Tuppen gal och det dånar från vågorna som vräker in nere på stranden. De sju barnen och fröken Kerstin sitter med korslagda ben i skuggan. På plåttallrikarna serveras i dag, liksom alla andra dagar, vegetarisk indisk husmanskost (thali) som äts med högerhanden. Vänsterhanden används i Indien till någonting helt annat och får inte vidröra maten.

Det är lunchrast på svenska skolan utanför Varkala.

Med möjligheten att kunna ta jobben med oss hade vi längtat efter ett sätt att få återvända till ­Indien och kunna stanna aningen längre tid. För oss blev den svenska skolan avgörande. Den påverkade möjligheten att få ledigt och innebar att vi alla fick en plats och ett sammanhang med vardagsrutiner att ingå i.

Vi kom dit, två vuxna och två barn, fem och nästan nio år gamla. Alla lika förväntansfulla inför det nya liv vi skulle pröva.

Under vårterminen som varar januari-mars bestod klassen som mest av sju skolbarn. Var och en hade med sig böcker och planering från sin lärare hemma i Sverige och jobbade med sin matte/svenska/engelska. Den stora vinsten var dock att barnen genom skolan fick en rejäl dos Indien. De lärde sig massor om Ghandi, hinduiska gudar och elefanter. De besökte den intilliggande moskén, hade workshop med katakhalidansare och fick lära sig att baka paratha.

Trots aktiviteterna erbjöd skolan en rofylld plats i en trygg miljö. Välgörande i ett land som Indien där intrycken är många och starka. Där du får kliva över en ­sovande kalv för att komma in på apoteket och där varje trafikant ser tutan som sin bästa vän.

För initiativtagaren Kerstin Lindbom är den svenska skolan i Kerala en lärardröm som går i uppfyllelse.

– Pedagog betyder ”en som går med barn”. Jag tycker det är fantastiskt att kunna ta med barnen ut i trädgården, titta på hur cashewnötterna växer och vara öppen för vad som händer, för de frågor som uppstår. Vi börjar med att prata om en ovanlig frukt och kanske landar i ett samtal om kristen symbolik, säger hon.

I 25 år har Kerstin Lindbom jobbat som mellanstadielärare hemma i Stockholm. Hon älskar sitt jobb men har de senaste åren blivit frustrerad över hur skolan kommit att te sig, med stora barngrupper och mycket administrativt arbete för lärare. Samtidigt sökte hon och sambon Niklas efter ett sätt att stanna länge i Indien, dit de regelbundet rest det senaste decenniet. Ett plus ett blev två. I januari 2010 välkomnades den första eleven till den första svenska skolan i Indien, The Swedish Tuition Center.

Skolan är inrymd i ett guesthouse i den lilla byn Odyam, 20 minuters promenad från turistorten Varkala i delstaten Kerala.

Skolarbetet sker i ett par av hotellrummen och utomhus. Sedan starten har skolan vuxit med ett utomhusklassrum och kan ta emot upp till 18 ­elever per termin. Barnen stannar olika lång tid men minst en månad.

Lokalerna är enkla och saknar luftkonditionering men barnen vande sig snart vid värmen, vid att röra sig långsamt de hetaste dagarna. Några tyckte att det var lite enformigt med samma slags mat varje dag men alla gillade den, lärde sig gilla – eller åt i alla fall. Eftersom skolans kock bara talar malayalam innebar vardagen också att lära sig några ord på hennes språk.

Varje dag klockan halv nio tog barnen sina vatten­flaskor och travade iväg, obligatoriskt insmorda med solskydd och iförda hatt. Då hade både moskén och husets tupp för länge sedan signalerat morgon och vi haft gott om tid för frukost, läxor, dagboksskrivande eller morgondopp innan skolan började.

Klassen startade sedan sin dag med antingen sångstund eller den kinesiska gymnastikformen qigong i skuggan. Därefter jobbade var och en med sitt eget eller något gemensamt projekt. Klockan elva slutade femåringarna. Och klockan två stängde skolan för dagen. De barn som bodde några kilometer bort hade skolskjuts i form av trehjulig motorrickshaw som hämtade och lämnade utanför grinden.

Skolans litenhet gjorde att barnen kom både varandra och Kerstin nära. ­Initiativtagaren själv är glad över att hon och Niklas förverkligade sin idé.

– Det här är bland det roligaste jag har gjort, säger hon.

För oss vuxna var det spännande att se hur snabbt vi alla anpassade oss efter nya rutiner. Att få följa barnens möte med nya barn och lärare och med ett annat slags skola. Att få höra dem berätta vad de lärt sig om Indien och landets kultur.