Man hade nog kunnat tro att Yttre Hebriderna skulle finnas med på de flesta turisters önskelistor, men så är det inte. Det regniga och stormiga klimatet gör att få tycker det är mödan värt att leta sig dit. Och till skillnad från på Inre Hebriderna och Skottland i övrigt, finns inga publikknipande whiskydestillerier och knappt några golfbanor.

Inte heller möts besökaren av vykortsvackert målade hus. Förmögna stadsbor från Edinburgh och London som köper upp och piffar till byar och hus längs den skotska kusten - så kallade white settlers - har inte lockats av att jaga semesterkåkar på de vindpinade öarna längst i väster. Följaktligen spelar turismen liten roll, och utbudet är därefter. Ute på Yttre Hebriderna är det istället fiske, fårskötsel och tweedtillverkning som är de viktigaste sysselsättningarna. Något som det för övrigt varit sedan urminnes tider.

De bortåt tvåhundra öarna i Yttre Hebriderna utgör med sina knappt 27 000 invånare kärnområdet i den keltiska kulturen. Gäliska är förstaspråk men de allra flesta, utom möjligen småbarnen, talar engelska. Förhållandet mellan språken är dock ett känsligt ämne och många öbor som jag samtalat med fruktar vad den massiva dominansen av engelska medier kommer att innebära.

Och inte bara vädret utan även de politiska och ekonomiska maktförhållandena har ofta varit, och är alltjämt, bistra på Yttre Hebriderna. Marken ägs för det mesta av brittiska och inte minst skotska lorder som sålt och köpt och bortauktionerat sina ägor efter eget gottfinnande. Runt om på öarna vittnar rösen och minnesstenar om groteska tvångsförflyttningar och andra konflikter som uppstått mellan markägarna och de arrendebönder – crofters – som brukat marken.

Något man genast ser på vägskyltarna, och som också bekräftas av en snabb blick på kartan, är den iögonenfallande blandningen av keltiska och nordiska ortsnamn. Och skälet är förstås att Yttre Hebriderna låg utmed vikingarnas segelled till Irland och Isle of Man. Därför har många platser skandinaviska namn.

Yttre Hebriderna ligger tämligen tätt samlade i en nordsydlig sträckning. Men det finns ett undantag. En liten isolerad ögrupp som räknas till Yttre Hebriderna ligger betydligt mycket längre ut i Atlanten. Avståndet dit är faktiskt så långt att den inte finns med på vanliga Skottlandskartor. Öarna heter Saint Kilda. Det är Storbritanniens mest isolerade plats - som under ett par tusen år också var Nordatlantens ensligaste bosättning.

Och nu är vi på väg dit. Till St Kilda. Första gången jag försökte ta mig till de avlägsna öarna var för 26 år sedan. Jag ansökte då om tillstånd i Edinburgh, men fick bara en huvudskakning till svar och: Sorry lad, not a chance. När sedan St Kilda fördes upp FN:s Världsarvslista, för sina historiska minnesmärken och helt unika natur, blev det i teorin lättare att ta sig dit. Problemet är nu det notoriskt dåliga vädret – och att få tag på lämplig båt.

Efter att ha farit genom de skotska högländerna kommer vi till den livliga hamnstaden Oban som är något av en utgångspunkt för vidare färder ut mot Hebriderna. Ett par gånger i veckan går det färjor till South Uist och Barra, två av de sydligaste öarna på Yttre Hebriderna. Och efter drygt sex timmars färd anlöper färjan Lochboisdale på South Uist. Det första jag gör är att ringa fiskaren Seumas Morrison på ön Harris.

Vi har talats vid flera gånger förut, och skälet är att Seumas Morrison investerat i en toppmodern motorbåt som han under sommaren kör ut till St Kilda med. Fast nu har det inte varit möjligt under en vecka eftersom det stormat, berättar Seumas i telefonen. Kanhända kan vi åka om en tio dagar eller så, fortsätter han, för nu har flera som väntat på en chans tröttnat och rest hem.

Nej, det har aldrig varit lätt att ta sig till St Kilda.

På kvällen finner vi en lämplig tältplats med utsikt över en vidsträckt sandstrand. Det råder högvatten och vi springer ner i havet som nu ligger nästan helt spegelblankt. Emellanåt glider det in någon ensam våg; en kraftlös rest från något avsomnat lågtryck långt ute på Atlanten. En bit ifrån oss bryts havsytan av svarta ryggfenor från lekande Rissosdelfiner. De verkar minst lika badsugna som vi.

Eftersom vinden mojnat känner man nu alla dofter med sällsam skärpa: den sötaktiga torvröken från bondgården någon kilometer bort, sältan från havet och inte minst all blommande gulmåra som breder ut sig i stora mattor.

Och hela natten spelar kornknarrar runt tältet. De har så gott som försvunnit från övriga Storbritannien på grund av det moderna jordbrukets framfart. Men här på Yttre Hebriderna har kemijordbruket aldrig fått fotfäste. Något som förklarar varför kornknarrar och andra sällsynta fåglar fortfarande är rätt vanliga här.

De talrikaste djuren är annars fåren, av vilka det nog går flera stycken på varje invånare. Visserligen förekommer olika sorter, men de så kallade Scottish blackface är det mest gott om. Av dem spinns tweedtyget som kanske mer än något annat satt Yttre Hebriderna på världskartan. Traditionen att göra handvävt tweedtyg av fårullen har tusenåriga anor på Yttre Hebriderna, men även om det handlar om ett skyddad och högt värderat varumärkte är konkurrensen mördande.

Ja, vad skall man säga, utropar Alastair O’Henley när vi följer med honom och släktingen Donald O’Henley med brodern Angus O’Henley för att klippa familjens får. Det är inte mycket vi crofters tjänar på det här, knappt någonting alls. Ull från Nya Zeeland och Australien kostar ju ingenting. Det är inte klokt.

Fast, fortsätter Alastair och tittar menande på Donald och Angus, vad skulle vi gamla gubbar göra om vi inte hade fåren? Och så skrattar de alla tre och fortsätter för säkerhets skull samtalet på gäliska.

Med god hjälp av fårhunden Ben har djuren samlats in i en fålla varifrån en i taget baxas ut för att bli handklippt. Särskilt fort går det inte, men Alastair och Donald klipper noggrant och inga får blir skadade – något som ofta sker när man använder maskin.

Medan vi klipper ropar jag flera gånger till Ben, som likt en orörlig sfinx håller uppsikt framför fållans gallergrind. Det är ingen idé att du pratar med honom, säger Alastair och tillägger med ett underfundigt leende: Ben förstår nämligen inte engelska. Och för att bevisa påståendet ropar han ett kort kommandoord på gäliska vilket får Ben att flyga iväg som vore han skjuten ur en kanon. Ja, nu ser du själv vilket kraftfullt språk gäliska är!

Några dagar senare och ett par öar längre norrut stöter jag ihop med Catherine Campbell som säljer tweedtyg och tweedkavajer av klassiskt snitt. Hon menar att ett problem - om problem nu är rätt ord - är att tweedtyget nästan är outslitligt. En riktigt bra kavaj går i arv i generationer, berättar Catherine och fortsätter: Visst är det roligt med nöjda kunder, men eftersom tyget håller så länge handlar folk inte särskilt ofta – och dessutom har färggrant plastmaterial som fleece och liknande dragit ner lönsamheten.

Från toppen av en hög dyn ovanför sandstränderna på North Uist lyckas jag åter få kontakt med Seumas Morrison. Väderprognosen ser lovande ut inför morgondagen, och vi skyndar oss att slå ner tältet för att hinna till färjan mot ön Harris, där Seumas har sin båt. Plötsligt känns St Kilda riktigt nära.

Första gången som människorna och naturen på St Kilda skildrades var i Martin Martins klassiska reseskildring A Voyage to St Kilda från 1698. Martin, som själv var gälisktalande från ön Skye, tvekade inte i sitt omdöme om folket han lärde känna: Invånarna på St Kilda är lyckligare än de flesta andra människor eftersom det är det enda folk i världen som verkligen känner frihetens sanna sötma.

Anslaget är grandiost, men så var kulturen på St Kilda en märklig civilisation. Att under hundratals år och mer kunna reda sig längst ute i Atlanten, utan annan kontakt med omvärlden än möjligen något enda fartygsbesök på sommaren, kan förefalla osannolikt. Men folket på Hirta, huvudön på St Kilda, levde ett gott liv ända fram till sommaren 1930 då hela befolkningen evakuerades. Fram till dess hade St Kilda varit det brittiska imperiets mest isolerade och svårtillgängliga bosättning.

Och nu är det dags att åka. Seumas Morrison ger instruktioner om säkerheten på den hypersnabba båten som tar knappt tio personer. Han försummar inte att nämna sjösjukan. De som är osäkra ges en sista chans att hoppa iland. För en sak är nästan säker: risken för sjösjuka är överhängande.

Rakt västerut åker vi. Första timmen inger havet visst förtroende, men sedan blir dyningarna och vågorna allt djupare och kraftigare. Enstaka jättehajar, brugder, glider förbi båten, och efter ytterligare någon timme fylls himlen av havsfåglar: havssulor och stormfåglar, lunnar och stormsvalor. Men det tar ytterligare en dryg timme innan St Kilda äntligen träder fram bakom horisonten.

Martin Martin berättar ingående om folklivet på Hirta, om sång och danser, om uppdelningen av arbete och om hur viktiga beslut alltid togs gemensamt. Det var ett strikt antiindividualistiskt samhälle, vilket även senare skildringar tagit fasta på. Men ytterst var det en fågelkultur, för det var jakten på havsfåglar som utgjorde basen. Man klättrade runt i bråddjupen och samlade ägg och klubbade feta ungar. Nattetid snärjdes vuxna fåglar som gav dun och ur vilka det pressades olja till lamporna. Än idag är St Kilda en av Nordatlantens allra förnämligaste fågellokaler, även om garfågeln, som Martin påträffade under sitt besök, har gått in i evigheten.

När vi omtumlade går iland är det som att bokstavligen träda in i en annan värld. Det är en enastående plats. Husen, skolan, fägatorna och alla förvaringshus – cleits – finns kvar. Visserligen har stormarna ödelagt mycket, ändå är det lätt att föreställa sig hur livet artade sig här – innan övernitiska präster fick tyst på lekarna och sången, och myndigheterna fann för gott att evakuera befolkningen som ändå tynade bort på grund av sjukdomar som turisterna förde med sig.

Hirta är nu ett kulturminne. Fast tyst har det inte blivit. När jag går runt på kyrkogården sjunger gärdsmygar – tillhörande en sort som bara finns här på St Kilda – för full hals. Även deras sång är unik. De sjunger på gäliska.