Med sin azurblå fasad sticker The Abbey Hotel ut där det ligger på höjden strax ovanför hamnen, inklämt mellan gråvita stenbyggnader.

Hotellet ägs av den gamla fotomodellen Jean Shrimpton. Men det är inte hon som står i den lilla receptionsluckan. Det är en kille i trettioårsåldern. Jag misstänker att det är hennes son, Thaddeus, som jag vet numera förestår hotellet. Och det visar sig stämma. Jag frågar efter Jean Shrimpton.

– Jo, hon är här någonstans, säger han. Det är min mamma. Hur så?

Jag säger till honom att jag har skickat ett mejl med en förfrågan om att få träffa Jean och intervjua henne för en artikel, men inte fått något svar.

Thaddeus skruvar lite på sig.

– Just det, det kommer jag ihåg. Men det är ingen idé att jag frågar henne. Hon säger nej till allt. Till och med till Vogue.

Jag påpekar att hon för bara något år sedan gav en intervju i Guardian.

– Men det ångrar hon, säger Thaddeus. När hon flyttade hit var det för att hon ville komma bort från allt.

Kallades "The Shrimp"

En stund senare står vi utanför hotellet för att fotografera byggnaden. Och då kommer plötsligt Jean Shrimpton – eller ”The Shrimp” som hon kallades under sina glansdagar – gående mot oss. Hon är klädd i en lång svart kjol, loafers och lätt tonade solglasögon. Hon har långt grått hår. Att hon har varit modell märks tydligt, hon är fortfarande, vid 70 års ålder, lång och smal, och kindbenen sitter där de ska.

Jean Shrimpton frågar nyfiket om vi får till några bra bilder. Hon säger att hon fick veta av sin son att vi håller på med ett reportage. När hon får höra att vi är från Sverige säger hon att de inte har haft så många skandinaver på hotellet. Det kanske inte skulle skada med lite press i en svensk tidning då, säger jag lite skämtsamt, som en inbjudan att prata lite med oss. Men det låtsas Jean Shrimpton inte om. Hon måste skynda vidare. Hon pekar på lägenhetshuset som ligger mittemot hotellet och säger att det är där hon bor.

Tidigare i år sände BBC dramaserien We’ll take Manhattan, som skildrar Jean Shrimptons förhållande med modefotografen David Bailey.

De träffades 1962 under en fotosession för amerikanska Vogue. Det var kärlek vid första ögonkastet. David Bailey skiljde sig från sin fru, Jean Shrimpton dumpade sin pojkvän, och de tu blev Swinging Londons mest omsusade par. Förhållandet sprack efter en kort tid men Jean Shrimpton var etablerad som tidens mest eftertraktade modell, och fortsatte att synas på omslag till tidningar som Vogue och Harper’s Bazaar fram till att hon på 1970-talet valde att lämna modebranschen för gott.

Champagne och fish and chips

1979 köpte hon The Abbey. Hon gifte sig med sin nuvarande man Michael Cox på registreringskontoret i Penzance. De enda inbjudna gästerna till mottagningen på The Abbey var de två vittnena, som bjöds champagne och fish and chips. Sedan dess lever hon här ett stillsamt och tillbakadraget liv. I Guardianintervjun säger hon: ”Jag har hatat publicitet hela mitt liv. Jag gillade inte ens det när jag var modell”. Och enda anledningen till att hon lät spökskriva en självbiografi på 1990-talet var att hon behövde pengar till att renovera taket på hotellet.

Dagen därpå stöter vi på Thaddeus i lobbyn. Han ger oss ett papper där det överst står ”To the Swedish couple”, och säger att det är en hälsning från mamma. Det är en karta där Jean har märkt ut vilka delar av Cornwall som hon tycker att vi bör besöka.

– Och förresten, säger Thaddeus. Mamma sa att hon tyckte att ni verkar trevliga. Så det går bra att ställa några frågor till henne om ni stöter på henne. Men – absolut inga bilder.

Vi ger oss ut på en liten runda i hyrbilen. Det första stoppet gör vi i Newlyn, några kilometer söder om Penzance. Det är en liten ort, men en av Cornwalls viktigaste fiskehamnar. När vi kommer hit är det eftermiddag och lugnet efter stormen. Fiskehandlarna, som ligger på rad precis ovanför hamnen, håller på att stänga igen.

Vi åker på smala, slingriga landsvägar som kantas av tjocka häckar. När man får möte måste man köra så nära kanten att den ymniga växtligheten krafsar mot karossen. Det känns som att köra runt i en småputtrig engelsk deckare. Överallt stenhus med murgröna klängande på fasaden. Bill Bryson skriver i sin bok Anteckningar från en liten ö att Storbritanniens främsta produktionsvara är klorofyll. För den som är intresserad av allt som växer är Cornwall ett utmärkt resmål. Med jämna mellanrum dyker det upp privata hus, vars trädgårdar är öppna för allmän beskådan.

Bönder och surfare

Det är nästan obligatoriskt att hyra bil när man besöker Cornwall. Inte minst för att kunna skåda det dramatiskt skiftande landskapet. På vissa ställen är det bördigt och pastoralt, på andra kargt och med branta klippor ner mot havet. Ena stunden möter man bönder, nästa stund surfare.

Vi bestämmer oss för att åka till St Ives, men först stannar vi i till på ett litet tehus i en by som är så liten att den förmodligen inte har något namn. Vi beställer cream tea: te och scones med clotted cream och jordgubbssylt.

Alltsedan 1800-talet har St Ives varit konstnärernas stad i Cornwall – Turner var här en vända – och än i dag finns här massor av gallerier. Exempelvis har Tate sedan 1993 en filial här, inhyst i en pampig, modernistisk byggnad med utsikt över havet. När vi är här visar de en utställning med den amerikanske konstnären Alex Katz. Man har valt ut bilder där han prisar det havsnära livet i Maine på USA:s östkust, för att slå en bro över Atlanten till den lokala konstscenen.

Nuförtiden är det dock inte konstnärerna som dominerar St Ives, utan turisterna. Även om vi är här innan högsäsongen har dragit igång är det stor trängsel i hamnen, där det säljs nautiskt krimskrams och glass och våfflor.

Urbrittisk aperitif

Tillbaka i Penzance äter vi middag på restaurangen Untitled by Robert Wright, belägen ett par steg från hotellet. Med sin ljusa, luftiga lokal och kontinentala meny skiljer den sig ganska mycket från alla murriga pubar i området. Vi börjar visserligen med en urbrittisk aperitif, en kanna Pimm’s, men sedan äter vi tapas, och till huvudrätt blir det rosmarinkryddat lamm med polenta.

Att restaurangägaren Robert Wright ändå har åtminstone en fot i den korniska myllan står klart när vi dagen därpå är tillbaka för att äta lunch. Vi träffar på honom utanför, och han låter oss smaka på en grön barrväxt som han har varit och plockat vid stranden. Den har en distinkt citruston, och Robert säger att han brukar använda den till sina fiskrätter. Men de lokala mattraditionerna i allmänhet ger han inte mycket för.

– Det korniska köket är väldigt begränsat. Jag menar, ingen vill gå till en restaurang för att äta pasties. Men fisken och skaldjuren här är fantastiska.

"Enkel, lokal konst"

Senare på eftermiddagen träffar vi Jean Shrimpton i sällskapsrummet på hotellet. Vi har bestämt tid med henne här för en liten pratstund. Över hela golvet breder en gigantisk orientalisk matta ut sig. Intill väggen står ett gammalt patinerat krocketset, som inte är tänkt att användas ute i trädgården, utan bara är en charmig prydnadssak. Och på en skänk ligger, förvånande nog, en uppsjö av olika modemagasin i prydliga högar.

– Det finns egentligen inte så mycket att säga, säger Jean Shrimpton när hon har slagit sig ner i en av sofforna. Men jag kan visa er runt om ni vill.

När vi går runt i huset pratar Jean om konsten som hänger på väggarna. Hon säger, nästan urskuldande, att det bara är ”enkel, lokal konst, inget speciellt”.

– Men jag har haft riktig konst en gång i tiden. Sedan behövde jag pengarna.

Jean tar oss med till hotellets svit, en spatiös lägenhet med utsikt över hamnen. Tidigare bodde hon och hennes man här, men det blev för dyrt i längden att inte hyra ut.

"En galen värld"

Hade Jean Shrimpton varit modell i dag skulle hon förmodligen ha kunnat köpa The Dorchester i London, om hon fick lust. Som det nu var räckte pengarna ”bara” till att köpa det charmiga, men fallfärdiga The Abbey. Jean ger mig en bok och säger att den beskriver tiden på hotellet innan hon köpte det.

– Det var en galen värld. En fantastisk men galen värld.

På tåget tillbaka till London läser jag boken, som är skriven av en kvinna som var anställd på The Abbey på den tiden. Hon beskriver stället som ett tillhåll för överklass­pensionärer som vantrivdes med maten och bingon på äldreboendena. Hotellet drevs då av en excentrisk matriark som hette Mrs Clifford.

Mrs Clifford älskade sitt bedagade hotell, men vägrade att marknadsföra sig. Hon ville inte ens sätta upp en skylt utanför. Så extrem är inte Jean Shrimpton – nuförtiden finns här en skylt – men hon påminner ändå en del om Mrs Clifford. Så länge inte hennes kära hotell är hotat till undergång väljer hon integritet före publicitet, även om det så är Vogue som knackar på dörren. Det ironiska är att det var just i den tidningen jag fick höra om The Abbey för första gången. Hotellet talar bra för sig självt.