Utsikten från Åreskutan presenterar ett smörgåsbord av den jämtländska fjällvärlden. Sylarna stoltserar i väst, Hammerdalsfjället badar i sol rakt söder över och Anarisfjällen i sydöst väntar på att snötäcket ska smälta bort och ersättas av vacker ljung.

Efter en stor sittlift och en snabb gondol står vi uppe på toppen. Solfaktorn har applicerats i ansiktet, ryggsäcken är ordentligt fastspänd och nu gäller det bara att välja en bra väg nedåt. Stendalen verkar bäst. Det är varmt ute och snön liknar mest sorbet. Tur då att offpisten är lättillgänglig, vi åker bara rakt ut i den stora grytan med snö. Det skulle vara en grov överdrift att påstå att snön yr, men det är ändå en fröjd att slippa köra sicksack bland barnfamiljer i pisten. Åket är inte långt, men vi tar det om och om igen. En kortare släplift och sedan frihet. Det suger och bränner i låren.

Reine Barkered är Sveriges i dag bästa extremskidåkare, säsongen 2008/2009 kom han tvåa i den totala världscupen. Han har bott i Åre i hela sitt liv. Förutom sina första år då han bodde i min hemby Hackås.

– Åre är min hemby och min största kärlek. Byn har allt jag vill ha och kommer att behöva. Sedan är åkningen fostrande och många åkare på hög nivå håller till här, säger han.

Reine flänger och far över jorden för att hitta de häftigaste åken och de fetaste droppen. Trots det återvänder han alltid till Åre.

Tyvärr ska han ännu en gång ut och flänga, så vi beger oss upp på berget utan honom.

Vi bestämmer oss för att Åre inte behöver vara extremskidåkning, flärd och lyx. Vi beger oss upp i liftsystemet Björnen, som ligger lite vid sidan av. Här är det fortfarande släpliftar som regerar och allt känns bara lite mindre hippt. Mer varm choklad och messmörsmackor, fler värmestugor och sittunderlag. Systemet är väldigt avlångt och vi letar oss runt bland fjällbjörk och drivor. Om man orkar vandra lite så kan man få fina åk i skogen och ner i grytor med snö.

Byn är Sveriges äldsta skidområde. Den första bergbanan invigdes redan 1910. Skidorten har expanderat från att ha någon enstaka släplift till att bli en huvudort i Skandinavien för skidåkning, hotellkedjor, evenemang och skibums.

2007 gick alpina världsmästerskapet i Åre. Det är det största vintersportsevenemang som någonsin genomförts i Sverige och man ser fortfarande spåren av klistermärken och banderoller över hela byn. Jag får en genomträngande känsla av att det är här det händer. Hippa klädföretag har sitt huvudkontor i byn, glansiga Åremagasin finns på de coola kaféerna och nattklubbarna trängs med varandra samtidigt som lyxhotell etablerar sig här.

Det är dock inte samma charmiga mix som i Alperna. Där monoskis och åttiotalsskidor blandas med carving och goretex. Jag tror aldrig jag har sett så många dyra skidutrustningar som i Åres gondoler och man får kämpa för att hitta skidkläder som är tillverkade före 2008.

Middag på Broken, mitt på torget. Det känns lite som att komma in på ett Vilda västern-hak. När saloondörrarna slås upp vänder sig de lokala skidgudarna och säsongarna sig om och stirrar lite förstrött. Det stannar liksom upp en halv sekund innan sorlet fortsätter. Tillräckligt för att det ska märkas.

Vi slår oss ner vid ett bord och beställer in kall öl och barbecue. Stället marknadsförs som en amerikansk bar och grill. Överallt hänger neonlampor, Route 66-skyltar och andra amerikainspirerande attiraljer. Vid bordet bredvid sitter några lokala skotercowboys, ja de har faktiskt cowboyhattar. De dricker öl och jäger. Det är så vilt det blir i västra Jämtland.

Sedan var det det där med nattlivet. Uteliv som inte många svenska städer kan matcha, säger de själva. Och jag kommer själv ihåg hur alla ungdomar åkte från Östersund till Åre för att festa under nyår och påsk. Artisterna valde Åre framför Östersund och dessutom var det ju som att åka till lilla Stockholm, det kändes helt enkelt coolare. Dessutom var ju stockholmska nästan en Åredialekt.

I alla fall. Nattlivet ska klaras av. Bygget är kanske det mest självklara alternativet och här dansas det på de tre dansgolven och det dricks shots på löpande band. På Dippan (Diplomat Hotel) är det ofta liveakter och lika mycket rumpskak som på Bygget. Vill man gå ut och tokfesta så är det dessa ställen som gäller.

Åre är alltså så mycket mer än själva skidåkningen. Det vimlar av aktiviteter. Camp Åre är en stor äventyrsarrangör. En av deras mer uppskattade aktiviteter är en zipline, en linbana, där man svingar sig ner mellan träden i en ravin. Det finns också hundslädar, skotersafaris och icekart som helt enkelt är gokart på isen.

En annan väldigt populär sport i Åre är skärmflygning. På pistkartan finns till och med startplatsen utmärkt. Här samlas proffs med amatörer och en tandemflygning kan passa den utan erfarenhet.

Kort sagt, om man ledsnar på de 111 nedfarterna så är det inga problem att sysselsätta sig.

Men trots jibbtävlingar, lyxhotell, goretexställ, champagnesprut på nattklubbar och sjurätters avsmakningsmiddagar så avslutar vi enkelt. För varför göra det så himla komplicerat? Det är ju trots allt fjället som är den stora attraktionen.

I Solravinen har de ställt upp ett träbord och lagt några renfällar i snön. Där säljer de kaffe, varm choklad i termos, ostmackor och kanelbullar. 20 kronor fattigare slår vi oss ner på en fäll och dricker kaffe i pappmugg. Vi följer några telemarksåkare som kryssar mellan stora stenblock och ett gammalt par som går på tur. Solen spricker igenom det lätta molntäcket, snön på pjäxorna börjar smälta. Vi tar en kopp till och fortsätter spana efter vad mer fjället har att erbjuda.