Lolis Elie promenerar hem genom stadsdelen Tremes gator strax innan solen går ner. Han hejar till höger och vänster på det vanliga amerikanska sättet men får riktiga svar på sina ”what’s up” och ”what’s going on”. En gammal man strålar när han berättar om att sonen nu ska flytta hem efter några år i ”exil” i Kalifornien. Någon annan tipsar om en spelning senare på kvällen och en tredje vill låna verktyg för att fixa en läckande vattenledning. Utanför sitt hus träffar Lolis grannarna Freddie Lonzo och Nanci McVille och det blir kramkalas för de har ju inte setts på en hel vecka.

– Så har det alltid varit här – att man umgås på gatorna och bryr sig om varandra, säger Lolis som är född och uppvuxen i staden och försörjer sig som författare av allt från kokböcker till tv-manus.

– Samhörigheten har stärkts efter Katrina. Vi kanske har lärt oss att den där gemenskapen inte är självklar?

Översvämningarna som följde efter orkanen Katrina täckte åttio procent av New Orleans och många som tvingats fly kunde inte, eller valde, att inte flytta tillbaka. Ett år efter katastrofen hade bara hälften av invånarna återvänt men för ett par år sen tog inflyttningen fart och i dag bor nästan lika många i staden som innan Katrina. Stjärnor som Brad Pitt och Angelina Jolie, Nicolas Cage och Sandra Bullock hör till de mest uppmärksammade nya grannarna men de flesta är återvändande New Orleans-bor.

– Och många volontärer och byggarbetare som haft uppdrag här har blivit kära i staden och flyttat hit, säger Lolis som bara var borta från staden några veckor innan han kunde flytta tillbaka till sitt vindskadade hus som ligger över havsytan.

– Och för ungefär ett år sen nåddes något slags kritisk massa när allt stämde igen. En trygghet i att New Orleans kommer att finnas kvar som gör att folk och företag vågar satsa pengar och tid.

De lyckliga historierna om New Orleans återuppståndelse verkar vara hur många som helst. Sätter man sig bara på en bar och pratar med grannen så är man i stort sett garanterad en.

Som den om Treme Brass Bands renässans. Den börjar som så många andra berättelser längst ner på botten.

– Vi förlorade i stort sett alla instrument i Katrina, berättar Benny Jones, 79 år, som sköljer ner en rykande tallrik röda bönor och ris med iskall öl inför en spelning på klubben Candlelight Lounge i norra Treme.

– De flesta killarna i bandet bodde i områden som svämmades över och hade ingenstans att bo. Men sju av oss fick tag i varandra efter några veckor och vi höll oss vid liv i Arizona med spelningar på skolor och pensionärshem.

– Vi lyckades återvända till Mardi Gras ett halvår efter Katrina och har spelat sedan dess. Nu har vi större publik och mer spelningar än någonsin!

På klubben är det hög stämning och de jämnåriga band­medlemmarna kommer in en efter en och banar sig fram till scenen. Vid elvasnåret är klubben full och bandet drar igång. Ingen bryr sig om att stänga av den stora plasma-­ tv:n i bakgrunden men den sprakande Lady Gaga-showen har inte en chans att konkurrera med gubbarna.

I andra låten börjar ett par tanter strutta fram och dansa och snart böljar och gungar det av folk i alla åldrar på det lilla golvet framför bandet.

Efter en timme drar sig Chris Hollingsworth och Kate D’Alleva, båda i 25-årsåldern, till baren och pustar ut. De flyttade hit från New York för en månad sedan och tror aldrig att de flyttar härifrån.

– Den här staden har fångat mig. Den har mig fullständigt i sitt grepp, skrattar Kate.

– Har vi bara jobb stannar vi här, säger Chris som tackar invånarna för välkomnandet:

– Folk har tagit oss till sig. På det här stället känner vi redan en massa folk och grannarna är som gamla vänner. Ingen stad är så rik på kultur, musik och fantastisk mat! säger han.

– Det är en energi som genomsyrar allt, menar Kate. Du kan hitta fickor av den här kulturen på öst- och västkusten också, men här är hela staden genuin.

Och vad riskerar man att missa om man bara tittar i turistbroschyrerna?

– Uppleva second lines: marscherande brassband vid söndagens begravningar. Dansa med i finalen och njut, uppmanar Kate och Chris fyller på:

– Ett rejält kräftkok! Och att bli polare med någon som bor här så man får reda på närmaste bästa musik och mat.

– Och så kan man åka med ångbåten Natchez en kväll på Mississippi och bara lyssna på jazz och käka gott, säger Kate.

Om det är musiken och maten som är precis som staden själv eller om musiken och maten är själva staden kan man undra.

– De delarna hör till den lättillgängliga kulturen här, säger Lolis.

– Men det är bara uttryck för en gammal men levande kultur, fortsätter han och påminner om stadens franska förflutna där svart inte var lika med slav och utvecklingen var isolerad från den snabba utvecklingen i övriga Nordamerika under 1800-talet.

– Det är naturligt att USA likriktas i dag – Disneyfieras – eftersom samma menyer, musik, kulturutbud, radio och tv är kostnadseffektivt. Men vi som väljer att bo här har fått fundera på varför det är värt besväret. Då är det lätt att komma fram till att vi inte vill ha det som i dussinstäder som Houston eller Atlanta.

Det är förvillande lätt att tycka sig lära känna New Orleans på kort tid. Mississippi flyter i en böj som bildar en ”halvmåne” av staden där centrum, finanskvarteren, hotellen, spårvagnslinjerna och French Quarters ligger: Crescent City. Från den ena sidan av ”halvmånen” till den andra är det ungefär som mellan Älvsborgsbron och Tingstadstunneln.

Men stan är mycket större än så och kulturlivet lever överallt. Tvärsöver Mississippi från French Quarters ligger färgstarka Algiers Point som är hemma för den svenska musikern Theresa Andersson. Hon följde med en kille till New Orleans redan som 18-åring. Det förhållandet tog slut men kärleken till stan håller och nu har hon bott här i över 20 år.

– Närheten till andra musiker är en anledning att jag trivs så bra. Världens bästa brass-musiker spelar varje kväll här! Och det är bara att gå fram och heja och snart står man där och spelar med dem.

– Att New Orleansborna är traditionsfrälsta gör staden unik. Det kan vara frustrerande när jag vill utvecklas som artist och då måste jag få inspiration utifrån. Men jag reser mycket i jobbet så det är inget problem.

När Theresa kom till New Orleans beskriver hon själv att hon var ganska typiskt svenskt försiktig.

– Man stampade ju inte bara in. Men det här samhället är inte så strukturerat och disciplinerat. Här får folk ta vara på sig själva och det kan vara härligt men också lite skrämmande ... som Mississippi: vacker men bångstyrig och farlig under ytan. Och det är inte som i Sverige att någon alltid fångar upp en. Då är musiken ett stöd och en chans för dem som inte är starka på andra sätt.

Theresa tycker att hon lärt sig att leva i nuet.

– Musiken här bygger på det. Den är improvisationsbaserad och man jammar ofta med andra. Då krävs det också lyhördhet och det är en spegling av samhället här med en massa kulturer som blandas från hela världen.

När New Orleans Saints, stadens elitlag i amerikansk fotboll, i februari tog hem segern i Super Bowl stod stadens självförtroende på topp och allt pekade bara uppåt framåt. Men då sprang oljekällan under plattformen Deepwater Horizon läck och ännu en av USA:s största miljökatastrofer var ett faktum i Louisiana. Konsekvenserna av utsläppet och de kemiska bekämpningsmedlen är svåra att överblicka. Men fisket har till stora delar stoppats och giftiga halter av oljan är redan uppmätta inne i träskmarkerna längs kusterna. För fiskare och kustbor fortsätter tragedin sannolikt åratal framöver men i New Orleans märks inte katastrofen på menyerna.

– Redan innan oljekatastrofen hade vi en stor import av billigare fisk och skaldjur från Asien, säger Lolis med ett snett leende.

– Den kan inte mäta sig med de färska lokala fångsterna. Men tro mig: vi har överlevt värre saker än gumbo med räkor från Kina.