Takterrassen är nära himlen. Ett skuggande palmbladstak gör luften behagligt varm och omslutande.

– Tar jag i för hårt? undrar Mercy medan hon gnider, pressar och knådar min kropp med mjuka, kraftfulla händer.

Hon får en lycklig suck som betyder Ingen risk!, till svar. Mandeloljan doftar gott och sjunker in i min hud. Både kropp och själ är på väg till Nirvana. Jag har tagit plats på en enkel brits med ett svalt bomullsskynke över de delar av min kropp som för tillfället inte berörs av Mercys ljuvliga händer. Hon är från Nairobi, utbildad massageterapeut i både Nairobi och London. Ljuden av någon som sopar, ett par hammarslag, några fåglar som kvittrar, en åsna som gnällskriker och några barn som skrattar påminner om att världen finns kvar någonstans där ute. Men det känns inte alls nödvändigt.

I den sandiga gränden nedanför takterrassen står en åsna i skuggan av ett hustak. Det lär finnas 7 000 åsnor på Lamu. Men bara två bilar. Den ena är borgmästarens. Han kör sin jeep mellan hemmet och jobbet varje dag. Alla andra 18 000 invånare promenerar. Eller rider på åsnor. Bil nummer två hör till åsnornas sjukhem.

Mellan den lilla fiskebyn Shela och världsarvsklassade Lamu town går knattrande motorbåtar med betänkligt många passagerare i skytteltrafik. Tidvattnet gör att området närmast havet ständigt ändrar utseende. Två gånger per dygn står vattnet som högst, och då försvinner de självklara promenadstråken på sandbankarna runt ön. Denna förmiddag får alla passagerare vada en bra bit ut till båten i det tillfälliga lågvattnet.

Piren där båtarna lägger till vid högvatten är Shelas mest centrala och självklara mötesplats. Några män vilar i skuggan under ett stort akaciaträd, utsträckta som på en schäslong. Knattret från båtmotorerna rår inte på lugnet. Vinden över vattnet fyller de triangelformade bomullsseglen på några dhower som seglar med mango och kokosnötter till marknaden i Lamu town. Sådana traditionella arabiska båtar har seglat längs hela kusten i hundratals år. Med sitt strategiska läge vid Indiska Oceanen kom köpmän från arabvärlden till Lamu, Mombasa och Zanzibar för att skaffa kryddor, elfenben – och slavar. Arabiska, indiska och afrikanska seder och bruk blandades och en ny kultur föddes: swahilikulturen.

Enligt Unesco är Lamu town den mest välbevarade swahilibosättningen i Östafrika, därav världsarvsutnämningen för några år sedan. Längs den livliga hamnpromenaden är människor ständigt i rörelse, liksom en och annan karavan av packåsnor. Mystiken tätnar i labyrinten av trånga gränder innanför hamnpromenaden. Gränderna är så smala att man utan ansträngning kan hålla händerna på båda väggarnas sidor samtidigt. Luften vibrerar av värme och doften av grillad fisk blandas med den från sura sopor.

Några spinkiga katter håller till i skuggan. Katterna på Lamu sägs härstamma från Egypten. De har påtagligt små huvuden och långa ben, och påminner nog om katterna i gammal egyptisk bildkonst. Kanske dåtidens sjöfarare hade skeppskatter med sig till Lamu i sina dhower, och att katterna trivdes så bra på ön att de förökade sig, genetiskt isolerade från fastlandet. Hur som helst utstrålar de om inte rent faraoniska drag så en naturlig värdighet.

Vita, slutna hus av kalksten och mangroveträ med vackert snidade portar gömmer trädgårdar med blommor, men dit har främlingar inte tillträde. Lika hemlighetsfulla är kvinnorna som hastar fram i svarta, heltäckande dräkter och sjal över huvudet, vissa med bara en smal springa där kajalmålade ögon betraktar omvärlden. Att Lamu är muslimskt är tydligare i Lamu town än i Shela.

De finaste husen i både Lamu town och Shela har renoverats av européer. 70 procent av marken och husen i Shella ägs numera av utlänningar, varav en lär vara Prinsessan Caroline av Monaco. Besökare genererar pengar, men det råder redan problem med sophantering, avlopp och rent vatten. Risken finns att Lamu på sikt älskas till döds av utlänningar som vill investera i Kenyas dyraste strandtomter.

– Om tio år är Shela kanske den vackraste byn längs hela kusten, säger holländska Monika, som tillsammans med sin man driver gästhuset Banana House i Shella.

– Den vackraste byn men utan några locals.

Själv har hon bott på Lamu i drygt tio år med sin man som är från Lamu. Tillsammans har de två barn och båda är födda på Lamu, vilket bidragit till att Monika vunnit stor respekt från folket i byn. Hon har vänner överallt och jobbar aktivt för både bättre skola och sjukvård. Att hennes gäster ombeds ta med en klassuppsättning skrivhäften och pennor är inget ovanligt.

– Sådant som vi tar för självklart i Europa kan göra stor skillnad här, säger hon.

Banana House är döpt efter Monikas make som heter just Banana. Egentligen heter han Mohamed Ali Mbarak och vad smeknamnet kommer ifrån är höljt i dunkel. En av Bananas vänner kallas Watermelon, det är bara så.

– Jag kom hit som backpacker och blev förälskad, inte bara i Banana, utan i hela ön, berättar Monika.

– Man kan ju inte tillbringa all sin tid på stranden och i gränderna, men det var vad jag gjorde till en början. Rätt snart tog planerna på ett gästhus här i Shela form. Nu ger jag yoga-klasser och vill utveckla konceptet Banana Well Being. Folk kommer hit från hela världen.

Det är framför allt det exotiska lugnet som lockar. En avskalad tillvaro, men rik på innehåll. Vid det här laget är det med blandade känslor som Monika reser till Holland på besök, på sin höjd vartannat år.

– Det är inte precis semester att resa dit, tycker hon. Det ger mig ingen inspiration. Alla har så bråttom, och fullt upp med sig och sitt. Det är så ytliga ting som är viktigt.

Gryningen är tveklöst dagens mest magiska stund. Vinden är salt, ljuset milt och luften varm men ännu inte het. De terracottafärgade sandgränderna som leder mot stranden ligger öde. Skuggorna är långa.

Högvattnet är på väg att dra sig tillbaka. Vi balanserar på en smal stenlagd stig längs med vattnet, rundar ett hörn och kan ta av skorna. Stranden ser ut att vara utan slut.

Och den bara ÄR. Inga solparasoller eller försäljare så långt ögat når. Det är långgrunt, skummet från vågorna frustar. Vi går och går, det är en underbar stund. Fötterna sjunker ned ibland, emellanåt är sanden lite hårdare. Österut tycks Indiska Oceanen oändlig. Ett dopp blir mycket mer än ett dopp, det blir en sällsam rening på flera plan som det är svårt att slita sig ifrån.

Några joggare på väg längre bort syns som små prickar i fjärran. En ensam prick blir allt större då den närmar sig och visar sig vara en man som kommer gående med tre åsnor. Åsnorna bär korgar som lastas med sand. Förmodligen ska den användas som byggmaterial.

Vi vill fråga så mycket om siffror hela tiden. Hur mycket orkar en åsna bära? Hur många åsnor finns det förresten? Hur lång är stranden? Hur många bor i Shela? Hur djupt är vattnet? Vad är klockan? När har affären öppet? Vad kostar det? När serveras middag? Hur stor är en havssköldpadda? Vad väger den? Och så vidare i det oändliga. De vi frågar svarar så gott de kan. Säger 20 när de nog menar 200, 50 när de säkert menar 5. Så inte blir vi alltid så mycket klokare. Bara när man börjar fundera över månen och tidvattnet får man exakta svar. Det är ju skillnad på tid och tid. Givetvis finns både en månkalender och en tidvattentidtabell. Sådant är viktigt på Lamu.

Kicki Lind