Med ryggen mot det nästan främmande Spanien, famnen mot världen, bitvis mer arabisk i kynnet än latinsk, mer afrikansk historia än europeisk, så reser hon sig som ett drömskt Atlantis upp ur havet, som en fritt svävande ö mellan Europa, Amerika, Afrika och sitt älskade Brasilien.

Nu tillbaka i Lissabon slås jag av hur staden plötsligt överallt nästan aggressivt framställs som en av Europas modernaste städer. Man pratar om "det nya Lissabon" i många kretsar, framför allt i internationella medier och i egna unga designkretsar. Mina infödda eller inflyttade kompisar rycker på axlarna och skrattar: "det är i så fall första gången på över 250 år som staden är lite hipp och inne". Orättvist tycker nog jag.

Men optimism har länge varit ett sällsynt inslag i stadsbilden. Än i dag kan de flesta referera till klockslaget 9.30 på morgonen den 1 november 1755. Som om det har hänt i deras egna liv. Då kom det stora skalvet, ett av de största någonsin. Det kändes ända bort till Ryssland. Alla ljus som var tända på Allhelgonadagen för att hedra de döda välte, satte fyr på staden. I panik flydde människorna undan lågorna och hettan ned till vattnet och hamnen. Så rämnar marken, den stora floden sugs som ut i Atlanten, med våldsam kraft kommer sen tsunamin. Den första av tre stora flodvågor slungar människorna och staden flera kilometer inåt land, sliter sen allt och alla, över 90 000 människor, ut i havet. Från den stunden har Lissabon trott på tårar.

MÅNGA TYCKTE förstås att portarna till ett nytt glädjens Lissabon åter öppnades på glänt det magiska året 1968, då landets diktator Salazar somnade in efter att ha hållit landet och Lissabon i både tvångströja och koma i närmare 40 år. Och definitivt 1974, då diktaturen upphörde i samband med den så fredligt ystra nästan gulliga "nejlikerevolutionen". Andra refererar till Portugals EU-inträde, som för ett land nästan alltid betyder några smäktande år av överdåd, ny infrastruktur, vildsint penningflöde, plus en entreprenörig optimism som gränsar till mytomani.

Framför allt vände Lissabon världsutställningen 1998 slugt till sin egen fördel. När allt är över har ju ofta dessa områden förfallit till ruiner och slum i andra städer. Lissabons Parque das Naçóes anses däremot vara en triumf, uppskattad av alla stadens invånare - unga och familjer, fattig som rik.

Andra pekar på mer banala kommersiella händelser. Som när det stora 80-talsmonstret Comercial Amoreiras plötsligt syntes över hela staden. Arkitekten Tomás Taveira blev snabbt Lissabons mest hatälskade - gick från vänstersinnad gaphals till högerns lilla kelgris - med sina betongdiskon och postmodernistiska köpcentra.

DEN STARKASTE FÖRTRUPPEN till de nya takterna var nog det unga avantgardet med alla sina nya tidstypiska hål i väggen i främst Barrio Alto på sent 80-tal och tidigt 90-tal. Mest epokgörande var Manuel Reis, spindel än i dag inom Lissabons klubb- och designvärld. Hans dörr till det lilla Fragil var länge en av de viktigaste svårforcerade dörrarna till ett nytt Europa. På samma sätt bröt PapAçorda i samma kvarter mark för ett nytt fåfängt krogliv i en stad som då badade i klafsig 30-talsmat. Både Fragil och PapAçorda lever vidare som klassiker laddade med stark symbolism. Även den numera insomnade svenskägda Bar Nova bidrog starkt till att få Lissabons nattliv att närma sig Berlins och Barcelonas. Kröningen av den nya epoken var utan tvekan Alcântara Mar och Alcântara Café, de stora extrema etablissemangen i de gamla hamn- och magasinskvarteren, som först gav staden en ny säker udd.

Nu mot slutet på 00-talet finns det förstås inga gränser för detta allt det nya, främst längs floden Tejo. När Barrio Altos hundratals småbarer stänger är det som en massvandring i den sena natten mot Avenida 24 de Julho, de gamla hamnkvarteren och bort mot pirerna, magasinen, industrikänslan vid Alcântara och Santo Amaro. Megaklubbar bubblar av techno till långt fram på förmiddagarna. Många av klubbarna kan vissa kvällar vara starkt segregerade mot antingen de allra yngsta, de penningstinna, de hysteriskt hippa, ett chauvinistiskt "design set" och så vidare.

Själv föredrar jag nattens demokrati, eller var det anarki, som den yppade sig på klassiska Kremlin. Knökfullt med en skvatt galen hord av avdankad överklass, påtänt skumrask, gulliga club kids, kända konstnärer, prostituerade som jobbat klart, ministrar utan portfölj. Självfallet i soluppgången, för vem påstår längre att det är kul just när mörkret faller på?

Numera har detta område fått en pendang längs floden men åt det rakt motsatta hållet, borta vid Santa Apolónia och Avenida Infante Henrique. Här har stilgurun Manuel Reis gjort stark come back med sin megaklubb och lounge LUX och den omsusade baren och restaurangen Bica do Sapato, som han äger tillsammans med John Malkovich. I denna designade magasinsmiljö och ultimata fåfängans marknad vid flodbädden stormtrivs stadens VIP-kändisar och en internationell halvvärld med mycket "Europa" och "Hollywood" på gästspel.

MEN ALLT DET NYA I LISSABON är inte pisselegant. Två tidigare nedsunkade nöjesdistrikt har plötsligt fått luft under vingarna, blivit cool. Det gamla klassiska red light district vid Cais do Sodré med sina hårda sjömansbarer uppblandat med ravepartyn har plötsligt fått en ny, mer sympatisk sida. Små barer som Lounge och Music Box bubblar av energi från smarta lokala band och tuffa djs, plus den där latinska mixen av hipsters och intellektuella, det konstnärliga och det kommersiella.

På andra sidan om Barrio Alto vid Principe Real, tidigare fyllt med klubbar med "barvärdinnor", samt manliga prostituerade och heroinister i parken, bubblar nu sidogatorna av ny energi. Cabaret Maxime, som tidigare lockade med strip, rockar nu i stället eklektiskt. Den syndigt röda inredningen har gjort klassresan och nattresan från vulgo till gulligt.

Men staden har självfallet även en designboom som yttrar sig i dagsljus. Modeetablissemanget har sedan länge delat upp sig mellan brusigt borgerliga Avenida Liberdade, och Chiados boutiqueströg Rua do Carmo.

Men all nyhetens behag, nuets ådra och epicentrum, dit allt coolt nu flockas, finns i stadsdelen Santos runt torget Largo de Santos. Här på alla små sidogator finns fler designshops per kvadratmeter än någon annanstans i Lissabon. Pionjär i kvarteren var Galerie Reverso. Vill man i stället känna moderniteten i maten, spana in alla som cirkulerar i kvarteren, så finns ingen bättre adress än Estado Liquido Fusion Sushi.

Hösten 2009 återkommer också den omsusade ExperimentaDesign Biennial till Lissabon och MUDE har smygpremiär, Museu Design Moda. Och självfallet är Lissabon inne i samma tokhysteri som andra städer med nya stjärnkrögare. De mest hyllade spisarna puttrar hos Olivier da Costa och hans Olivier och Avenida, samt hos Joachim Koerper och hans Eleven.

HUVUDINTRYCKET AV LISSABON är ändå något helt annat, för den som inte själv aktivt uppsöker allt det nya. Den gamla vita staden, alla andra städers flagnade furstinna - av somliga länge kallad hela Europas lilla hembiträde - dröjer sig kvar i stadsbilden. På många sätt är det fortfarande en blygare, lydigare och artigare stad än de flesta andra. Det är som om människorna är tystare, mindre och anspråkslösare. Mumifierad och masshypnotiserad i över 40 år av sin fascistiske självutnämnde landsfader och diktator Salazar, så har Lissabon än i dag bitvis något nyvaket och naivt, bräckligt och ömt över sig - efter år av dvala och isolering. Till och med telefonerna tycks ringa tystare.

Samtidigt präglas också själen av någon robust ädelt och tappert modigt - som inpräntat genom åren av alla sjömän och soldater, fiskare och arbetare. Det sprättigt hårdborgerliga mondäna tingeltanglet, som så länge dominerat andra europeiska mer vulgärt eleganta storstäder, har här i det längsta bjudits motstånd. Den milanesiska hårt uppskruvade penningpulsen, eller Madrids hyperspeedade ettrighet, Barcelonas mer märkvärdigt och pretentiösa utspel känns fjärran, även i Lissabons mer mjukkaxiga designkretsar.

Visst har Lissabon numera en doft av EU med allt vad det innebär av mingel och mångel, krämare och kriminella, coola nya kvarter, stjärnkrögare som ritat om kartan, MTV-partyn som gått till historien, ett klubbliv besläktat med såväl Hollywood som Berlin, drogkarteller och innedesigners. Men ändå är det som om Lissabon fortfarande skriver sin historia genom att upptäcka världen i sitt eget gemak. Lisboetas själva skämtar gärna om att det portugisiska amanha till och med kan få det spanska manana att framstå som ivrigt och lätt stressat. Med sin pampiga och pompösa historia, men med dagens något mer perifera och många års bitvis påvra ställning, är det svårt att bestämma sig om man är på besök i stora lilla, eller lilla stora, Lissabon.

EN KITTLANDE INGREDIENS i Lissabons själsliv har alltid varit förmågan att attrahera nya människor i exil. Få städer tycks ständigt samla en så brokig kosmopolitisk skara i transit. Här i diset av en främmande kultur, en erkänt tolerant lokalbefolkning, hemliga stora villor bakom murar - och så långt bort från världens centrum som möjligt - samlades ett slags skumrask och patrask; avdankade kungahus och arbetsskygg överklass, blandat med spioner och vapenhandlare. Ofta har det varit människor utslagna eller utstötta på hög nivå, med en låg men ändå färgstark profil. Här har de som i hemlandet knappt klarat skatt och hyra längre kunnat husera i palatsliknande hus, och dessutom hålla sig med tjänstefolk. Denna grupp lockar i sin tur det ständigt romantiserade gänget av internationella författare och filmmakare - alla på jakt efter handlingen till romanen och filmmanuset.

Trots Salazars öppet Hitlervänliga attityd under andra världskriget, så var Portugal neutralt. Det var via Lissabon som främst judiska flyktingar, oftast med spännande familje- och yrkesbakgrund, nästlade sig ut ur Europa och mot Amerika. Några år senare skulle ledande nazister välja samma väg, främst mot Sydamerika. Diplomatkåren var i sitt esse, spionerna nästan som sin tids börsvalpar. Och den lokala byråkratin och polisen kunde konsten att örfila, smeka eller se mellan fingrarna. Med ett smärre ändrat scenario skulle filmklassikern Casablanca lika väl kunnat bli Lissabon.

På Rua das Janeras Verdes nummer 32 leder dörren in till det gamla ombyggda klostret; York House. På andra sidan trädgården och terrassen ligger den omsusade baren, som symboliserar Lissabons litterära och politiska skimmer. Det här var självfallet Graham Greenes favoritadress, när han hade vägarna förbi. Barens bokhylla är fylld med de rätta vältummade och imageförstärkande verken. Hotellet är förstås inbäddat i den rätta palmgrönskan på den lilla avsides gatan. Hit spårade för inte så länge sedan den brittiske agenten Barley Blair sin förläggare från London, som satt inne med viktiga militära hemligheter om Sovjet. Men det var förstås i John Le Carrés The Russia House.

KRYPER MAN UR DE FUKTIGA LAKANEN en disig höstdag möter man ett ruggigt och grått Lissabon. Medelhavet känns fjärran, den ursinniga Atlanten piskar påtagligt nära. Det fallfärdiga och råa skyndar på allt mögel. Den inpyrda åldriga halvslummen grinar, sjabbiga barer får sin speciella lukt. Få städer i Europa förmedlar sin ålder och kvarvarande fattigdom så tydligt.

Sätter man sig på en skallrande, nästan ylande gammal spårvagn, så kan man få sin egen snabbkurs, väl så stark som fantasieggande romaner. Signalhornen pinglar, växlarna väser. Mest valuta för den futtiga avgiften får man på klassiska eléctrico 28. Den gnisslar sig envist fram genom gränder och prång, stånkar sig uppför backar. Man kan ibland sträcka in sina händer i några av de hus man passerar. Intrycken är lika delar Fellini och Fassbinder. Tomma blickar stirrar ut genom galler. Öppna fönster till sjukhus blottar både blod och dropp, utmärglade knotor kommer otäckt nära. Det grälas, det gråts, det bes och det älskas så det skvätter. Glåmiga damer hänger håglöst i solkiga portar. Någon blind spelar dragspel. Barn, kycklingar, hundar och katter rusar åt sidan. Då och då möter örat ett ljud, en musikalisk klagan som påminner om ett slags arabiskt gnöl och bondskt bröl. Nordafrika är inte långt borta. Släktskapet är påtagligt med gamla urbana labyrinter i städer som Casablanca, Marrakech, Alger.

Huruvida man tagit emot en eller två miljoner retornados från främst Angola och Mocambique, tycks ingen riktigt veta eller vilja veta. Men man kan inte undgå att imponeras av att det var detta det då fattigaste landet i Europa, som tog emot de flesta invandrarna. Inget skedde helt utan gnissel. Men en sak är säker, allt har gått och går smidigare och konfliktfriare, än hos alla de rikare europeiska kusinerna.

Lissabon har bitvis även kvar en annan boendestruktur och kvartersindelning. Visst finns här fattiga och rika kvarter. Men helt har denna i det övriga Europa så vanliga uppdelning, i borgerliga och proletära kvarter, aldrig helt slagit igenom. Här klänger fortfarande skruttiga hyreshus bredvid adelspalats. Skräckfängelser samsas med kyrkor, sjabbiga barer med katolska flickskolor.

ETT BESÖK I LISSABON är lika mycket en resa i tid som i rum. Hela stadsdelar tycks ha stannat av, ibland i ett slags 30-, 40- eller 50-tal, ibland rent av i 1300-, 1400- eller 1500-tal. Bara då och då reser sig ett slags "nu" bland allt "förr". Nere i de gamla centrala delarna, Baixa, har många våningar länge gapat tomma. Samtidigt som kommersen lunkar vidare i gatuplanet, längs "guldets gata" Rua do Ouro och "silvrets gata" Rua da Prata. Det är som om allt både sover och sjuder samtidigt. Plötsligt har här öppnats dussinet hippa moderna hostels, smart designade av unga konstnärer - med globala namn som Living Lounge, Lisbon Calling, Travellers House och Goodnight Hostel - och som på senare år kammat hem alla priser för bäst och tuffast i världen.

Det stora torget Rossio i Baixa är en av mötesplatserna. Man bör ha suttit ned några gånger på de klassiska kaféerna Suiça och Nicola och betraktat skådespelet. Några kvarter bort leder den fågelholksliknande hissen, Santa Justa, ritad av herr Eiffel vid förra sekelskiftet, upp till de betydligt snofsigare shoppinggatorna Rua do Carmo och Rua Garrett och stadsdelen Chiado. Vid de nötta marmorborden på det vackraste gamla kaféet A Brasileira ägnar sig Lissabonborna åt sin egen snabbmatskultur, mumsandet på petiscos. Förbi spatserar, som hämtat ur en pjäs, människor som med perfekta utseenden verkar spela roller - tjänstemannen, apotekaren, handelsmannen, konduktören. Det är som om alla här i det längsta har spår av en stolthet från den tid då yrket betydde mer än i våra dagars banalitet - då fritid, konsumtion, livsstilar helt tagit över.

ALLT SKÄNKER ETT SYMPATISKT LUGN, något opretentiöst civiliserat. Stadsdelarna var den miljö som på 20- och 30-talet inspirerade stans ledande poet och författare; Fernando Pessoa. Med en färgstark svartsyn, melankolisk skärpa och en skeptisk klipskhet, är han som försynt besatt av en intellektuell klåda. Hans Orons bok har placerat honom tillsammans med Kafka-Borges-Strindberg i den litterära historiekammaren. En kopp kaffe plus några sidor gör att man smittas av hans längtan i lidandet, glädjen i sorgen.

Lissabons egen sorgset ljuva musik och sång, fado, är som en aldrig besvarad längtan, en attraktiv smärta, ett slags hopp blandat med att ständigt vara försmådd. Den är för Lissabon vad tangon är för Buenos Aires, bluesen i Chicago. De som inte fick ihop till sitt uppehälle, har gett sig av för tusen, hundra eller tio år sen. Det finns hela tiden en isolerad känsla, vi som blev kvar. Precis som på Irland finns ett övernaturligt lugn. Fjärran från svenskt förnuft, fransk cynism, amerikansk optimism, tysk logik, så är det i stället som om livlig fantasi och mirakel, tillfälligheter och tur uppmuntras, inger hopp om att man ska kunna ta sig ur den eviga röran. Ett eventuellt armod har alltid dolts av en stark värdighet, förtryck har besvarats med fromhet.

LISSABON OCH HAVANNA har länge ansetts vara de städer som varit som mest avstannade i en svunnen tid. Men plötsligt är det som om Lissabon inte längre resignerar, utan börjat revoltera på ett mer privat plan. Endast en cynisk nostalgiker kan ju vilja bevara en stad pittoresk och lätt solkig. De flesta känner självfallet en glädje när denna krona på Afrikas hjässa nu är på väg att bli Europas nya klackspark. Hur det nu är periferin som stärks, blir allt mer hänryckt.

Men hur än Lissabon bubblar av allt nydanande inom mode, design, arkitektur, krog- och nattliv, så är det ändå en ung sångerska, Mariza - född i Mocambique uppvuxen i Mouraria, de allra fattigaste av Lissabons kvarter - som mest symboliskt knyter ihop trådarna både bakåt och framåt, både avantgardistiskt och pop-kulturellt, med en elegant modern fado, älskad av alla.

Får ett bitterljuvt Lissabon att bli både cool och rocka värdigt.