– Nu är vi inne på Vargåsensträckan på ­Svenska rallyt. Här står hur mycket folk som helst längs med vägen.

Leif Eriksson Wallin stannar sin minibuss. Det blir tyst en sekund. Vi befinner oss mitt i öde skogsmark någonstans mellan Torsby och Hagfors. Bara träd och mossa. Svårt att föreställa sig hur hundratals människor står och skriker när en rallybil dånar fram i tvåhundra knyck över Colin McRae-hoppet. Rätt in i vargarnas land.

– När vi byggde upp läktaren häruppe en vinter så hörde vi vargen yla. Det var häftigt!

Gillar rally

Det är inte alltid så lätt att hitta jobb i Värmland. Leif har ett vildmarksföretag som åker runt på safaris med turister och letar efter främst älg, men också varg. Det räcker dock inte som försörjning så därför hoppar han på alla möjliga event, bland annat under Svenska rallyt. Han vurmar för vildmarken. För djuren. Men samtidigt gillar han rally.

– Och så måste jag ju överleva också.

"Så mycket varghat"

Vi fortsätter in i kanten av Fryksdalen, passerar mellan Älgtjärn och Älgsjön i vad som är världens älgtätaste område. Och finns det gott om älg så finns det varg. I Jangenreviret där vi befinner oss tror man att det finns 13 stycken.

– Men nu stänger vi av GPS:er och allt vad det heter. Du vet, här finns så mycket varghat så det får inte komma ut exakt var vi är.

Vi är på väg mot ett skogsområde där Leif vet att det finns en lya. Skulle varghatarna få reda på var den finns så är risken stor att åtminstone någon varg skulle stryka med. Tjuvjakt har skett och sker titt som tätt. Något som regeringen tror sig komma till rätta med genom att i stället legalisera en begränsad jakt.

– Det är märkligt det här med varghatet, säger Leif. Men det är väl kyrkan som ligger bakom. Och så alla myter och sagor. Den stora stygga vargen.

Dämpar förväntningarna

Skogsvägen blir allt mindre och skogen tätnar runtomkring. Emellanåt skär dock djupa sår från skogsmaskinernas larvfötter rakt in i terrängen. Demolerar allt i sin väg. Leif ondgör sig över det moderna skogsarbetet. Hur mycket jobb som försvunnit. Visst fick folk slita förr, men man jobbade i gemenskap. ”Nu sitter en ensam jävel i en stor jävla skogsmaskin!”

Vi stannar till där vägen delar sig i två. Han dämpar förväntningarna hos vildmarks­törstande storstadsbor. Längtan efter att möta det vilda. Det oåtkomliga.

– Jag kanske ser varg en gång per år och det är likadant med inventerarna. De få gånger jag sett någon har det varit från bilen. Är du ute till fots är det väldigt liten chans att få se den. Och nu, som en följd av den legaliserade jakten, är risken stor att vargen blivit ännu skyggare.

Illa att störa

Det är såklart ett problem när man anordnar rovdjurssafaris. De flesta turister vill ju se djuren. Som på Skansen fast på riktigt, liksom. Men trots vargjakt och vargens skygghet anordnas det fler och fler vargsafaris runtom i landet. Vargen lockar. Och levande kan den kanske ­generera inkomster till en landsbygdsbefolkning svältfödd på jobb.

Vi kliver ur bilen. Det är helt stilla ute. Junisolen blixtrar till mellan grantopparna och fångar myggorna med sina strålar.

– Lyan ligger häruppe men vi ska inte gå fram till den. Det är illa att störa vargarna, särskilt när de har valpar.

"Väldigt intelligent djur"

Vi går till vänster längs med en väg gjord av skogsmaskinerna. Fullt med virke och bråte, till ingen nytta i den moderna skogsekonomin, ligger huller om buller över varandra. Omöjligt att gå tyst. Omöjligt att känna sig som den siste mohikanen. Vi viker av uppför ett litet berg där skogen är orörd. Stenar och grenar är helt täckta av lavar och mossor. Stegen blir mjukare och knakandet minskar, men det är svårt att helt undvika grenar som brister under skosulorna. Inget sägs. Andningen ökar och spänningen är där. Vi hör inget. Vi ser inget. Men vi vet att de finns där någonstans, vargarna.

– Vargen är ju väldigt intelligent, viskar Leif när vi nått toppen. När man spårar den på vintern så är den plötsligt bakom dig och spårar dig istället. Och nu är det helt vindstilla så varje steg vi tar hörs kilometervis.

Gnutta besvikelse

Vi smyger så gott vi kan nerför berget på andra sidan. Där någonstans ska lyan ligga. Plötsligt stannar Leif upp. Han böjer sig ner och tittar.

– Här är ett tassavtryck. Förmodligen en varg, säger han och trycker ner sin näve i mossan. Vad tycker ni? För mig är det spännande bara att veta att lyan är här och att vargarna är i närheten.

Solen går ner och myggen blir outhärdliga. Vi är tillbaka vid bilen. Vargsafari utan att se eller höra någon varg. Och visst, det är mycket större chans på våren eller vintern, men ändå, en gnutta besvikelse finns där. Kunde man inte åtminstone få höra valparna gläfsa lite? Men de vilda djuren lever inte helt och hållet på människornas, turisternas, villkor. De gör som de vill. Människan styr inte över allt.

Inte Kolmården

Vi vaknar tidigt på morgonen. Ljuset har börjat leta sig in i den timrade stugan med jordgolv. Nattkylan tuggar sig alltjämt in i ben och märg. Vi befinner oss alldeles ensamma i vildmarksbyn Eden, mitt ute i skogen. Ingen idé att försöka sova vidare. Därute börjar naturen vakna. Lite fåglar som kvittrar, en skogsduva som hoar. Varg?

Vi följer en stig upp i skogen som ska sluta vid en skogstjärn. Vi spårar. Vi lyssnar. Inte mycket som sägs. Den där andäktigheten som uppkommer i arla morgonstund. I naturens tempel. Tjärnen rör sig inte. Dimman över vattnet, som om sjörået djupt därnere tar sig en morgonrök. Vid en stenhäll ner mot vattnet syns ett avtryck bland barr och jord. Har månne vargen varit där och släckt sin törst?

– Du ska ut på vargsafari och förväntar dig ett besök på Kolmården, säger Lennart Svahn beskt när vi senare på dan tar en fika vid dammen nere vid Ransbysätter. Det är han som byggt upp vildmarksbyn där vi tillbringat natten.

– Chansen att få se en varg, du vet; jag har kanske i mitt liv fått se en sex, sju stycken.

Satsade lottvinsten

Lennart tycks vara själva motorn i den lilla byn som ligger i en liten dalgång – ”Den gröna dalen” – insprängd mellan de stora skogarna där vargen bor. Som så många andra byar på landsbygden var den kanske på väg att självdö, men Lennart tror och trodde stenhårt på småskaligheten, att det lilla samhället har mycket att bidra med. När han vann 100000 kronor på penninglotteriet satsade han pengarna på sin vildmarksby och tillsammans med några andra startade han ett bolag som satte igång med småskalig vattenkraft och nu försörjer hela byn med el. Sedan restaurerade man den gamla kvarnen från 1709 och började producera mjöl och öppnade en bagarstuga där en tysk mästarbagare från Tyskland, Konstantin Messmer, tillverkar prisbelönta bröd som säljs på Ica och Coop inne i Torsby och Sunne. Byn ska helt enkelt bli så självförsörjande som möjligt.

Förbrukat förtroendekapital

Konstantin kommer ner med nybakad skogspizza och Lennart lägger undan sin pipa för en stund. Vi glider mellan tuggorna åter in på tema vargen.

– Det är ju fantastiskt med en fauna där även vargen får plats, men samtidigt förstår jag dem med tamboskap som vill skydda sina djur. Men fakta är att varje vargrevir tar cirka 140 tamdjur om året och att fler hundar än vargar angriper tamboskap. Och när många tusen man ger sig ut och jagar varg som galningar då har jägarna helt förbrukat sitt förtroendekapital. Vi är ju en del i hela det här naturliga systemet och det är det få som begriper!

"Det är naturen vi är rädda för"

– Jag tror nog att rädslan för vargen inte har med vargen att göra utan bottnar i en rädsla för hela naturen, säger Konstantin. Det är något som inplanterats ute i landsbygden sedan lång tid tillbaka.

Lennart blir tyst en stund. Funderar. Tar tag i sin pipa.

– I grunden är det kanske som Konstantin säger; det är naturen vi är rädda för.

Han sveper med handen fram och tillbaka över skogen bortanför dammen. Vargskogen. Tassemarker.