Upprop i Indien
I 35 graders värme och med katakhalidans på schemat öppnade ifjol den senaste i raden av svenska skolor utomlands.
Följ med till Kerala i södra Indien.
Relaterat
Fakta
Fakta/ undervisning utomlands
Det finns varianter av svensk undervisning på ett 30-tal platser runt om i världen, från Beijing via Nairobi till Moskva. Skolverket medfinansierar skolor där det är viktigt för att svenska staten, svenska företag och organisationer ska kunna rekrytera personal med barn i skolåldern.
Den svenska utlandsskolan i Bryssel är störst med över 300 elever. Om det saknas ”ett allmänt svensk intresse” av en skola på platsen kan den drivas i helt privat regi och finansieras genom skolavgifter. De skolorna genomgår ingen statlig kontroll som garanterar undervisningens kvalité. Den svenska skolan i Varkala är ett exempel på en sådan. På Koh Lanta och i Phuket i Thailand finns sedan många år både en helårsskola, för barn som är bosatta i Thailand, och en semesterskola för familjer som tillbringar mindre än ett år i landet. I januari 2011 öppnade ännu en svensk skola i Thailand, strax söder om turistorten Hua Hin.
Kostnad. Det kostar i år 8 000 indiska rupier (1 100 svenska kronor) per vecka att vara skolelev i Varkala, plats på förskolan kostar drygt hälften. För avgifter på andra skolor, se respektive skolas hemsida. Vissa svenska kommuner godkänner att elever får ta med sin skolpeng när de tillfälligt går i skola på annan ort, något som SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, nu ska granska.
Ledighet, hur funkar det? Vare sig eleven går i kommunal skola eller friskola är det kommunen som bär ansvaret för att hon/han fullgör sin skolplikt. Kommunerna resonerar och agerar olika i fråga om ledighet. Generellt gäller att klassföreståndaren kan bevilja upp till tre dagars ledighet, rektorn upp till tio dagar.
Därefter är det enligt Skolverket kommunens skolstyrelse som måste ge sitt godkännande och enbart om det finns ”synnerliga skäl”. I och med den nya skollagen som trädde i kraft 1 juli i år får rektorn ökade befogenheter och kan bevilja även längre ledighet. Det spelar ingen roll om ”ledigheten” i själva verket består av skolgång på annan ort.
Veta mer?
Svenska skolan i Kerala:
Svensk Utlandsundervisnings Förening:
Skolverket:
Om klimatkompensation:
Signes dagbok
Varje vecka mailade Signe, nästan 9, sin dagbok hem till klasskompisarna i Göteborg. Ett utdrag:
Måndag
Under helgen var vi på utflykt till Trivandrum. Där köpte vi fina indiska kläder och åkte upp i skogen till ett ställe med elefanter. Vi fick vara med och tvätta elefanterna i sjön. Man tvättade dem med den borstiga sidan på insidan av kokosnötter. Och när jag gav den bananer nuddade jag tungan! I dag när vi kom tillbaks till skolan pratade vi om elefanter och lärde oss att de har tre centimeter tjock hud.
Tisdag
I dag började de två sista barnen i skolan. Det heter Elsa och Petter. Hon går i femman och han i trean. Precis som vi fick de en blomstergirlang runt halsen. Vi fick lära oss Indiens nationalfågel, -blomma och -djur. Det är påfågel, lotus och tiger. När vi kom hem hade vi fått tillbaks kläderna vi lämnat på tvätt, inslagna i tidningspapper.
Onsdag
På morgonen kom Teddy och lärde oss hur man flätar ett slags korg som är populär här. Han använde bambublad som han la i vatten för att de skulle bli böjbara.
Torsdag
I morse var det myrinvasion i klassrummet, där vi brukar ha sångstund, så vi kunde inte vara där. Vi började dagen med qigong utomhus i stället. Då står alla på mattor och sedan gör man olika rörelser. Som gymnastik fast väldigt långsamt.
Fredag
Först hade vi sångstund som vanligt (myrorna var borta!). Sedan gick hela klassen till en plats där vi försökte lära oss att spela cricket. I Indien är de galna i cricket. Men det finns väldigt många regler, det är ingenting man lär sig på en dag direkt. Vi klappade kalvar och hoppade över diken på vägen dit.
Tuppen gal och det dånar från vågorna som vräker in nere på stranden. De sju barnen och fröken Kerstin sitter med korslagda ben i skuggan. På plåttallrikarna serveras i dag, liksom alla andra dagar, vegetarisk indisk husmanskost (thali) som äts med högerhanden. Vänsterhanden används i Indien till någonting helt annat och får inte vidröra maten.
Det är lunchrast på svenska skolan utanför Varkala.
Med möjligheten att kunna ta jobben med oss hade vi längtat efter ett sätt att få återvända till Indien och kunna stanna aningen längre tid. För oss blev den svenska skolan avgörande. Den påverkade möjligheten att få ledigt och innebar att vi alla fick en plats och ett sammanhang med vardagsrutiner att ingå i.
Vi kom dit, två vuxna och två barn, fem och nästan nio år gamla. Alla lika förväntansfulla inför det nya liv vi skulle pröva.
Under vårterminen som varar januari-mars bestod klassen som mest av sju skolbarn. Var och en hade med sig böcker och planering från sin lärare hemma i Sverige och jobbade med sin matte/svenska/engelska. Den stora vinsten var dock att barnen genom skolan fick en rejäl dos Indien. De lärde sig massor om Ghandi, hinduiska gudar och elefanter. De besökte den intilliggande moskén, hade workshop med katakhalidansare och fick lära sig att baka paratha.
Trots aktiviteterna erbjöd skolan en rofylld plats i en trygg miljö. Välgörande i ett land som Indien där intrycken är många och starka. Där du får kliva över en sovande kalv för att komma in på apoteket och där varje trafikant ser tutan som sin bästa vän.
För initiativtagaren Kerstin Lindbom är den svenska skolan i Kerala en lärardröm som går i uppfyllelse.
– Pedagog betyder ”en som går med barn”. Jag tycker det är fantastiskt att kunna ta med barnen ut i trädgården, titta på hur cashewnötterna växer och vara öppen för vad som händer, för de frågor som uppstår. Vi börjar med att prata om en ovanlig frukt och kanske landar i ett samtal om kristen symbolik, säger hon.
I 25 år har Kerstin Lindbom jobbat som mellanstadielärare hemma i Stockholm. Hon älskar sitt jobb men har de senaste åren blivit frustrerad över hur skolan kommit att te sig, med stora barngrupper och mycket administrativt arbete för lärare. Samtidigt sökte hon och sambon Niklas efter ett sätt att stanna länge i Indien, dit de regelbundet rest det senaste decenniet. Ett plus ett blev två. I januari 2010 välkomnades den första eleven till den första svenska skolan i Indien, The Swedish Tuition Center.
Skolan är inrymd i ett guesthouse i den lilla byn Odyam, 20 minuters promenad från turistorten Varkala i delstaten Kerala.
Skolarbetet sker i ett par av hotellrummen och utomhus. Sedan starten har skolan vuxit med ett utomhusklassrum och kan ta emot upp till 18 elever per termin. Barnen stannar olika lång tid men minst en månad.
Lokalerna är enkla och saknar luftkonditionering men barnen vande sig snart vid värmen, vid att röra sig långsamt de hetaste dagarna. Några tyckte att det var lite enformigt med samma slags mat varje dag men alla gillade den, lärde sig gilla – eller åt i alla fall. Eftersom skolans kock bara talar malayalam innebar vardagen också att lära sig några ord på hennes språk.
Varje dag klockan halv nio tog barnen sina vattenflaskor och travade iväg, obligatoriskt insmorda med solskydd och iförda hatt. Då hade både moskén och husets tupp för länge sedan signalerat morgon och vi haft gott om tid för frukost, läxor, dagboksskrivande eller morgondopp innan skolan började.
Klassen startade sedan sin dag med antingen sångstund eller den kinesiska gymnastikformen qigong i skuggan. Därefter jobbade var och en med sitt eget eller något gemensamt projekt. Klockan elva slutade femåringarna. Och klockan två stängde skolan för dagen. De barn som bodde några kilometer bort hade skolskjuts i form av trehjulig motorrickshaw som hämtade och lämnade utanför grinden.
Skolans litenhet gjorde att barnen kom både varandra och Kerstin nära. Initiativtagaren själv är glad över att hon och Niklas förverkligade sin idé.
– Det här är bland det roligaste jag har gjort, säger hon.
För oss vuxna var det spännande att se hur snabbt vi alla anpassade oss efter nya rutiner. Att få följa barnens möte med nya barn och lärare och med ett annat slags skola. Att få höra dem berätta vad de lärt sig om Indien och landets kultur.


































