Jag går fram mot klippkanten och lägger mig ner på mage. Det blåser friskt från väster och en påträngande lukt av fisk slår emot mig. Försiktigt drar jag mig framåt med händerna och tittar ner över kanten. Först svindlar det till för ögonen när jag ser vågorna slå in mot stenstranden femtio meter ner. Sedan ser jag dem. Bara några meter nedanför står ett femtontal svartvita fåglar på en klipphylla och tittar upp mot mig. De står tätt packade. Jag hinner precis tänka att det inte får plats en enda fågel till när det landar en sillgrissla med en blänkande fisk i munnen. För en kort stund blir det oroligt bland fåglarna, men snart lägger sig lugnet igen.

Sillgrisslorna påminner om pingviner där de står med ryggen mot havet och vaktar sitt enda ägg. Liksom pingvinerna är grisslorna duktiga simmare och kan dyka ner till 60 meters djup. I luften är de däremot klumpiga.

Det är skrämmande att tänka på att de duniga små grissleungarna om bara några veckor ska göra sin första flygtur här uppifrån. Det sker under några dramatiska nätter i slutet av juni. Hannarna ligger då ute till havs och ropar på sina ungar medan honorna flyger fram och tillbaka från klipphyllan till havet. Efter en lång tvekan vågar ungarna hoppa. Men de små stumparna till vingar bär dem inte utan de kraschlandar på stenstranden. En del blir trutmat, men de allra flesta klarar fallet tack vare en fettkudde på magen som dämpar landningen.

Några timmar tidigare anländer bussen till Klintehamn. Busschauffören säger lite surt att han kunde ha stannat vid hamnen om vi hade sagt till att vi skulle till Karlsö. Nu får jag och min vän Oscar gå från centrum. Vi har besökt Karlsö tillsammans en gång tidigare. Den gången var det augusti och vi stannade bara över dagen. Till vår besvikelse fanns det inga grisslor på klipporna, de hade lämnat ön redan i juli. Den här gången har vi bättre koll. Vi har bokat rum på vandrarhemmet och vet att fåglarna är på plats.

Ett femtiotal personer står redan och väntar på båten när vi kommer gående. Det är pensionärspar, några barnfamiljer, en grupp särskole-elever med lärare och ett gäng fågelskådare mellan trettio och fyrtio. De sistnämnda ställer upp tubkikarna på kajen för att spana ut mot havet. De är så upptagna att de inte märker att alla andra redan har stigit ombord.

Fören riktas västerut. Trots att det är i början av juni och strålande solsken är det fortfarande lite kyligt. Vi passerar Lilla Karlsö på väg ut. Med de branta klipporna som slutar i havet ser ön ut som ett ointagligt fort, men det finns faktiskt ett litet vandrarhem där man kan övernatta.

Efter en halvtimmes bekväm båtresa stiger vi iland på Stora Karlsö. Vi samlas runt flaggstången i hamnen. Öns tillsynsman Aron Hejdström hälsar oss välkomna och drar förhållningsreglerna. Hela ön är ett naturreservat och det är förbjudet att ta med sig något härifrån. Som dagsbesökare får man bara röra sig fritt i hamnområdet. Ska man se resten av ön får man följa med på den två och en halv timme långa guideturen som ingår i biljettpriset.

Gruppen delas i tre och vi börjar vår vandring upp på öns höjder. Landskapet är sydländskt med spridda enbuskar och lågt brunbränt gräs. Trots att det är försommar är det redan knastertorrt. Rökförbudet som tillsynsmannen informerade om vid ankomsten känns befogat. Det skulle räcka med en gnista för att bränna ner hela ön.

Vi stannar till med jämna mellanrum. Vår guide Anneli Jonstrup berättar omväxlande om öns historia och om det speciella naturlivet. Till vardags pluggar hon biologi i Lund, men jobbar några veckor som guide efter terminen. En man i 60-årsåldern pekar på en oansenlig växt med små mörkrosa blommor och undrar vad det är för blomma. Det är en stinknäva, svarar Anneli snabbt. Det sägs att Linné gav den illaluktande lilla växten dess latinska namn, Geranium robertianum, efter sin lärjunge Robert som han tyckte illa om.

En munter stämning sprider sig i gruppen medan vi fortsätter upp mot öns högplatå. Några får följer oss med blicken när vi går över det stäpplika landskapet. När jag ser ut mot det turkosa vattnet kommer en exotisk känsla över mig. Det här påminner mer om Medelhavet än Östersjön.

När vi stannar till vid fågelberget Stornasar plockas digitalkamerorna fram. Fornminnen och växter i all ära, men det är fåglarna som är guideturens höjdpunkt. Att få se dessa tiotusentals sillgrisslor och tordmular som sitter längs klippkanten och tjattrar och bråkar med varandra är värt resan i sig.

Men så här rikt har Karlsös fågelliv inte alltid varit. I slutet av 1800-talet gapade klipporna tomma. En intensiv jakt på sjöfågel hade gjort att det bara fanns ett tjugotal sillgrisslor kvar. Även landskapet såg annorlunda ut. Bönderna längs den gotländska kusten hade sina får på bete här ute och ön var i princip kal.

Att Karlsö ser ut som det gör i dag kan i första hand tillskrivas Willy Wöhler. Han föddes i Tyskland och kom till Gotland som barn. Han besökte ofta Stora Karlsö och förälskade sig i landskapet, men blev också förskräckt av det han upplevde som rovdrift av naturen. Hans familj ägde en stor gård på Gotland och tillsammans med sina välbeställda vänner startade han en insamling för att köpa loss ön. Wöhler fick till och med kung Oskar II att köpa en aktie i nystartade Karlsö jagt- och djurskyddsförening. Så snart köpet gått igenom tog Wöhler bort alla får från ön och förbjöd fågeljakten. På det viset blev Stora Karlsö 1880 världens andra naturskyddade område efter nordamerikanska Yellowstone National Park.

Efter guideturen packar vi in sakerna på vandrarhemmet. Eftersom vi bokade sent får vi rum på olika platser. Oscar får bo i en sparsmakat inredd fiskarbod vid hamnen där både fönster och elektricitet saknas. Mitt rum ligger en halv kilometer längre bort, i den skyddade viken Hien. Ordet betyder gömställe eller undanskymd plats, och det är inte svårt att förstå varför viken fått sitt namn. Höga klippor på båda sidor gör att det för det mesta är lä. Hien var Willy Wöhlers favoritplats på ön. Här lät han uppföra sin jaktpaviljong lagom till att Oscar II skulle komma på besök 1890. På en av bergväggarna hänger också en minnestavla över Wöhler.

Nere på bryggan sitter tillsynsmannen Aron Hejdström med ansiktet riktat mot solen. Klockan är strax över fyra och sista båten har lämnat ön. Han säger att det här är den bästa stunden på dagen, när den sista båten har lämnat och lugnet lagt sig över ön.

Som tillsynsman bor han här från april till september. Det är han som har ansvaret för Stora Karlsö och det är honom man får be om tillstånd att lägga till med båten. Aron Hejdström älskar den här ön och uppskattar särskilt att följa skiftningarna i naturen. Varje tid har sin charm menar han. Säsongens riktiga höjdpunkt är grisslingen. Då är det många som hjälps åt för att fånga in och ringmärka grissleungarna efter deras första flygtur. Men han erkänner att det är ganska skönt att lämna ön på hösten. Trots att det kommer nya besökare dagligen så kan det bli lite isolerat.

Oscar går ner till den steniga stranden och känner på vattnet, men det är fortfarande för kallt att bada. I stället bestämmer vi oss för att gå upp för den branta trappan till fyrbyn. En gång i tiden bodde här fyra familjer, men sedan tjugo år tillbaka är fyren obemannad. Det är en blandad känsla av isolering och frihet som ligger över den här platsen. Det här är den sista utposten mot fastlandet långt därborta. Däremellan finns bara havet. Och så fåglarna förstås.

När solen är på väg ner går vi till restaurangen. Huden i ansiktet stramar efter en heldag med sol och salta vindar. Det känns som en lyx att få avsluta dagen med en öl och fotboll på den lilla tv:n inne i ena hörnet av restaurangen.