Det där med att prompt försöka snåla med budgetflyg har jag omvärderat. Jag skulle vara smart och flyga via London till Santander i norra Spanien och sedan åka buss i 20 mil till Biarritz. Flyget var ju asbilligt, såklart den bästa lösningen. Eller? I stället blev det en 16 timmars resdag som avslutades med en svindyr taxiresa.

Allt detta är såklart glömt när den starka espresson och croissanterna serveras vid frukost. Då ser jag framåt. Nu ska det äntligen surfas. Ända sedan filmen Point Break har det i min värld funnits någon speciellt i surfingen. En actionsport med en nästan andlig sida. Total frihet blandat med salt och sand. Och ska man lära sig surfa i Europa så verkar Biarritz vara platsen.

Denna eleganta badort är ett populärt turistmål för fransoserna själva. Sedan länge. Napoleon byggde ett enormt semesterpalats här under 1800-talet och europeiska kungligheter har hängt här. Efter dem kom filmstjärnorna, Frank Sinatra gillade Biarritz skarpt. Slottet är i dag ett lyxhotell, Hôtel du Palais.

Men även om staden är vacker med herrgårdsliknande hus och städade gator så är det inte därför jag kommit hit. Jag ska bemästra vågorna. Med lite hjälp. Jens Holmer och Peter Sahlberg driver företaget Surfakademin med det visionära målet att lära alla svenskar att surfa. De har surfkurser i Costa Rica, på Maldiverna och här i Biarritz. Som gamla landslagsåkare ska de väl kunna lära ut ett och annat.

– Vilket är ungefär som att vara med i Jamaicas boblag, inflikar Peter skrattande.

Första dagen är hoppfull. Innan jag går ut i vattnet. Vi tränar upphopp på stranden och lär oss att bära brädan på ett korrekt och så coolt sätt som möjligt. Det verkar ju så himla lätt. Som erfaren skidåkare och godkänd simmare tänker jag att det där med surfing är något man plockar upp på en eftermiddag. Vi lär oss om line ups, impact-zones, duckdives och hang-tens. Det här med slang är en viktig del, likaså attityden. Något som instruktörerna driver med konstant.

– Surfing är för alla. Det handlar ju om att dela med sig och om att njuta. Havet tillhör alla, säger Jens.

När jag paddlar ut pumpar adrenalinet. Svanka, upp med fötterna, ha koll på vågorna. Efter att utmattad ta mig ut till line up (där man sitter och ser cool ut och väntar på vågorna) inser jag att det kanske inte blir så lätt. Jag frustar och paddlar, får några rejäla kyssar när jag feltajmar vågorna och sprattlar med hela kroppen för att fånga vågorna. Efter att jag lugnat ner mig lite och fått lite tips och påskjutsningar tar jag ett par vågor. Liggandes på brädan. Kicken är enorm! Att rida på naturens egen kraft, känna hur havet driver en framåt samtidigt som surfbrädan skär in i vågens inre. Att bli en del av någonting större och befinna sig exakt där, exakt nu. Det finns ingenting annat. Bara nästa våg, solen som letar sig ner, det eviga bruset av vågor som slår mot stranden och ett gäng sprattlande svenskar på surfbrädor.

När jag några timmar senare kravlar upp på stranden är jag lycklig och totalt utmattad. Axlarna värker och jag kan inte förstå hur jag ska överleva morgondagen. Huvudet är fyllt med saltvatten och svanken ömmar. Det var svårt, frustrerande och underbart roligt på en och samma gång.

– Det är som en trappa i början. Men behöver ta några viktiga steg, sedan blir det lättare och lättare, säger Peter.

Men jag kan ju inte bara surfa, det ingår i mitt uppdrag att kolla in staden också. Biarritz är en ganska kuperad stad som domineras av några gator fyllda med butiker, restauranger och härliga konditorier. Centrum ligger på klipporna mellan Côte des Basques, som är stranden man surfar på, och Grand Plages, som är stranden man badar på. Det stora casinot är välbesökt, och det finns ett otal mysiga restauranger och barer instoppade i pittoreska gränder och torg. Dessutom är området kring Biarritz väldigt vackert. Gränsen till Spanien ligger bara 40 minuter bort, det finns ett otal stränder att välja bland och vindistrikten kring Bordeaux ligger knappt 20 mil bort.

En liten hawaiianisk hula-hula figur dansar på instrumentbrädan i surfbussen. Hon står och underhåller oss medan vi travar surfbrädor på taket. I dag ska vi en bit utanför Biarritz och leta vågor. Soulmusiken dånar i högtalarna medan vi glider söderut längs kusten. Peter och Jens hejar på allt och alla. Det universella surftecknet gör man genom att knyta näven och sticka ut med tummen och lillfingret och skaka handen. De sprider energi till alla i bussen och garvar i princip kontant. Man känner sig inkluderad i gruppen och alla verkar trivas. Trots olikheterna. I gruppen har vi ett gäng brats från Stockholm som blandas med en Bam Margera-kopia från Borlänge. Men det funkar. Det kanske ändå är så att surfing är för alla, som de ofta påpekar.

Vi tar oss ner till staden Saint-Jean-De-Luz som är på gränsen till Spanien. Där blir det en del väntan på tidvattnet innan vi återigen iklär oss våtdräkter och tar oss ut i vågorna. Tyvärr är jag på tok för otränad i axlarna och mitt paddlande lider total brist på energi. Jag sätter mig på stranden och ser tuff ut i stället.

Vad är det som gör surfing så svårt?

– Det handlar om att förstå vågor, väder och vind. Det är vanligt att man som nybörjare går ut i fel förhållanden med en för liten bräda. Det är därför det är bra att gå en kurs, vi lär ut hur man läser vågor och vilken bräda man ska använda, säger Jens.

Vi får en grundlig genomgång under veckan som fokuserar på paddling, upphopp, hur man står på brädan (stance) och senare hur man svänger och hur man får mer fart på brädan.

Men det viktigaste är säkerheten.

– Följer man vissa riktlinjer är risken för skador minimal. Vi går alltid grundligt igenom hur man ska bete sig om man hamnar i strömmar, hur man paddlar ut genom vågorna och vad man ska göra om man trillar, säger Peter.

Men grunden i allt är kärlek. Kärlek till havet, till vågorna. Surfing är ingen sport, det är en lek. Det är baserat på det hawaiianska ordet Aloha som betyder kärlek, tillgivenhet och frid. The Aloha Spirit. Ofta förknippas surfing med punk och lokalism, det vill säga surfgäng som avskyr besökare. Det ligger ganska långt från grundtanken menar både Jens och Peter.

Det är den sista dagen och SM, Surfakademin Mästerskapen. Alla är taggade och jag går in hårt för att få bonuspoäng genom att se så skicklig ut som möjligt på stranden. Vi hetsar varandra till förhoppningsfulla stordåd efter lite uppvärmning innan vi återigen paddlar ut i vågorna. Under de närmaste timmarna storsatsar alla för att vinna domarnas gunst. Klockan 20 ska vi bege oss tillbaka. Den sista lärlingen kommer upp från vattnet 19.58 med kommentaren:

– Jag skulle kunna fortsätta ett par timmar till.

Det beskriver känslan ganska bra. Havet blänker i orange och vi packar bussarnas tak fulla med surfbrädor innan det är dags för avslutningsmiddag på en strandrestaurang. Musslorna ska tydligen vara fantastiska.

Någon timme senare sitter vi där med en kall öl, och en skål med musslor. Stället är inte mer än ett litet hak med några träbord utställda nära stranden. Men med underbara musslor.

En av stockholmarna tar hem SM, han kunde till och med stå kvar på brädan. Mer kall öl beställs in, historierna från dagens bravader blandas med skratt och pommes frites. Soulmusik ljuder ut högtalarna och blandas med vågorna. The Aloha Spirit har fångat mig.