Spänna pjäxorna, ett ordentligt tag om stavarna och iväg. Det är bråttom. Måste vara först. Den vackra utsikten får avnjutas någon annan gång. Sedan. Den är bestående. Orörd snö är det inte.

Vi tar några första sköna svängar. Snön flyger kring benen. Marken tar mjukt emot. Stannar till, hämtar andan och spanar uppåt. Tomt. Det kommer inga fler bakom oss. Ingen hord av pudertörstiga människor. Här behöver man inte ha bråttom.

– Det här är ju helt sjukt, utbrister någon.

Euforiska fortsätter vi nedåt. Det är ingen dramatisk lutning att tala om, men ändå klart tillräcklig. Och snön är lätt, som att flyta fram i porös vispgrädde.

Vi tar liften upp igen, ivriga som barn. Konstaterar hur sanslöst det är. Det var några dagar sedan det snöade har vi förstått, och ändå, en hel backe med orört puder! Och människor åker till alperna i jakt på det orörda!

Det behövs inga alper. I stället har vi satt oss i en bil, åkt nästan 80 mil norrut och hamnat här, i Ljungdalen. En liten oansenlig by med några hundra invånare i nordvästra Härjedalen. Det skulle kunna vara världens ände. Vägen som går genom byn tar slut någon mil längre bort, i samebyn Ljungris. Sedan tar fjällen vid. Det majestätiska Helags, 1 797 meter över havet och Sveriges högsta topp söder om polcirkeln. Härjedalen är bra på höjdrekord. Sydväst från Ljungdalen går landets högsta landsväg, Flatruet. Faktiskt är hela landskapet Sveriges högsta. Fyra femtedelar ligger på över 500 meters höjd. Det gör Härjedalen mycket snösäkert.

Under nästan en vecka ska vi utforska den här snön och det här landskapet. Vi har lämnat grådaskigt, vinterslaskigt, julstressigt Göteborg mot ett vitt lugn. När vi passerade Malung dagen innan och skiljde oss från Sälen-resenärerna fick vi en aning om vad som väntade. Ytterligare några timmar senare med en burgare från Sveg i magen är vi så gott som ensamma på den snöiga vägen. De sista tio milen har vi inte ett möte. Vi kliver ur instängd bil och välkomnas av frisk, krispig fjälluft. Ovanför glittrar en väldig stjärnhimmel som bara är möjlig på platser dit stadsljuset inte når. Allt som hörs är ljuden av våra egna andetag. Resan känns genast betydligt kortare.

Dagen efter, när snön fräser runt knäna och någonting glatt skuttar i bröstet, har vi alldeles glömt. Hit borde vi åka jämt. Så fort det snöat en decimeter.

– Det är lite Michael Jackson över det här, säger vår fotograf och syftar på när hela Liseberg var stängt till förmån för en enda gäst – Michael alltså.

Ja ungefär så är det. Som att den något långsamma trestolsliften hålls öppen bara för oss. Som att mannen i den lilla utsmyckade röda liftstugan på toppen sitter där bara för vår skull.

Känslan förstärks när det är dags för lunch. Inne på restaurang Tuvan möts vi av ett doftande matos. Men inga andra gäster. Kanske är det därför vi får äta hur många potatisar som helst.

– Blir det bra så, vill du ha mer? frågar Tuvans ena halva Åke Bergman och lägger på en potatis till.

En jättebiff, fyra potatisar, sås, lingon, sallad, dricka, kaffe, kaka senare och med 70 kronor mindre i plånboken är vi mer än belåtna. Utanför väntar snön. Efter ytterligare några timmar i snörika Bergsbranten är vi nöjda också med åkningen.

Nere i själva byn vilar lugnet. Det är veckan mellan jul och nyår, och vad Ljungdalsborna räknar som högsäsong. Det märks inte riktigt. Men turistbyrån är faktiskt öppen.

– Det är ganska mycket folk här nu, men för turister känns det kanske inte så. Det är ju så här, man behöver aldrig trängas, säger Susan Liljedal på turistbyrån.

Vart nu än alla turister gömmer sig, så är de väldigt betydelsefulla för det lilla samhället. Antagligen helt avgörande.

– Utan turismen hade vi nog inte haft kvar någon by. Nästan alla är på något sätt beroende av den, säger Susan Liljedal.

Enligt henne är Ljungdalens gäster trogna. Många kommer tillbaka år efter år. Och de större skidorterna på andra sidan Flatruet är inga egentliga konkurrenter.

– Jag tror inte vi lockar riktigt samma människor. Hit kommer man för lugnet och naturen, inte för att i första hand åka slalom.

Det bästa är kanske att byns ödslighet går att kombinera med det större skidberget. Vi ger oss iväg för att se vad som finns på andra sidan Flatruet. Sveriges högsta väg är en upplevelse i sig. Dels för ovissheten – är den ens öppen? Vid dåligt väder är den det inte. Och dåligt väder på ett kalfjäll kan komma ganska snabbt och ganska ofta. Men i dag har vi tur. Vägen är öppen och den är fantastisk. Ett vitt och vindpinat landskap. Med fjäll åt alla håll. På toppen en ensam, insnöad liten stuga. Det är nog där plogbilsförarna tar kafferast ibland. Och så vi, en bil mitt på fjället.

Väl nere på andra sidan är det fortfarande glest mellan mötande bilar, men fritidshusen är fler. Vi är tillbaka i civilisationen – Funäsdalen. En by som satsar ordentligt. Till säsongen 2007/2008 hade man 14 nya pister klara, och en ny väldigt snabb sexstolslift. Planen är att utöka med en kabinbana direkt från byn, och dessutom ytterligare pister.

Än så länge märks ingen anstormning. Liftkön är obefintlig och det är gott om plats i backarna. Men pudret här är populärare. Inne bland granarna och under liften är så gott som varenda centimeter uppåkt. Vi satsar på de utmärkta pisterna i stället. Breda och varierande Lövhusbacken blir en favorit. Vi kör modifierat störtlopp (ett par svängar är tillåtna) och känner skidorna lätta från marken. När vi tröttnat på farten letar vi oss in i skogen, där det ska finnas några så kallade offpistrännor. Det blir några svängar bland stubbar och snår, sedan – stup. I alla fall nästan. Vi inser att det är för mycket synliga grenar och stenar, och för lite snö. En halvmeter till och de branta rännorna i skogen är nog riktigt roliga.

Men det finns fler utmaningar på Funäsdalsberget. Till vänster om offpistrännorna ligger områdets brantaste pist – Nol i Egga. Snittlutningen är 40 procent, vilket gör den till en av landets värsta. Det känns. Med svängar som inte är de snyggaste biter det rejält i låren. Jag tänker på Anja. Hon åker antagligen dubbelt så snabbt och dubbelt så kontrollerat. Det måste sitta i benen.

Det nya Funäsdalen är helt klart värt att lägga en dag på. Fallhöjden är bara drygt 300 meter, men det känns som mer. Till skillnad från många sydligare skidorter finns här, trots litenheten, utmaningar för de flesta. Dessutom kan den som är sugen på mer köpa liftkort för hela Funäsdalsområdet. Det inkluderar också Ramundberget och Tänndalen. Ett gemensamt liftkort ger tillgång till 121 pister. Trots det känns området på många sätt litet. Mycket tack vare lugnet, den obefintliga stressen och de tomma backarna. Kanske spelar också liftkortsförsäljarnas, kassörskornas och pistvakternas dialekt in. En vänlig men långmäld Härjedalska. Det är något annat än Stockholmskolonin Åre. Eller Göteborgska Sälen för den delen. Fjällen är framförallt bybornas. Och byborna älskar sina fjäll och sin natur.

Funäsdalen är största byn, men störst skidanläggning finns i Tänndalen. Inte heller det märks. Parkeringen vid Svansjöliftarna är nästan tom. Ett fåtal sicksackande figurer syns längre upp i backen.

Bredvid snöklädda granar drar ankarliften oss uppåt. Granarna byts mot krökta fjällbjörkar som byts mot ett vitt kalfjäll. Säsongen är tidig och än har himlen inte dumpat några väldiga mängder. Om ett par veckor lär det öppna fjället erbjuda fina möjligheter att uppifrån topparna ge sig av på egna turer.

Så länge får pisterna duga. I nästan tomma backar tar vi oss från mycket snälla Svansjöliftarna till lite mer lutning i Hamra. Här finns också en funpark där kids i färgglada xxxl-kläder tävlar om vem som kan hoppa högst, längst och svårast. Vi föredrar breda Headstråket vid sidan av.

En dag i Tänndalen är kort. Innan vi hunnit testa varenda pist och skogen däremellan har plötsligt den svaga vintersolen gömt sig bakom de norska bergen i väst. Från Buskvallens topp ser vi de sista strålarna måla det vidsträckta landskapet i klyschiga färger. Åt andra hållet den ljusblå dalen och en väg som härifrån ser ut som liten tråd bland granarna. Långt där borta Helags med lilla Ljungdalen nedanför. Snart är säsongens första turistvecka över. Fram till sportlovet kommer backarna ligga nästintill orörda. Jag tittar på molntäcket i norr. Kan säkert innehålla snö. Men trådvägen i dalen leder söderut. Tillbaka till ett januarigrått Göteborg.