Det är som att titta upp mot rymden. Det är omöjligt att se var tiomiljonersstaden slutar. Det är nu, sent på kvällen, som Seoul verkligen kommer till sin rätt. Här, längst upp på Namsanberget, är ljuden från staden dova men allt glittrande vittnar om en puls som är lika hög under dygnets alla timmar. Behållningen efter en linbaneresa eller en strapats till toppen är egentligen inte att åka upp i utsiktstornet utan att titta på allt som händer runt omkring.

En ung kille håller på att fästa ett hänglås på stängslet som redan är överröst av symboliska lås med hjärtformade löften om evig kärlek. Hans tjej står bredvid och fnittrar lite generat. De kastar bort nyckeln som försvinner iväg nerför branten och snabbt uppslukas av mörkret.

Utsikten är förförande och det går att sitta länge och fantisera om vad som pågår i myllret, men då kommer också lusten att själv ge sig in i det. Jag beger mig mot det utmärkta tunnelbanesystemet som gör den gigantiska staden lite enklare att utforska. Målet för kvällen är Hongdae, den unga pulserande stadsdelen som är extra allt.

I området som är centrerat kring konstuniversitetet Hongik kryllar det av studenter. Många av dem sitter och pluggar på kafékedjor med blixtsnabbt wifi trots att klockan närmar sig midnatt. Men för den som vill koppla av och roa sig finns det gott om alternativ. Gatorna blir aldrig tomma och utbudet av butiker, restauranger och barer tycks oändligt. Jag passerar ett stort vitt blinkande hus – stans lyxigaste karaokeklubb. Här kan man hyra ett eget temarum med sina vänner, men bakom stora glasfönster så att alla som går förbi kan titta på när man showar loss. På koreanska heter fenomenet norae-bang. Bang byter rum och uttrycket är återkommande när gäller landets underhållningskultur. Vill man titta på film i ett privat rum går man till en dvd-bang, vill man spela dataspel går man till ett pc-bang.

I Seoul, som är en av världens mest trångbodda städer, och där man oftast bor kvar hemma tills man gifter sig, finns det ett stort behov av privatliv. Som ett svar på detta har små bubblor av enskildhet skapats i det offentliga rummet så att man kan hålla sig hemifrån så länge som möjligt. Seoulborna är barnsligt förtjusta i att roa sig vilket inte känns så konstigt när vardagen präglas av en utmattande arbetskultur där strävan efter perfektion, status och pengar är stenhård.

På en dygnet runt-öppen restaurang har ett gäng affärsmän slått sig ner för att äta en sen middag tillsammans och för att dricka bort lite stress och press. Den ljusa koreanska ölen Cass hälls upp i en plastkaraff tillsammans med innehållet i en flaska soju, nationaldrycken nummer ett. Blandningen gör att både den starka spritsmaken och ölens bitterhet försvinner. Det blir farligt lättdrucket och med ytterligare en skål lämnas den hektiska arbetsdagen bakom dem. Männens blingiga slipsar med små kristaller har lossats och deras kinder blir allt rödare.

– Det här är vårt stamställe, berättar Doyoun Cho som kommer direkt från kontoret på ett stort sockerföretag.

I bakgrunden är det baseboll på tv, landets absolut populäraste sport. Lokalen är snygg och stilren med grå betongväggar och enkla ljusa trämöbler. Doyoun och hans kollegor sitter vid ett långbord som snart är belamrat av fat i olika storlekar. De ska äta bulgogi, en typisk koreansk rätt som är ett äventyr i sig. Det kommer in fat med rått biffkött staplat i högar och hela bordet fylls av spännande tillbehör. I mitten av bordet finns en gasolplatta där gästerna själva tillagar sitt kött. Så fort köttet och grönsakerna fått lite stekyta puttas de ner i grytans ”diken” där de får gotta till sig i olja och buljong. Därefter plockar man med pinnar till sig från grytan och av alla de kalla ingredienserna på bordet och placerar alltsammans på ett salladsblad som viks ihop och på ett ofattbart sätt trycks in i munnen. Att göra det på ett snyggt sätt är en konst.

Det är koreansk matkultur i ett nötskal. Opretentiöst och enkelt, alla äter samma rätt från samma fat, men samtidigt så genomtänkt och perfekt komponerat. Och måltiden pågår länge, länge. När ett fat är tomt fylls det snabbt på igen av en servitris.

På gatorna utanför har festen bara börjat. På klubbarna dansas det nonstop till elektro, k-pop och hiphop och i hörnen spelar unga musik­studenter som drömmer om en karriär som singer/songwriters. Tunnelbanan har slutat gå och för den som inte kan eller vill ta sig hem finns alternativet att ta in på ett love motel eller att med sina vänner tillbringa en natt i badhusens sovsalar. Jjimjilbang som de koreanska badhusen kallas är även ett utmärkt ställe att återhämta krafterna på. Ett besök på stans lyxigaste, Dragon Hill, är sannerligen en annorlunda spaupplevelse.

I entrén delas den obligatoriska uniformen ut, den är urtvättad och pärongrön och består av ett par längre illasittande shorts och en pösig T-shirt. I den mixade zonen väntar bastus i alla möjliga former och med olika temperaturer. Efter flera dagar i Seoul blir jag inte förvånad över att det finns en bastu som ser ut som en egyptisk pyramid och har faraobilder på insidan. Eller att det finns ett kylrum med isblock till väggar och plastpingviner intill dörren. I en jättebastu som liknar en stor svart kolgrill sitter jag i det dunkla ljuset tillsammans med män och kvinnor i varierande åldrar. Alla i samma klädsel. Sittandes, liggandes, mediterandes eller blippandes på en mobil.

När jag vågat mig ner till damavdelningen, helt naken som sig bör, känner jag att jag kommer nära den koreanska själen. Det känns som att glänta lite till det innersta rummet när jag får bevittna de opryda koreanska kvinnorna göra precis det de känner för. På ett självklart sätt borstar de tänderna i bubbelpoolen, skrubbar varandras ryggar, går runt med läskiga ansiktsmasker eller skvallrar medan de rakar sig.

Jag tar ett djupt andetag. Nu så. Nu är jag redo att möta ett blinkande osande kryddstarkt Seoul igen.