Varningarna ekar i huvudet, och det är kanske därför som jag, i kvartersbutiken nära hotellet i Hurghada, blir helt säker på att jag borde ha fått mer växel tillbaka från expediten.

– I will call police! betygar jag efter en kort men hätsk ordväxling med det stackars oskyldiga ­biträdet, som slutligen förnärmat sträcker över mina, som det ska visa sig, oförtjänta pund.

Väl uppe på hotellrummet räknar jag nämligen på nytt slantarna och märker mitt misstag – för att sedan rusa ned till affären och djupt ursäktande ge tillbaka sedeln till mannen vid kassan. Jag känner mig som världens sämsta ambassadör för Sverige, och ett tanklöst offer för nidbilden av Egypten.

Nu är det inte bara jag som försöker föra folk bakom ljuset under den här resan. De lokala taxichaufförerna kan också. När vi ska bege oss från hotellet vid stranden in till centrala Hurghada frågar vi först på hotellet hur mycket man förväntas betala för en taxiresa. Vi stoppar sedan en taxi ute på gatan, men när taxichauffören manar oss att bara hoppa in är vi påstridiga och vill sätta priset innan i stället. 15 egyptiska pund förhandlas snabbt upp av chaffisen till 20 pund, men vi går med på det och hoppar in.

Nu börjar dock förhandlingarna. Helt plötsligt ”bekräftar” taxichauffören, som vore det den enklaste sak i världen, att det bestämda priset alltså var 20 amerikanska dollar. Vi protesterar förstås hejvilt, varpå chaffisen återvänder till egyptisk valuta, men nu helt plötsligt tydligt missnöjd med ynka 20 pund.

– Let’s say a 100, föreslår han, varpå vi protesterar; priset sänks, till 90, 75, 50 och slutligen – efter tydligt förtret från chauffören och hot från oss om att vi ska stiga ur taxin – till de redan ­tidigare överenskomna 20 punden.

Egypten kräver en del skinn på näsan. Och framför allt att man som blåögd turist inte har dåligt samvete för att ställa krav, pruta och förhandla – trots att man befinner sig i ett märkbart fattigt land. De som verkligen skulle behöva de extra pengar som man emellanåt betalar i överpris i Egypten – de fattigaste – får ju dem vanligen inte. Konsten ligger i att samtidigt som man förhåller sig lite hård och avvisande till månglare och affärsmän, kunna njuta av alla trevliga, öppna, oerhört gästfria egyptiers sällskap. Ska man pröva sina förhandlingskunskaper, sitt tålamod och sin människokännedom, finns ingen bättre stad än Kairo.

Kairo är en närmast ofattbar metropol. Inte störst i världen men så tättbefolkad, stimmig, avgasfylld, oöverblickbar och drabbande att man tycker sig ha hamnat i alla städers moder. Kanske inte världens bästa nattliv i vanlig bemärkelse, men å andra sidan vistas Kairobor, och egyptier överhuvudtaget, gärna ute långt in på småtimmarna. Folk går man ur huse sent på kvällen, flanerar, äter något gott från en kiosk eller grill eller ett fruktstånd, kollar på ett uppträdande, fönstershoppar eller bara pratar med förbipasserande som de känner.

– Kairobor har i regel så små lägenheter att de vill försöka vara ute så mycket som möjligt, förklarar Stefan Geens, konsult för Svenska institutet, som bor i Kairo sedan länge.

Jag ska checka in på Hotel Luna – enligt uppgift en pärla bland budgethotell i Kairo – och frågar mig hjälplöst fram på de myllrande gatorna. En artig skoförsäljare ger besked om var det ligger på franska (Egypten var ockuperat av fransmännen under Napoleon på 1800-talet, och generationer av egyptier har sedan dess studerat franska i skolan). Luna visar sig också vara mycket charmigt, med rena rum, trevlig personal och typisk arabisk frukost inkluderad i priset.

Dagen efter är det dags för det mest egyptiska av allt – pyramiderna. Man kan numera ta tunnelbanan till Giza, och därefter promenera. Jag tar dock en taxi från tunnelbanestationen för att spara lite tid, även om taxifärden i Hurghada fortfarande finns i färskt minne. Denna gång har jag dock turen att få resa med chauffören Ahmad, som i sin Datsun-77 och på knackig engelska smidigt tar mig till pyramidområdet. Han jagar sedan bort försäljare, efterhängsna och självutnämnda guider, falska biljettkontrollanter och fejkade parkeringsvakter. Därefter visar han mig var och en av de olika pyramiderna – Cheops, Chefrens och Mykerinos – och berättar var jag köper biljett för att gå ned till gravkammaren i Chefrenspyramiden (Cheopspyramiden är för dyr).

På väg ned i faraonernas grav möter man sjöblöta turister, som i den bastuliknande värmen utan luftkonditionering med nöd och näppe lyckas ta sig upp och ned längs de branta gravkammartrapporna. Och i slutet väntar en tom sarkofag, samt några bortkomna italienska besökare (gravkammaren i Chefrenspyramiden återupptäcktes faktiskt just av en italienare, ­Giovanni Belzoni, 1818). Mitt eget besök känns som något av ett antiklimax, men med viss fantasi – och på grund av syrebristen i hjärnan efter gravnedstigningen – kan man lätt tänka sig in i platsens svindlande historiska betydelse.

Den serviceinriktade taxichauffören/guiden/bodyguarden Ahmad visar mig sedan sfinxen, på gångavstånd från pyramiderna. Sfinxen är en av världens största och äldsta statyer, och anses av många stamma från 2500-talet f Kr. Men det är först under de senaste årtiondena som den kan sägas ha börjat dö – av luftföroreningar från närliggande Kairo.

Oförtjänt okänt, men väl värt ett besök när man befinner sig i Gizaområdet, är definitivt Cheops skeppsmuseum. Där har den solbåt i cederträ som farao Cheops begravdes med för cirka 4500 år sedan restaurerats och ställts ut för turister. Båten lades ursprungligen ned i 1200 delar när Cheops begravdes – eventuellt för att föra över farao till ”den andra sidan” – men har sedan satts samman av arkeologer.

Efter pyramiderna, gravnedstigningen, sfinxen och båtmuseibesöket låter jag Ahmad köra mig tillbaka till Kairo. Han hinner under färden prata lite politik och samhällsliv med mig, och för ut sina åsikter med hjälp av något inlärt engelskt uttryck, gester och kroppsspråk:

– Bensinen har blivit så dyr under Hosni Mubarak, hävdar han bland annat, hela två egyptiska pund (ungefär 2:70 svenska kronor)! Nej, tacka vet jag Nasser.

Jag håller mig från att föreslå att bensinen kanske var billigare under den egyptiske presidenten Gamal Abdel Nasser eftersom denne styrde Egypten för 38 år sedan. Ahmad verkar ju ändå övertygad.

Om Mubarakregimens brist på ­demokrati, yttrandefrihet och flerparti­system verkar han dock inte ha några åsikter. Och vad gäller bensinpriserna har han löst sin egen situation såtillvida att han låtit installera en hybridmotor i den över 30 år gamla taxibilen: nu kan den dels gå på bensin, dels på gas.

Efter en hel dag med den rare Ahmad har det så blivit dags att betala, och denna gång får jag verkligen propsa på att få betala 90 egyptiska pund (som jag ändå tycker är ett lågt pris för en hel dag). Det är verkligen skillnad på taxi­chaufförer i det här landet.

Egyptiska Museet är för övrigt en arkeologs våta dröm, med samlingar på sammanlagt 120 000 föremål, och ett mumierum med äkta faraomumier. Rummet känns spöklikt – men ack så fantasieggande och spännande. Trots allt är det dock Tutankhamonmasken som imponerar mest, tillverkad i elva kilo solitt guld med infattningar som den är.

Egypten är fantastiskt, tack vare pyramider, sfinxen, Egyptiska Museet, gästfria invånare och god mat – men också tack vare Röda Havet. Detta saltvattensinlopp har några av de mest välbevarade korallreven i världen, med mer än 1100 olika fiskarter. Jag provar därför självklart några dyk när jag befinner mig i Hurghada, samt åker med researrangören på en snorkelutflykt till det så kallade Sharm al-Naga. Speciellt det sistnämnda imponerar stort, med stora korallpelare och ­citrongula vimpelfiskar som kärleksfullt simmar två och två, färgsprakande papegojfiskar som bajsar ut avgnagd korall, clownfiskar som gömmer sig i böljande anemoner och avlånga kornettfiskar som ligger som tvärflöjter i vattnet.

Egypten försöker skydda korallreven, av respekt för naturen men framför allt för att turismen inbringar så stora intäkter till landet. Bland annat har den egyptiska staten satt upp nationalparken Ras Muhammed, och organisationen HEPCA arbetar i Hurghadaområdet med att få dyk- och snorkelturister att ta ansvar, samt se till att fiskare och båtägare bara ankrar mot särskilda bojar som satts upp för att förhindra skador från godtycklig ankring runtom bland korallreven.