dagen?

Efter en enkel men rejäl trerättersmiddag är sällskapet redo för sängen. Det är sig likt på alla bergspensionat vi tar in på. Man äter middag, sover i sovsal, får frukost och lunchpaket för omkring 50 euro.

Då slipper man bära tält, sovsäck och mat och kan vandra nästan hur lätt som helst. För oss som är vana vid helgarderade svenska fjällturer är det ren njutning. För axlarna alltså. Knäna fortsätter beklaga sig, nästa pass inkluderar 800 meter uppför och 1 400 meter utför, vilket är en vanlig dag på tour de Mont Blanc.

– Good morning friendly footpain, säger Rob morgonen efter vid frukosten. Det brukar bli bättre efter 10 kilometer …

Förmiddagens vandring genom val Ferret ligger i skugga. Riset och de små buskarna är frostnupet roströda och övergår ibland i djupt lila. Bergskedjan i nordväst har gyllene hätta, men inte förrän till lunch når solen ned till oss. Vi slår läger vid Rifugio Elena som mest liknar en bunker. Den har förstörts av laviner en gång för mycket och nu har arkitekturen anpassats därefter.

Sedan stiger leden mot himlen i passet Grand Col Ferret. På högsta punkten står vi en stund och vinglar i vinden. I ryggen spektakulära branter och hårda isrännor. Framför oss mjuka, gröna, rullande kullar. Schweiz.

Jag får gå baklänges för att kunna böja knäna. Det är bra att man kan fokusera på synintryck istället för känsel. Men när vi kommer fram till första bebodda hus, i änden av den här dalens väg, ger jag upp. Jag får lift med några polska arbetare som driver gården, medan Marie travar vidare.

I La Fouly, där vi ska bo, sitter redan Mike, Ron och Jamal och dricker varsin öl från byns enda affär på byns enda bänk medan de tittar på en grådaskig glaciär som ser ut att kunna kasa ned över den lilla hussamlingen om något går fel.

På kvällen känner jag mig lite desperat. Mary lånar heroiskt ut sina knäskydd och jag frågar med hjälp av kroppsspråk värdshusvärden om man någonstans kan få tag på vandringsstavar. Han ser glad ut och springer och hämtar en stor tunna full med … stavar! Det är sådant som folk glömmer. Så jag kan välja och vraka och somnar vid gott mod.

Så fortsätter turen. Stavarna underlättar men jag tar den delvis baklänges.

Så småningom sprids ett rykte om kommande regn längs leden. Med tanke på hur stort genomslag det har i lågsäsong, vore det intressant att se om det går att hålla något hemligt under högsäsong. Som en magsjuka i Rifugio Elisabetta eller en inkompetent kock i Les Comtamines.

Faktum är att Robs övernattning i kyrkan förra året, har återberättats för Mike av någon han mötte på väg åt andra hållet för en vecka sedan.

Turen fortsätter genom den schweiziska dalgången. Där bär alla kor gigantiska klockor runt halsen och ljudet studsar i dalarna. Det är pittoreskt för en dag, men det måste vara terror för de stackars kossorna, om de inte blivit döva för länge sedan.

I byn Champex ger en isblank sjö bergen dubbelgångare. Sedan leder stigen ned i skog, över sten och rötter och jordiga skrevor. Vi hittar enstaka blåbär och lingon, ser svarta ekorrar och varje gång vi sätter ned en fot flyr gräshoppor i olika riktningar. Tills det blir brant uppför. Riktigt brant.

Två män med mountainbikes över axeln joggar förbi. Det är inte ovanligt med cyklister som gör rundan på tre dagar. Och det finns årligen ett galet bergslopp (Ultra-trail du Mont Blanc) där de snabbaste sprinterdeltagarna tar hela sträckan på under 24 timmar. Det är 17 mil och 10 000 höjdmeter.

Strax efter trädgränsen planar stigen ut och leder rakt ut över Rhônedalen. Vi rör oss i stillsam vildmark medan det välkultiverade området med sina vinodlingar och städer breder ut sig långt där nere. Bilarna rör sig som små skalbaggar, men det hörs ingenting. Här ligger Alp Bovine, en bergshydda vars servering är väl värd att stanna på – när den är öppen.

Framme vid kvällslägret i Col de la Forclaz väntar en olycksbådande Nya Zeeländare med en ramsa:

“Pink sky in the morning, shepherds warning.

Pink sky in the night, shepherds delight.”

Det är snart kväll och himlen är inte rosa, så oron kan vara befogad. Det där regnet är säkerligen på ingång. Vi börjar anpassa oss vid tanken. Ron, Jamal, Mike, Rob och Mary kliver alla in efter hand och vi möts åter över middagen. Mike slår på stort och deltar, fast bara med en tallrik pommes frites.

Eftersom gryningen blir rosa förstår vi att det är kört. Diset gör snart sikten obefintlig och vi tar buss och tåg till Chamonix en dag tidigare än beräknat. Det är en av fördelarna med den här leden, att den går att anpassa och avbryta om så skulle behövas, eftersom den ofta korsar civilisation.

Vi får med oss hela gänget till hotell Les Aiglons där vi bokat in oss på rekommendation. Det är som en dröm om Hotellet. Man får tofflor, badrock och handdukar och kan tassa ned i en bubbelpool som ligger under Mont Blancs branta norrsida. Det är fri tillgång till ångbastu, fuktbastu, pool och jacuzzi och jag och Marie har skickat ett paket till oss själva med rena kläder, ansiktsmasker, fotfil, body scrub och hårinpackning. Man ska avsluta med stil.

De andra firar förstås att de gått (nästan) hela tour de Mont Blanc, och vi faller in i den allmänna glädjen och stoltheten även om vi bara gått halva. Vi bokar bord på svenskägda restaurang Munchie och får mat som är långt ifrån enkel och rejäl. Deras internationella kök bör man inte missa.

Vi pratar framtid. Mike har bjudit in en tjej han träffade på tåget till sitt tält och ska möta henne i morgon. Ron och Jamal ska åka till Paris och bo i Rons före detta flickväns nuvarande pojkväns lägenhet eftersom de ändå är i närheten.

När Mary går ut och röker berättar Rob att han ska fria någon av de närmaste dagarna. Nu har de ju klarat av tour de Mont Blanc.