Med ett litet gnissel glider hotellfönstret upp på vid gavel. Hamnbassängen ligger solblank och fiskebåtarna speglar skroven. Allt är stilla, så när som på måsarnas skrän och en ensam fiskare som står och påtar bland näten. Morgonkylan letar sig in och väcker oss. Och i en handvändning har vi fått på oss kängor och ryggsäck och stjälpt i oss en café au lait. När klockan slår sju tar vi steget ut ur Paimpol och in på stigen – GR 34. Sjok av morgondimma drar över strandängarna, havet glittrar. Knappt hinner vi få sand under kängorna förrän jag gör ett fynd på den blottade havsbottnen. Det rosaskimrande skalet från en pilgrimsmussla, stort som ett tefat och utan en skråma, får bli vårt vandringstotem.

La Grande Randonnée heter det finmaskiga nät av vandringsleder som går härs och tvärs över Frankrike. GR nummer 34 följer den ruggliga kustlinjen i norra Bretagne, in längs vikar och ut på landtungor. Vi hade skaffat en detaljerad vandringsbok, läst och valt mellan kuststräckorna, flacka strandängar, klippbranter eller former av rosa granit, och insett att vi faktiskt inte kunde välja. Men lite av varje och resten med buss, det menade vi var lösningen på problemet.

Rytmen sätter sig snabbt i kroppen. Vi följer strandlinjen och den rödvita markeringen, dyker in i långa tunnlar av grönska, kommer ut på ännu en strand. Små öar skymtar långt därute i det vita soldiset, det blir en vacker dag. Benen går och fötterna trampar längs stigen, än över knotiga rötter, än över packad sand. Här och var lockar skyltar till härbärgen, gites d’étape, men vi vet ju vart vi ska i dag, till Loguivy-de-la-Mer, 15 kilometer bort.

Vi rör oss över gammal keltisk mark, gallernas rike, kulturellt kopplat till England och Skottland, och enligt många även till norra Spanien. Det var på 300-talet som romerskinfluerade britanner tog sig över kanalen och gav den här trakten sitt nuvarande namn. Först 1532 blev Bretagne franskt och sedan följde guldåldern, och den hektiska handeln med Terre Neuve, Den Nya Världen. Städerna blomstrade snart, men landsbygden svalt, och integrationen av de keltiska vildarna i det finfranska riket gick trögt. Les bretons sattes på undantag och bretonskan förbjöds i skolorna. Orättvisorna djupnade, bönderna härsknade till och när franska revolutionen eklaterades 1789, smällde det som allra högst just här i Bretagne.

Magen kurrar desperat

Vi korsar lilla Kerrouch, en gråkullrig by där hönor kacklar och hortensian flödar över, rosa, ljusblå och lilaskiftande. Och bara någon kilometer senare, när magen kurrar desperat efter frukost, når vi byn Perros Hamon, i kommunen med tungvrickarnamnet: Ploubazlanec. Invid stenmuren vid bykyrkan slukar vi vår medhavda baguette med färskost och söt tomat. Och sedan kliver vi in i De drunknades kapell, där kyrkvaktmästare Colette Le Page ger liv åt dramatiken från förr.

– Ni förstår, de var ju inte ALLS utrustade för all den där isen och den stränga kylan!

Vid 1800-talets slut var hungersnöden svår här i trakten och många tvingades våga livet för sin försörjning. Från hamnen i Paimpol stävade man ut, i små undermåliga segelskutor, med siktet inställt på torsken i Norra ishavet. Vissa kom hem igen efter ett halvår av umbäranden. Men alltför många bretonska kvinnor och barn fick vänta förgäves – drygt 2 000 män gick förlorade.

– Min farfar var en av islandsfiskarna. Men han klarade sig faktiskt. Han dog hemma i sin säng, berättar Colette.

Men att få farfadern att berätta om resorna har varit rent omöjligt.

– Det är nog som med de som reste för att strida i Algeriet. Vissa saker är helt enkelt för hemska för att tala om.

Efter en fyrtio år lång sejour i Paris bor Colette nu i sitt gamla barndomshem. Det är skönt med lugnet, och fint att vara nära släkten. Colette fnissar.

– Ja, för här är vi faktiskt i princip släkt med varann allihop!

Solen stiger och hettar, svetten forsar. Havet går mot flod och bubblar och porlar förföriskt, men vi pinnar vidare mot färjeläget i Arcouest. Plötsligt hör vi trampet av fötter bakom ryggen och tre holländare i övre medelåldern kommer ikapp. De går i sex dagar, mellan Paimpol och Lannion. Med en dagsetapp på 34 kilometer kommer en avstickare till ön inte på fråga. Och solbränt leende vinkar de och stegar vidare.

I sista stund tar vi så klivet ombord, sjunker ner på en vit däcksbänk och ser ut över havet och kullarna, i olika gröna och moget gula schatteringar. Klimatet och den goda jorden gör Bretagne till hela Frankrikes korn- och grönsaksbod, och blomkål och kronärtskockor flockas på fälten, och här i krokarna lever också en ansenlig del av Frankrikes alla grisar, får och kor.

Omöjligt att inte kasta kläderna

Efter en kvarts fotvila stiger vi iland på pittoreska Ile de Bréhat, omtalad för sin tropiska växtlighet, för sina blomsterklädda granitvillor och för sitt stora lugn. Vi vandrar runt där på krokiga småvägar och njuter av cykel- och skottkärreromantiken, de vajande palmerna, de lokala konstnärernas alster och kryddträdgårdarnas tunga dofter. Men när ljuset gulnar och skuggorna växer får vi brått, och snart står vi åter på GR 34 med svettiga kläder och trötta fötter och alltför många kilometer kvar till vårt mål.

Aftonhav i dalande sol, rosablankt bleke. Och plötsligt är det omöjligt att låta bli. Vi kastar kläderna vid en murken grind och stapplar iväg över den öde klapperstensstranden. När vi frustar upp ur den atlantiska iskylan dyker en liten rosig man med hund upp vid strandkanten. Jean-Yves öppnar grinden och visar oss blygt in i sitt lilla paradis. Den enkla byssjan har han byggt själv en gång för närmare trettio år sedan, men det är för trädgården han lever. Han pekar och visar, där har ni ett bananträd, och den där bjässen heter mammutblad… Han bor i Paimpol men kommer ut till stugan på helgen, för att pyssla i trädgården och fiska lite hummer.

– Här är inte alls som vid Côte d’Azur. Här är friare och folk är trevligare. Ja, så sägs det. Inte för att jag någonsin har varit söderöver…

Innan vi hinner knalla vidare höjer han handen till avsked.

– Kul att ni kom. Och kenavo!

Vi tittar på honom. Hursa? Jean-Yves skrattar gott.

– Kenavo! Hejdå, på bretonska. Bäst ni lär er, om ni nu ska vidare västerut.

När vi så äntligen slår oss ned på terrassen till vårt lilla hotell i Loguivy-de-la-Mer har blygråa molnmassor dragit in och fördunklat skymningen. Snart korsar blixtar mörkret, tunga droppar faller ner i fisksoppan, och vi flyr snabbt in i värmen. Kroppen är trött och aptiten outtömlig. Efter en saftig köttbit och en maffig chokladtårtebit somnar vi tungt in, alltmedan fiskebyn sveps allt djupare in i en gråblöt dimbank.

Nästa morgon står vi villrådiga i ösregnet vid vägrenen med utsträckta tummar. Busstrafiken har visat sig vara mer sparsam än vi anat och snart tvingas vi inse faktum. I Bretagne behöver man en bil. Och snart rullar vi genom dimman i hyrbil, når lilla fina Tréguier med sina medeltida gränder, korsvirkeshus och pampiga katedral, men trampar på gasen mot ett av regionens främsta dragplåster: La Côte de Granit Rose, rosa granitkusten, döpt efter årtusenden av samspel mellan hav och sten.

Bilen parkerad och förträngd återtar vi vandringsleden i byn Plougrescant. Fukten tätnar omkring oss, vi går mot havet. Snart plöjer vi genom mångmeterhöga ormbunkssnår som dryper av väta och blir blöta in på bara skinnet. Men målet är nära, vi passerar fiskebyn Pors Hir, och står så mitt i sagolandskapet. Dimman sveper tung över ängarna, havet ligger tyst. Omkring oss reser sig graniten i raukar och block och små grå stenhus trycker sig ängsligt mot varsin bumling, i skydd mot stormar och oknytt. Jodå, myterna frodas i Bretagne och än vandrar minsann vättar i dimman. Och så L’Ankou förstås, Döden själv, ett vagnförsett skelett som dyker upp hux flux och samlar in sina offer.

Framför den mest spektakulära synen, den lilla stugan som står inklämd mellan två klippblock, blir vi stående, svärande över husägarens idiotiskt parkerade bil. Tjejen i informationsstugan fnissar åt vår harm. Huset finns på vykort och almanackor över hela Frankrike, berättar hon, men ägaren förvägras ersättning. När en japansk turist en dag glatt klättrade upp på taket fick ägaren nog.

– Så om jag vore ni skulle jag nog inte be henne flytta bilen…

Trend att söka sina rötter

Stigen vindlar iväg genom strandkål och längs stenstränder, klipporna blir allt kargare, brutalare, raukare. Formerna vaknar, titta, där sitter ju ett gammalt par och ser ut över havet! Hans regnrock, hennes hårknut, hans arm runt hennes axlar, som uttänkta statyer står de där. Och tio steg längre bort är de åter bara klippor.

Uppflugna på en granitavsats över de skummande vågorna, sitter Pierre och Melanie och lyser av förälskelse. Pierre är sommarledig från studierna i Strasbourg, och har rest hit med flickvännen för att visa henne sitt barndoms landskap. Melanie ler tappert i rugget. Vädret, ja, jo, men det hör ju liksom till.

De flesta av Pierres kompisar flyttar iväg till storstäderna för att studera, säger han. Men det finns också en stark trend, la nouvelle vague, att återgå till sina rötter.

– Jag har kompisar som väljer att gå i skolor där man undervisar bara på bretonska, för att de vill ”värna om sitt kulturarv”. Och så lyssnar de på en massa bretonsk rock och så där…

Han rycker på axlarna. Själv kan han bara ett par ord av språket, och är för övrigt mer intresserad av de globala perspektiven.

– Nej, jag ska aldrig flytta hem. Jag ska jobba i EU-parlamentet.

Genomblöta och mycket trötta rullar vi in i Perros-Guirec, huvudort på den turisttäta kuststräckan. Efter en påkostad fyrarätters fiskmiddag med mycket vitt vin samt en stärkande natt på hotell är vi åter redo. Vi låter bilen stå, sticker våra ännu skrynkliga fötter i kängorna och tar upp jakten på GR 34. Klockan är sju och ur den lilla fiskhallen i hamnen kommer doften av nattens skörd. På caféerna i centrum är det tätt mellan märkessolglasögonen, och på andra sidan berget har den bretonska bonnigheten förvandlats till exklusiv lantlig flärd. Morgonsolen stiger stor och varm över den vita Trestaouelstranden där en ensam joggare just skingrar måsarna. Luften är klar, havet blått och vidsträckt, vattnet genomskinligt. Strax utanför kusten skymtar Les Sept Iles, de sju öarna, Frankrikes viktigaste fågelsskyddsområde, och häckningsplats för den fotogeniska, och till leda avbildade lunnefågeln, le macareux.

Vi vandrar runt en stund bland tennisklubbar, slottsliknande privata residens och välansade parker med skulptural granitkonst. Men det är ju naturens egna uttryck vi söker, och snart knatar vi därför vidare, upp på Tullstigen, le sentier des douaniers, där forna tiders kontrollanter gått och kisat mot havet. Numera är stigen dock upptrampad av helt andra orsaker. Ingenstans har havet slipat graniten lika fantasieggande som här, mellan Perros och Ploumanach. I det ljunglila busklandskapet ligger valar och sköldpaddor och enorma kroppsdelar utslängda, en mjuk rumpa, en jättelik näsa, en knuten näve. Gigantiska block tycks ligga och väga, nästan sväva, men balanserar rofyllt sedan tusentals år.

Taxi efter fem mils vandring

I leende fascination når vi den söta men souvenirbutikstyngda fiskebyn Ploumanach, införskaffar en handgjord lunnefågel, och traskar vidare. Havet har dragit sig långt tillbaka, lukten av tång dallrar i hettan. Lagom till vattnets återkomst når vi Trégastel, en alldeles bedårande badort. Fötterna värker och kläderna skaver och de bländvita systerstränderna Grève blanche och Grève rose slingrar sig utmed kustlinjen och tycks ropa efter våra nakna tår. Och så tar vi klivet bort från vår rödvita led en gång för alla, och låter den försvinna västerut mot Finistère, världens slut.

När vi ett par timmar senare, grillade och utbadade, sitter i ett rosa kvällsljus och äter musslor i vitlök är vi ganska nöjda med oss själva. Femtio traskade kilometer blev det till slut. Ingen imponerande siffra i vandringssammanhang kanske, men en alldeles lagom sträcka för oss. Visserligen fick vi frångå vårt asketiska ideal och ta till en hyrbil. Men å andra sidan fick vi se en hel del av Bretagne. Vi tittar ut över havet som just slukar den röda solskivan. I morgon återstår att ta sig tillbaka till bilen. Vi skålar och gäspar. Ja ja.

Men dit tar vi nog en taxi.