Miami är fyllt av tropisk mystik, från svartaste voodoo till blondaste surfing. Staden badar i internationella intriger, människor i exil, människor i transit. Lockar med nya pengars dekadens; det är rumba och rock’n’roll, kokain och calypso, Cuba Libre och krabbklor, bomber och Bacardi. Den kubanska spanskan smattrar ettrigt. Främmande flygplan lyfter och landar hemligt i natten. Det är Smuggler’s Blues och jazzig arkitektur.

Miami är exotiskt multikulturellt och kommersiellt smidigt. Köket starkt kryddat och mixat likt mångas hudfärg. Stadspolarna heter Port-au-Prince på Haiti och Managua i Nicaragua, snarare än Paris eller London. Pendel­trafiken tycks som starkast på Caracas och Bogotá. Hat och kärlek riktas främst mot Havanna. Vill man riktigt förstå vidden av den gamla duon Miami & Havanna, så passerar man kyrkogården vid Woodlawn Park. Här ligger tre kubanska presidenter begravna. Och en liten bit bort är huset där advokatsonen Fidel Castro började samla in sina första dollar till revolutionen. Går man bara några kvarter är monumentet till minnet av dem som stupade vid Grisbukten.

Miami ligger väster om Panama City, söder om San Diego – som ett pekfinger rakt ut i ­Karibiska havet. Miamis miljö är tropiskt tolerant. Det klibbiga klimatet gör att takfläktar snurrar lika lojt men flitigt som någonsin i Graham Greenes Komedianterna eller i Ernest Hemingways Att ha och inte ha.

Det tisslas och tasslas, ges goda och dåliga gringoråd, köps och säljs både krig och fred. Smuggling har här omsatt mer pengar än normal handel. Att säga att kriminalitet är Miamis huvudvärk är som att påstå att guldet var San Franciscos och oljan nu är Houstons.

Det är som en bananrepublik inom USA, huvudstaden i landet Cha Cha Cha. Perfekt grogrund för skära lögner och rosa drömmar.

Och som på beställning skakade dagens stora imagebank och mytologireserv – Amerika – fram en ny äventyrsmetropol och trovärdigt näste precis i rättan tid. Nutidsromantiken tog upp kampen med nostalgin. Gårdagens romantiserade opiumnästen, hamnkvarter och smugglar­hålor tappade i glans och geist. Det vilade ett alltför stort ”det var bättre förr” över städer som Shanghai, Tanger, Macao och Marseille. Filmens fantasier och den litterära lustan måste söka sig mot nya djärva mål.

Fem års tv-bevakning och tidningsskrivande runt Miami och dess skumraskaffärer i början och mitten av 80-talet gjorde att stans trista pensionärs- och semesterlunk bröts. Plötsligt blev staden lönsam inte bara för kriminalreportrar utan även för Hollywoods regissörer och producenter, plus ett knippe framstående skribenter och författare.

Påpassligt skapade amerikansk tv den mest uppmärksammade serien på år och dag. Miami Vice. Först hatad av Miamiborna själva och en skräck för turistmyndigheterna. Senare älskad och hyllad som en cool modern skildring av ­dagens sexiga, farliga, tropiska och multietniska partystad. År ut och år in från mitten av 80-talet pumpades Miamis nya image rakt in på tittarnas näthinnor i 65 länder i över 100 avsnitt. Inte konstigt att serien av massmedias analytiker kallades för världens största och längsta reklamrulle.

De flesta resenärer påstås bara kunna uppleva något som de redan sett visuellt eller läst om. Och plötsligt kunde miljoner människor placera Miami både i fantasin och på kartan. Varje miljö och färgskala framhävde orgiastiskt både ”tropicana” och ”americana”. Rosa neonskyltar och slitna turkosa motellfasader. Nattklubbar vibrerade av rumba, mambo, reggae, calypso… smäckra Cigarettebåtar och läckra Ferraribilar trivdes i farliga vatten och längs palmbeströdda avenyer. Skottlossning, inbromsande bilar, arresteringar eller mer amorösa rendez-vous ägde rum i rätt arkitektonisk miljö – som de stilrena och visuellt starka husen ritade av den peruansk-amerikanska innegruppen Arquitectonica.

De tuffa polispolarna lanserade ett slags ­”Miami macho”, en ny nonchalant elegant garderob, med lagom doser klassiskt-kriminellt-kreativt. En slapp Armani-kostym, enkelt pastellig amerikansk T-shirt, skor utan strumpor, bruna bara fötter. Ett slags uppdatering av gamla ­Havanna och diktatorskostymen, dril cien, ­buren av Batista, Somoza och de fula grabbarna. Samtidigt en nedtoning av dagens Milano, i stället en touch av tropikerna. Både grymt och gulligt, glassigt men godkänt – precis som Miami.

Vinjetten till Miami Vice blev kult, som en upphetsande rockvideo. Där staden själv var den stora stjärnan. Några sekunder lockande palmkronor från Lummus Park vid Ocean Drive, så Atlantens vågor från Bahamas, rosa flamingos i prunkande park. Så vatten igen, ­kanske bukten runt Rickenbacker Causeway. Tuffa ­jockeys vid Hialeh-banan. Färgstarka, charmiga papegojor vid Parrot Jungle.

Havet än en gång. Så Jai-alai, kanske snabbast och farligast bland alla bollsporter, en passion Miami delar med Kuba och Baskien. Mera vatten och vågor, gnistrande Rolls Royce-grillar, dollar och dekadens, himmel och höghus. Sprintande vinthundar från Flagler Dog Track. Så nattens nyrika skinande skyskrapor, ett boomande Downtown oftast sett från MacArthur Causeway. Det ändlösa knippet av kritvita stora hotell och mil av sand och sol längre upp längs Miami Beach. Vad mer kunde Miami begära?

Men även bioduken har gjort sitt till genom åren. En betydligt mer rå mustig inspiration än Miami Vice var hårda humorfyllda Miami Blues, som byggde på Charles Willefords nästan absurda deckare med samma namn. Något av en kultfilm i Miami har den gamla hederliga Scarface med Al Pacino som den kubanske kokain­langaren blivit. Så om någon sprättig bordsgranne säger ”först skaffar du pengarna, sen makten, sen kvinnorna”, så kan man åtminstone tolka det som ett ironiskt citat ur filmen.

Men det är plötsligt lika lätt att fylla bokhyllan med Miami som sin VCR. Norman Mailers ­frodiga skildring av republikanernas partikonvent i Miami 1968, Miami and the Siege of ­Chicago, har fortfarande många av de mest kraftfulla observationerna av staden. Men den kanske klassiska succéromanen med den rätt alokalkänslan att tumma på under inflygningen eller på hotellsängen är Russell Bank’s Continental Drift.

Det tidiga 90-talet bjöd på Miamifeber i litterära magasin och på kultursidor. Staden som tidigare avfärdats med en axelryckning av det litterära etablissemanget, som en turist- och pensionärshåla, diskuterades och ältades nu med samma hetta som någonsin ett Berlin eller Beirut. Alla bokförlag tycktes ha en Miamibok under produktion. Att Miami dessutom på kort tid lyckats skapa Amerikas största bokmässa med hundratals av främst USA:s och Latinamerikas författare närvarande gör inte saken sämre.

Värmen, hettan, intrigerna, drogerna, pengarna, kubanerna – eller bara känslan av att något var på gång, att något nytt viktigt låg i luften just här, lockade de flesta. Joan Dideon, Amerikas vassaste kvinnliga penna, satsade på alla kubanska politiska tentakler i sin Miami. Hur kom det sig att staden inte alls svävade fritt och oskyldigt där nere nära övärlden?

Hade inte Miami i stället en stenhård men osynlig koppling till en annan stad: Washington? Dök inte namnet Miami, och gärna då en kubansk klick, ständigt upp i alla obskyra politiska sammanhang: mordet på president Kennedy, Nixons Watergate, Gary Harts fall, Reagans Irangate. Och nu på senare år, Bushs valseger, enligt många valfusk, just här nere.

Men Miamis subtropiska själ, förföriska lockelse, lönsamma farlighet mår bäst av mindre bitterhet, ett mer fascinerande tonläge och en entusiastisk analys. Någon har till och med påstått att en realistisk skildring av Miami måste ha ett språk som påminner om en pressrelease, Först ut på plan var John Rotschilds Up for Grabs, tätt följd av David Rieffs (Susan Sontags son) Going to Miami och T D Allmans Miami City of the Future. Och nu 2009 om man plötsligt hör ett skratt från någon som gömt sig bakom en bok vid hotellpoolen, så är det ofta Fool’s Paradise, Steven Gaines sanslösa Miamiavslöjanden, som rått roar från pärm till pärm.

Dras man till brott, doften av färskt blod, så är den prisbelönta kriminalreportern Edna Buchanans The Corpse Had a Familiar Face/Covering Miami, America’s Hottest Beat fylld med rätt ingredienser. Denna korthuggna kvinnliga skribent från stans morgontidning, Miami Herald, har ofta kommit samtidigt eller före polisen till 5000 mordscener.

En av stadens säkraste och mest populära pennor, med all stämning, spänning, träffsäkra persongallerier och detaljrika Miamimiljöer är Carl Hiaasen – tre klassiker älskade av hans fan club i alla solstolar är Strip Tease, Tourist Season och Stormy Weather.

Halsbrytande teorier, som länge hettade upp debattsidorna, var Nine Nations av Joel Garreau. Han påstår att Kanada, USA, Mexiko och de karibiska örikena helt enkelt inte existerar på det sätt vi tror. I stället finns det nio andra länder, som vart och ett binds samman av kultur, människor, ekonomi, språk, historia, mat etcetera. Här är Miami huvudstaden i landet, eller snarare öriket ”The Islands” – som sveper fram över hela Karibiska havet, men som även omfattar norra Venezuela och Colombia, plus spetsen av Florida. Det övriga Florida ingår i stället ekonomiskt, kulturellt, klimatmässigt och mänskligt i landet ”Dixie” med Atlanta som huvudstad.

Parallellt med den litterära uppvaktningen kom konstnären Cristo och svepte in ett antal öar i rosa plast i projektet ”Surrounded Islands”. När jag frågar min vän galleristen, vad meningen är med ett konstverk som varken går att bevara eller köpa, ler han mot mig: små enkla pennskisser på vanligt papper av konstverket säljs (så förstås även samme konstnärs inslagning av bro i Paris, riksdagshus i Berlin etcetera). Ungefär som stora arkitekter ofta stolt kan vissa sin ursprungsskiss av en skyskrapa på en krogservett. Skisserna går sen att lägga i en tidning. Ingen tulltjänsteman i världen förstår att det pappret är värt multum. Så förs valutor och svarta pengar elegant mellan alla länder – kanske världens mest användbara konst och konstnär.

Eric Fischl målade mer på riktigt sin version av Miami, nästan grisskära vita människor som gassar i solen, medan de svarta redan döda eller totalt utmattade båtflyktingarna från Haiti flyter i land.

Men det är vykortsversionen av Miami ­Beach de flesta av har på näthinnan. Detta 50-talets Miami finns fortfarande på plats, som ­förevigat, och numera förstås återigen rustat till tänderna. Sida vid sida gaddar Fontainebleau, Eden Roc, Di Lido, Sans Souci och andra hotell med fantasieggande namn ihop sig. Snabbt fattar man sympati för deras elegans blandat med kokosrokoko och bordellbarock. Många av de pampigaste hotellen är ritade av Morris Lapidus, glädjens arkitekt, och som hade som sitt valspråk ”too much is not enough”. Återigen dyker Esther Williams-kopior i de vackra nyrustade poolerna på Delano och The Raleigh, Cabana-boys gör livet bekvämt på Fontainebleau.

Men det område som puttrar mest är det tidigare så fattiga och påvra South Beach, som ända till slutet av 70-talet var de glömdas stadsdel. Den höga medelåldern gjorde att stadsdelen då kallades för ”Guds väntrum”. Här byggdes på 30-talet de enklaste små hotellen för New Yorks strävsamma medelklasspensionärer, som alla bänkade sig på hotellterrasserna och blickade ut över havet. Turistmyndigheter, resebyråer och flygbolag rynkade på näsan åt detta sällskap.

Plötsligt under 80-talet förvandlades detta till Amerikas nya Riviera, ett 90-talets Saint-Tropez. Superlativerna haglade i världspressen. Tyska, franska, italienska, engelska, spanska, amerikanska och svenska tidningar kunde inte riktigt bestämma sig för om de skulle göra jämförelser med Berlin på 30-talet, Cannes på 40-talet, Havanna på 50-talet, London på 60-talet.

Om det tidigare varit lite osäkert vad man menat med ”stranden” i Miami, så var nu plötsligt det nya livet mer koncentrerat. För South Beach handlade bara om några kvadratkilometer. Dessa kvarter som vandrat från gamla polsk- och ryskjudiska pensionärskvarter till hårt sargade och fattiga kubanska – och ett bitvis starkt nerdrogat distrikt – ser nu nästan ut som ett litet tropiskt Trosa.

Södra Miami Beach, South Beach, av somliga kallat SoBe, blev Amerikas yngsta historiska distrikt. Kvarteren hamnade i arkitekttidningar och på fotoutställningar och blev världsberömda i tv-program. Snabbt blev nästan alla 800 husen rappade i glada glassliknande pastellfärger. Man väljer bara om man vill ha ett pistage-, hallon-, kokos-, banan- eller vaniljhotell. De flesta husen är från 30-talet då ett slags kosmopolitisk elegans i jazzmodernismens tecken svepte fram över främst New York och Paris. Många av rötterna till denna nya design-konst-arkitektur gick att härleda till Moskva. Miami Beach, som då var på väg att bli det stora semesterparadiset för det judiska New York, oftast med rötter från Öst­europa, skapade plötsligt sin egen solskens-version av denna smak- och stilkultur, som seder­mera skulle döpas till art deco.

Den tidens industriella utveckling med bilar, lokomotiv etcetera satte sina tydliga spår i arkitekturen. En del hus lyckas till och med efterapa dammsugare. Men de flesta husen är bara tre våningar höga och vänder sig respektfullt mot havet. Och som ropar efter oceanångare med sina däcksliknande balkonger och hyttfönster. Färgskalan har en tropisk touch och målningarna på väggarna i trapphusen har typiska Floridamotiv.

Denna tropical deco gjorde det lätt att drömma sig bort från depressionen. För att bli sålda eller uthyrda var det som om varje hus ropade ”kul kul”. Kanske är det därför ingen tillfällighet att denna så kallade ”having fun”-arkitektur känns så rätt även i dag. Här finns de romantiska rosa rötterna och hela neonnostalgin bevarad. Så spelades också många av sin tids Fred Astaire- och Ginger Rogers-filmer in i denna ”Hollywood-miljö”.

Tjugo minuter bort i Miamis eget Beverly Hills, Coral Gables, reser sig på ett nästan barbariskt spanskt sätt Biltmore Hotel. Detta gigantiska vansinne från 20-talet är en kopia av La Giralda i ­Sevilla. Precis när den pampiga premiären ägt rum, så blåstes Miami som bort för första gången.

Och direkt efter orkanen tog även depressionen sitt strupgrepp på hotellet. Men Johnny Weissmüller hann här att vara badvakt vid då världens största pool, innan han blev Tarzan med världen.

För knappt hundra år sedan fanns inte Miami. Florida hade visserligen 200 000 invånare omkring 1880. Men de bodde nästan alla i de norra delarna. Bara en handfull nybyggare fanns i Miamitrakten, tillsammans med tusentals indianer och träskets krokodiler. Staden var som tänkt för malariamygg, gula febern och med jämna mellanrum några våldsammma orkaner.

Det är en stad med ständigt nya dispyter och motsättningar, inte bara mellan rik och fattig, svart och vit, utan också mellan spansktalande och engelsktalande, unga och gamla, legala och illegala pengar, det ”amerikanska” och det ­”latinamerikanska”.

Det är den sista landremsan som tittar upp ur havet, den yngsta delen av Amerika på alla sätt. Har man bara bott här i fem år, så tillhör man urinvånarna, så är det än i dag. Det är en av ­huvudanledningarna att så många tar och tyr sig hit. Miami är en stad som mognar snabbt, delvis beroende på sin hårda uppväxt, får sin egen starka karaktär och personlighet.

Miami är på många sätt en för spännande stad för traditionell turism. Andra städer kan man ju lockas att tro är fyllda med ett menings­fullare liv. Bara för att de en gång för länge ­sedan låg i händelsernas centrum. Miami är i stället växtverk, expansion, handel, kriminalitet och äventyrslusta av i dag. Något som kan bli otäckt för många människor. Gamla stelnade pengar är ju så mycket finare.

Så fort staden får något nytt svårt bakslag, orkaner eller raskravaller, hundratusentals båtflyktingar, gangsterkrig, eller att plötsligt fastighetsvärdena sjunker eller dollarn stiger för kraftigt, så reser den sig snabbt och glatt igen. Vilket är detsamma som att locka en ny grupp till de gamla kära hotellen.

Det är som om Miami har kvar lite av samma takter som Bröderna Marx drev med i The ­Coconuts. För först på plats till Miami var inte missionärer, inte guldgrävare, inte soldater, som i andra delar av landet.

Miami är från början skapat av tomtspekulanter och fastighetsmäklare med paradisdrömmar. Allt bygger på fantasier. Man importerade palmer från Kanarieöarna, orkidéer från Hawaii, vackra träd och buskar från Brasilien, flamingos från Bahamas… så drog man ner järnvägen, började bygga hotell, uppfann luftkonditioneringen.

Och Miami har alltid haft bråttom. De pensionärer som en gång fyllde South Beach finns inte kvar. De vilt skjutande knarkligorna som förser USA med droger finns nu i Mexiko. Gay Miami som var först med att sätta en stor trendstämpel på staden under 80-talet har till stora delar flyttat vidare mot Fort Lauderdale. De globala modeföretagen som under 90-talet med alla sina modeller och fotografer gav Miami en fåfäng och mondän touch, plåtar nu sina kampanjer i Kapstaden eller Buenos Aires för halva priset. På plats är nu i stället en hotell-, krögar-, klubb- och partymaffia, som nästan industriellt försöker dra till sig en ny turism.

Det heter att Miami är som en enda stor pressrelease. Att man lyckats komma igen lika ofta som Peggy Lee gjorde comeback. Och på den vägen är det än i dag.

Miami Beach har dock ett stort problem, som än så länge sopats under mattan. Den breda strand som en gång sprutades upp ur havet för att ställa upp de amerikanska trupperna på, innan de skeppades mot Europa och andra världskriget, äts nu förstås åter upp av havet i en allt snabbare takt.

I Miami har inte solen bara sin gång, utan även sitt pris.