– I den här stan har vi två hästkapplöpnings­banor, två kasinon – men inte en enda bokhandel, säger kvinnan i receptionsdisken på vårt hotell. Det finns förstås shopping också, men det är dyrt.

Tyvärr är det inte heller någon galopp på någon av banorna under tiden för vår vistelse, meddelar hon. Vi hade verkligen sett fram emot det, en fläkt av svunna tider: höga hattar, tredelade kostymer, lågmälda applåder.

Vi blir dock erbjudna biljetter till kasinot. Hon säger att man inte måste spela, men att man kan gå dit och ta en drink.

Vi tackar och tar emot biljetterna, men drinken tar vi i baren på Hotel Normandy. Här känns det verkligen som att tiden har stannat på 1912, då hotellet byggdes. Byggnaden är ett enormt, typiskt normandiskt korsvirkeshus och det äldsta kvarvarande hotellet i staden. När hotellet byggdes höll Deauville på att befästa sin position som den franska aristokratins främsta rekreationsort.

Allt började i slutet av 1850-talet när aristo­kraten Auguste de Morny var på semester i den intilliggande staden Trouville. Han stod hemma hos en bekant och blickade ut över ett stort område sumpmark. Där, bestämde han sig, skulle man bygga ett ”elegansens kungarike”. Sagt och gjort. I mitten av 1860-talet hade de första husen uppförts, den första hästkapplöpningsbanan anlagts, och en tåglinje till Paris upprättats.

Vi beställer Kir Royal och sjunker ner i varsin stor mjuk fåtölj. De underdåniga, oklanderligt klädda servitörerna svassar diskret mellan borden, och ställer ner nya fat med tilltugg innan de gamla är tömda. På väggarna hänger tavlor som nästan alla har hästpolomotiv.

Efter vår lilla aperitif beger vi oss till restaurang Le Drakkar, som ligger på huvudgatan, för att äta middag. Vi hamnar bredvid ett par med en dotter på fem, sex år. Det visar sig att de är från Paris, men just nu bor i Zürich för att mannen jobbar där. Vanan att då och då ta en weekend hit har de dock inte släppt. De berättar att de flyger till Paris och sedan bilar till Deauville. Vi frågar vad som är det bästa med denna lilla ort. Det kan de inte riktigt svara på. Kasinot går de aldrig till, inte heller hästkapplöpningarna. Lugnet, säger de till slut, och att det är barnvänligt. De kastar en blick mot flickan, som tidigare höll på att trilskas, men nu är helt förhäxad av sin pappas Ipad.

Mannen berättar att i Zürich är allt väldigt… tyskt. Hans fru fyller i och gör några kontrollerade rörelser med handen för att beskriva detta väl­oljade maskineri där man måste passa tider och göra sitt jobb. Deauville, låter de oss förstå, är det exakt motsatta – en lättsinnets tillflyktsort. Det är samma bild som kvinnan på vårt hotell målade upp (även om vi senare faktiskt hittar en bokhandel).

Deauville är som en liten mysig by, fast med alla urbana nöjen. Det måste vara den minsta ­orten där det parisiska varuhuset Printemps har en filial. Om man jämför Deauville med exempelvis Rivieran så är det mycket mindre larm här, dock färre soltimmar.

Under vårt besök är molnen lika kompakta som i någon av Boudins eller Monets målningar från Deauville. Dessa två impressionister var flitiga besökare i staden i slutet av 1800-talet, och skapade ögonblicksbilder av aristokratins behagfulla tillvaro. Om man promenerar på strandpromenaden med Monets avbildning av densamma från 1870 på näthinnan inser man hur lite som har förändrats på snart 150 år.

Ett undantag är en neoklassisistisk byggnad som ligger på Trouvillesidan av strandpromenaden (Deauville och Trouville är två olika orter på pappret, men i praktiken är de sammanväxta; bara ett litet hamninlopp skiljer dem åt). Den är visserligen imposant, men ändå bara en skugga av sitt forna jag. På Monets avbildning av byggnaden blåser det en frisk vind från Atlanten – flaggorna står som strutar – men det verkar inte bekomma de välklädda aristokraterna som syns utanför. Då var det ett lyxigt strandhotell, L’hôtel des Roches noires. En ung Marcel Proust brukade komma hit med sin mamma. I slutet av 1950-talet gjordes hotellet om till bostäder, och en av lägenheterna köptes av författaren Marguerite Duras som bodde här fram till sin död 1996 (ett litet minnesmärke hänger utanför). I dag är byggnadens funktion ­något oklar – den ser övergiven ut.

En kväll går vi till kasinot med förhoppningen att dryga ut reskassan. Här hade skandalförfattaren Francoise Sagan en gång slumpen på sin sida. Den 8/8 1958 spelade hon på nummer 8, vann 8 miljoner franc, och åkte sedan och köpte en herrgård i Honfleur, några mil norrut, för pengarna.

Vi har dock inte samma tur. Vi vinner ingenting, men har i alla fall fått oss en liten fläkt av svunna tider.