Att kliva av tåget i Zermatt är att komma in i en andra andning. En svävande känsla av att vara avskuren från omvärlden. Mest slående är kanske sorlet av röster och ljudet av vandringsstavar som stöter mot gatstenen. I Zermatt är all biltrafik förbjuden. Små elektromobiler forslar ljudlöst stans invånare, turister och varor till deras destinationer. Hästdroskorna är till för japanerna.

Klockan är strax över sex på kvällen och vandrarna återvänder efter en dags strapatser där belöningen varit långlunch på någon av världens bästa bergsrestauranger. I morgon är det min tur.

Valet faller på Franz und Heidi och förklaringen till varför är enkel. Inte slita ut sig första dagen och då blir det tunnelbanan som går spikrakt upp till Sunegga på 2 288 meters höjd. Turen tar dryga sju minuter.

Nedanför ligger Findeln i all sin skönhet. Den djupa dalen med dess raviner, vindlande stigar och många kullar. Framför mig en vandring på mellan tre till fyra timmar tillbaka ner till Zermatt. Men dessförinnan skall vi, jag och mitt sällskap, ha hittat den lilla fäbodvallen Findenhof bakom någon av kullarna. Och det gäller att passa tiden, klockan 13.00 är det sagt, för hur vansinnigt det än kan låta är dessa små gourmethål inga ställen man slinker in på hur som helst. Borden är få och trycket hårt.

– Franz är uppe på Gabelhorn med en grupp från Zermatt, ursäktar hustru Heidi.

Det personliga mottagandet står här högt i kurs. Du skall som gäst känna dig utvald. Lika viktig som Michael Douglas gör när han kommer hit.

Franz är alltså bergsförare vid sidan av att vara restaurangägare och den som bestämmer vad som skall stå på matsedeln. Kanske vi borde tagit husets specialitet, kalvkotletter med citron och saffransnudeln, men faller för hjortfilé, kantareller och en risotto med Karl Johan vilket visar sig helt rätt. Kvaliteten och behandlingen av råvarorna framkallar tårar av lycka. Vinet är självklart en Dole, nerifrån Wallis. En gång …

… en gång, får vi veta, för länge sedan, var klimatet i dalen paradisiskt. Vingårdar och vetefält täckte Findeln. Men så kom under 1600-talet ”lilla istiden” och glaciärerna. Det vin som nu produceras är en blek erinran om vad som en gång varit liksom aprikoserna som ingår i Heidis Kaffee mit Abriconnien.

Med blicken mot Matterhorn och Stormy Weather som strömmar ut från högtalarna kan livet just nu inte bli bättre. På solterrassen bakom oss har några gäster i väntan på lediga bord sträckt ut sig i liggstolar. En drink i handen gör väntan uthärdlig.

– La dolce vita, suckar någon i sällskapet.

Och visst ligger något i det. Den där känslan av att ha kastat loss från livet nere på jorden förstärks för varje timma. Virveln kring Matterhorn förflyktigas, tätnar och löses upp igen. Plötsligt är det lätt att förstå driften, raseriet att bestiga och erövra. Detta ursinniga kärleksförhållande som är förknippat med Die Hore, berget, älskat och hatat. Stora män har försökt. Churchill och Roosevelt är några. Axel Munthe kom till Zermatt med ambitionen liksom Mark Twain. Den senare fick i varje fall en bit vandringsled uppkallad efter sig.

Mark Twain-stigen börjar en bit nedanför Gornergrat som ligger på en höjd av 3 089 meter. Hit kommer man med kugghjulståget som utgår från Zermatt. En svindlande vacker resa som tar cirka 30 minuter och är ett initiativ och en del av den engelska överklassens historia i Zermatt. Linjen var klar 1898 och projektet väcker alltjämt beundran.

Men i dag fascineras vi från Gornergrat av nyuppförda Monte Rosa Hütte. En utmaning i högteknologi, klimatsmartnes och logistik. Med sitt aluminiumhölje, som skall fånga upp solvärmen, glittrar denna futuristiska skapelse som en diamant på andra sidan Monte Rosa-glaciären. Över hundra mat- och nattgäster ryms men ingen kommer dit utan att ha tagit sig över glaciären med hjälp av en bergsförare.

Gornergrat-terrassen tar tid och skall ta tid. Här skall man sitta, bländad av ljuset och dricka den vita Fendanten nerifrån dalen. Sjasa bort de svarta fåglarna som kallas Bergsdölen, titta på Augustuspasset som kejsar Augustus forcerade 15 f Kr på sin väg mot erövrandet av Köln och – titta på Matterhorn. När den isiga vinden sveper in över oss blir fåglarna gamar och Matterhorn det människoslukande berget.

Nere på alpinistkyrkogården i Zermatt berättar gravstenarna om offren och deras öde, ”I chose to climb”, och då inte bara i mötet med Matterhorn. Men det är om Matterhorn allt handlar och i synnerhet berättelsen om ”Repet som brast”. Året var 1865. Sju män gav sig i väg. Tre kom tillbaka, engelsmannen Edward Whymper, som skulle bli den förste som besteg Matterhorn, och hans två bergsförare, far och son Taugwalder. Dessa tre nådde bergets topp men hur? Brast repet av sig själv eller skar Taugwalders av det för att själva överleva? I rättegången friades de men än viskas nere i dalen …

– Jo visst är det så, Taugwalder var min pappas grossonkel, säger Leander Taugwalder förstrött.

Just nu är det rösti med kalvfilé, kastanjer, vinkokta päron och kantareller som skall prioriteras. Hans lilla restaurang Blatten, listad som en av de främsta bergsrestaurangerna, är ett måste. Stämningen är hög och stiger när normannen Odd Sörlie, Ingemars Stenmarks gamle konkurrent, kliver in. Sörlie arrangerar numera eventresor och skall sy ihop en fest för en rik svensk. Den här dagen synar han Blatten och nästa dag bär det av med helikopter till Lago Maggiore.

Leander är upprymd och delar frikostigt med sig av hur han lagar sin rösti. Visar upp en halvkokt potatis. Just så ”rå” skall den vara när den rivs och kom ihåg, bara salt!

Blatten är svår att undgå, ligger mitt i vandringsleden, granne med Kryddträdgården där de 13 örterna som ingår i den berömda halstabletten Ricola odlas. Strax ovanför Blatten ligger Zum See som 2003 utsågs till årets bergsrestaurang. Och ännu högre upp ligger Zmutt, den gamla tullstationen som en gång i tiden ledde vidare till Theodulpasset in i Italien.

Zmutt har också en restaurang väl värd ett besök. Den ligger charmigt insprängd i den gamla bykärnan. Men spar den till annan dag och välj då den övre mer strapatsrika stigen dit. Lite ont måste det göra innan lättjan slår till. Som tröst kan nämnas att bänkar finns utsatta och små altare att meditera vid. De senare ingår i temat Golgata, smärtans olika stationer, som upprepas i de små kapellen som ligger utspridda bland kullarna.

Och skulle du tröttna på att varje dag gå gourmet rekommenderas en två timmar promenad i motsatt riktning ner till Täsch. Därifrån tar du tåget till Brigg och bussen vidare mot Termalbadet med dess många bassänger. Det 37-gradiga massagebadet mjukar upp lederna inför nästa dags slutspurt, vandringen upp till Chez Vrony i Findeldalen.

Chez Vrony lever på familjen Julens historia som vårdas ömt. Finns det dessutom en konstnär i släkten som inrett de grå alphusen med stor finess och lagt beslag på virveln kring Matterhorn i sin logo kan det bara bli succé. Runt hörnet bräker fåren och snabbt som tusan kommer Vrony själv inspringande med den nyfångade forellen. Först finns ingen forell, den hade gömt sig i bassängen, men när Vrony ser min förtvivlan gör hon ett nytt försök. En halvtimma senare ligger den på min tallrik.

Under tiden hade mycket hänt. Giuseppe har äntrat terrassen. Giuseppe är mäktig restaurangägare nere i Zermatt och att han nu kommer ända upp till Vrony för att äta bara en dessert är stort. Efter honom beställer alla in det friterade äpplet med pistage, blåbär och jordgubbar på en spegel av vanilj. Inte för inte är detta Abba-Fridas stamställe. Och inte för inte var det hit prins William kom med sin flickvän. Allt detta får vi veta off record och när Giuseppe, il maffioso, går ler han även mot oss och vi anar att världen här uppe är mycket, mycket liten.

En påminnelse bara – ladda kreditkortet innan du ger dig ut med vandringsstav i Zermatt.