Klockan är strax efter sju på morgonen och vågorna vid Rockaway Beach går höga. Små, svarta prickar bryter av mot skummet på dyningarna som rullar in från Atlanten – morgonsurfarna är redan ute. På strandpromenaden står Ken Kozack och rättar till våtdräkten. Han har tagit tunnel­banan från hemmet i West Village för att spendera ett par timmar i vattnet innan han ska tillbaka till Manhattan och jobbet på Wall Street.

– Det är ett bra sätt att komma ut. Jag ser fram emot dagar när jag kan åka hit och surfa. Surfing förändrar livet, säger han innan han försvinner ut i vågorna.

Redan 1977 förevigade New York-punkarna Ramones Queens sydliga halvö med orden ”It’s not hard, not far to reach. We can hitch a ride to Rockaway Beach”. Låttexten är fortfarande lika sann; med A-tåget tar det inte mer än 45 minuter att ta sig från Manhattan till havet. Surfentusiaster har gjort resan i generationer, men sedan 2005 är Rockaway Beach även värd åt det stora äpplets enda lagliga surfstränder, vilket fått intresset för sporten att explodera bland New York-borna.

En av de bitna är Karen Song. Uppväxt på Long Island har hon surfat i 17 år och nu vaxar hon sin bräda bredvid en parkerad bil. De stora vågor som rullar in den här morgonen är ovanliga – riktigt bra surfing blir det inte mer än 4–5 gånger i månaden – och hennes ögon glittrar av iver att få göra dem sällskap. Karen Song tackar nya webb­tjänster som liverapporterar vågstatus och väder för att ha lockat fler till stranden. Med tiden har sporten blivit en allt större del av hennes liv och som frilansande filmskapare kan hon låta dagarna styras av tidvatten och vindprognoser.

– När jag var ung fanns det bara ett telefonnummer man kunde ringa. Ofta gissade man helt enkelt, hyrde en bil och åkte ut, och så var vattnet alldeles stilla, säger hon.

Ytterligare en kvalitetsstämpel på stranden var fjolårets Quiksilver Pro NY-tävling som, med den rekordstora vinstsumman på 300000 dollar, för första gången arrangerades här.

– Tävlingen lockade många. Kelly Slater var här, säger Karen Song och syftar på surfikonen som blev världskändis med tv-serien Baywatch.

Även stilla dagar sjuder stranden av aktivitet. Med surfarna har nämligen ett annat gäng hittat till Rockaway Beach: New Yorks kreativa garde, den grupp som normalt går under det luddiga – ochofta utskällda – epitetet hipsters.

– Den sortens ställen som öppnade i Williamsburg för några år sedan ploppar upp här nu, säger smyckesdesignern Moi DuPéan som ligger och solar med ett gäng vänner.

Restaurangpionjären Rockaway Taco, som försett hungriga surfare med fisktacos och färskpressad vattenmelondryck från ett litet skjul på Beach 96th Street i några år, fick i fjol sällskap av hipsterinstitutioner som Bushwickpizzerian Roberta’s, arepabaren Caracas (serverar fyllda majsbröd) och det veganska konditoriet Babycakes. I år fortsätter expansionen.

Sara Goodleaf är manager för Steve’s Icecream, som slog upp dörrarna i början av sommaren.

– Jag tycker personligen att utvecklingen är väldigt spännande. Den gynnar både småföretag och lokalsamhället, säger hon.

Rockaway Beach gick länge under benämningen ”den irländska Rivieran”, eftersom så många av invånarna härstammar från den gröna ön. Redan kring förra sekelskiftet blev stranden en tillflykts­ort för bättre bemedlade och när tivolit Rockaway Playland byggdes 1901 blev det ett populärt resmål för nöjeslystna New York-bor. I mitten av 1900-talet fick destinationen konkurrens från andra delar av staden och några misslyckade byggsatsningar blev början på förfallet. De viktorianska villorna fick konkurrens av stora, fula hyreskomplex som nu tronar längs stranden och när nöjesfältet revs 1985 försvann även strandpromenaden från allmänhetens medvetande. Men med hipstervågen har även byggherrarna hittat tillbaka. Pastellfärgade bostadsrätter ska locka Manhattanbor med pengar – men alla ser inte leende på gentrifieringen. Lokalbon och surf­instruktören Eddie Stofega suckar.

– De kommer bara hit och bor på sommaren. Jag är orolig för att de kommer att tvinga bort surfstranden och förvandla den till allmän badplats, säger han.

De flesta vi träffar är dock odelat positiva.

– När jag kom hit för två år sedan var det inte så bra. Barnen var högljudda och vattnet var ojämnt. Den här gången är det mycket roligare, stranden är bättre omhändertagen, säger 12-åriga Chloe Indigo Coleman.

Konstnären Leonard Smith håller med. Han flyttade från Kalifornien till New York 2005 och har spenderat mycket tid i Rockaways sedan dess.

– Det känns mycket säkrare än då. Lokal­samhället är mycket mer involverat i att ta hand om stranden och strandkulturen och många butiker och restauranger flyttar hit. Det har drastiskt förändrats till det bättre, säger han.

I en trädgård en bit från stranden sitter den pensionerade snickaren Bill Smith med tre vänner under en vildapel. På radion kämpar de två lokala baseballagen Yankees och Mets och längs med staketet har vännerna radat upp udda prylar till försäljning.

– Jag föddes här, och jag älskar det, säger Bill Smith med ett till hälften tandlöst leende och fortsätter:

– Är man född i Rockaways har man sand i skorna. Området har förändrats och nu är det på väg uppåt igen.