Det måste vara vidderna som gör mig så exalterad. Att det enda man ser är vildmark. Inte en parkerad bil, inte en liftkö, inte en byggnad. Bara kalt fjäll som badar i solsken. Skidornas svischande och stavarnas knarrande skapar en melodi som blir som den billigaste terapin i världen.

Efter ett tag har alla jag måste göra-tankar dansat ut ur huvudet och jag börjar istället bli en del av fjällvärlden. Tänk att jag satt i en lägenhet i centrala Göteborg och packade pjäxväskan för bara 36 timmar sedan, medan duggregnet gjorde världen grå och trist.

Det började som en välplanerad skidsemester. När bilen packas har duggregnet bytts ut till sol. Avresa från Göteborg vid sexsnåret på morgonen för att hinna med dagens sista åk. Fast det blir bättre än så. 14.04 slår den första sittliften lite för hårt in i våra knäveck för att ta två laddade skidåkare till toppen!

Innan dess har Bohusläns något platta landskap och tråkiga motorväg förvandlats till ringliga norska 60-vägar som omgivits av majestätiska berg och frusna sjöar. Och den förväntan som jag och mitt resesällskap Cajsa har byggt upp handlar inte främst om gigantiska liftsystem, långa puderåk eller galen after ski. Snarare är det känslan av att komma bort. Att byta Göteborgs trottoarer mot snirkliga fjällbjörkar. Att elda i kaminen, valla skidor och få snö i skäggstubben. Mitt bland hurtiga norskar och roliga felstavade skyltar.

I alla fall. Nu står vi där på toppen och spritter av energi efter att ha suttit alldeles för stilla i bilen hela dagen. Några korta branter där man kan ta ut svängarna är tillräckligt för att springet i benen ska försvinna. När vi ställer ut köksstolarna i eftermiddagssolen utanför vår hytte för att avnjuta dagens första öl och betraktar solens reflektioner som dansar på Slettefjellet är all storstadskänsla utbytt mot friskt fjälliv.

Beitostølen ligger 52 mil norr om Göteborg väster om Hardangervidda och precis söder om Jotunheimens nationalpark. Det är ett relativt okänt skidområde för många svenskar och ligger lite i skuggan av Hemsedal. Och är man ute efter långa branta åk så ska man inte bege sig hit. Här dominerar barnfamiljerna i backarna. Men det finns två liftsystem och det andra lite mindre Alpinsenteret har några riktigt fina åk.

För den som gillar skogsskidåkning eller att göra egna toppturer finns det också väldigt mycket att upptäcka och du kommer garanterat ha åken för dig själv. Dessutom finns Norges finaste turåkning i området kring Beitostølen.

Dag två börjar med snöfall. Men även om vädret är lite risigt så är föret desto bättre. Vi beger oss till det mindre systemet Alpinsenteret och upptäcker tomma backar. Och då menar jag verkligen tomma. Förtutom min egen så står det ytterligare en bil parkerad vid liftarna.

Vädret verkar hålla de andra entusiasterna inne i stugvärmen vilket vi är tacksamma för när vi målar upp skidmönster i det 10 centimeter tjocka snötäcket som ligger i pisten. Här är backarna lite längre och lite brantare till skillnad från själva Beitostølen Skisenter. När det slutar snöa och solen spricker igenom fylls dock parkeringen på, men då har vi redan grävt ner oss i i snön för att dricka varm choklad.

Beitostølen är också bra för den rastlöse. För om man ledsnar på både utförs- och längskidåkning så finns det flera lekfulla alternativ. Det mest populära är kälkåkning. Och då snackar vi inte vanlig pulka. Det är något mer sofistikerat än så.

För 50 norska kronor i timmen kan man hyra en kälke som är en blandning mellan en snowracer och tomtens släde. Man får dessutom åka lift med den och det finns en speciell banan som bara kälkåkare får åka i. Med jämna mellanrum hör man adrenalinskrik när nästa kälkåkare åker lite för snabbt in i sista kurvan.

Vill man ta det ett steg extra så kan man testa på snowrafting. Man tar helt enkelt en raftingflotte som på sommaren används i forsarna och drar upp den på en bergstopp med en skoter och åker sedan ner i en lång ränna i hisnande fart. Tröttnar man på uteaktiviteter så kan man lugna ner sig lite på Beitostølen Spa där de flesta kroppsdelar kan få sig en omgång. Eller varför inte bara ligga med en massa exotiska oljor i ansiktet?

De flesta skidåkare är frälsta i lössnö. Men på god andra plats kommer nog manchester. Nypistade backar som ser ut som manchestertyg. Med ett härligt raspande ljud under skidorna har vi återigen backarna i Alpinsenteret för oss själva när vi blir överförtjusta i manchstermönstren.

Och teorin om att det var det tidigare dåliga vädret som höll andra skidåkare inomhus spricker för vi har återigen backar för oss själva. Vi åker och åker och åker och det känns lite som den där drömmen när man var liten när man fick kliva in i en godisfabrik och äta hur mycket man ville. Eller känslan på våren när alla löven spricker ut samtidigt. Det blir liksom för mycket. Nästan en stress att hinna uppleva. Fast en ganska behaglig stress.

Men som sagt. Det är för turåkning folk vallfärdar hit. Till skidåkningens vagga. För det är lite så det känns när man ser alla hurtiga norskar i anorak som gruppvis beger sig ut på fjället. Och även om många har fantastiskt mycket dyr skidutrustning på sig så behöver det inte vara så komplicerat. Det räcker med ett par skidor samt kläder enligt lager på lager principen. Det gör att man kan skala av och på klädlager beroende på hur mycket man rör sig och hur kallt det är.

Det kan ju också vara praktiskt att ha med sig tillräckligt med vätska och lite extra kläder samt den obligatoriska matsäcken om man beger sig ut en heldag. Och är du ovan att bege dig ut på fjället så finns det till och med preparerade spår mitt uppe på kalfjället så det är väldigt svårt att gå vilse.

En annan populär trend är att göra så kallade toppturer. Då går man helt enkelt på tur med alpina skidor. Antingen telemarksskidor med stighudar eller vanliga slalomskidor med randonnébindningar som gör att man kan lossa hälen och gå uppför. Sedan är det bara att ta sikte på närmsta bergstopp, bestiga den och åka utför.

Det är dock ingen aktivitet för nybörjaren utan kräver kunskap om lavinrisker, säkerhetstänk och korrekt utrustning.

Men nu står jag ju där bland vidderna med ett par breda turåkningsskidor fastspända på fötterna, solfaktor i hela ansiktet och två lager kläder på kroppen och ett i ryggsäcken. Vi är ute i Jotunheimens nationalpark och går en tur runt fjällsjön Olevatn. Det är så skönt att lämna liftsystemens uteserveringar, fun parks och skidskolegäng för att för egen kraft bege sig ut i det allra vackraste.

Ganska snabbt kommer vi in i en lunk och den diskussionen som fördes livligt i början tystnar. Det behövs inga ord och jag har dessutom alltid tyckt att man upplever fjällen bättre i tystnad. När vi når maxhöjden någonstans kring 1 200 meter över havet så känns det rejält i låren och nu väntar en ordentlig utförsbacke innan det är dags för matpaus.

Jag inleder med ett magplask när jag ska ge mig på att sicksacka i djupsnön. Vi plogar istället men det är så pass brant att vi inte riktigt har kontroll utan hoppas helt enkelt på att vi ska klara av att stå på benen. Vilket vi lyckas med.

Vi hittar strax lä och jag får äntligen användning för min nyinköpta svindyra lavinspade. Det visar sig att det går alldeles utmärkt att gräva i snö med den. Tur att den inte bara var praktisk att bära i ryggsäcken. Vi gräver ner oss med norskt tunnbröd med skinka och mimosasallad och vilar trötta ben och lite skavda händer. Det är dags att avsluta dagen innan mörkret hinner ikapp oss.

Förutom två bananskal är två skidspår det enda vi lämnar efter oss. Skidspår som snart kommer försvinna under vinddrivor och nysnö. Imorgon är det dags för kalfjället att underhålla nya entusiaster som ska skapa nya skidspår och gräva nya vindskydd.

Och förhoppningsvis garva åt att någon gör ett lika spektakulärt magplask i djupsnön.