Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Rent vatten värt sitt pris

Att fler vattenskyddsområden inrättas är viktigt för vår framtida vattenförsörjning. Men processen är inte okomplicerad, skriver GP:s Maria Haldesten.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Lite skit rensar magen sägs det. Men när ”skiten” rinner ur vattenkranen kan det bli så lagom roligt. I det vanligtvis rena, svenska vattnet kan det ibland gömma sig obehagliga föroreningar.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En förklaring är att våldsamma skyfall gjort att vattentäkter förorenats av vatten från underdimensionerade avloppsnät. Forskning från Umeå universitet har exempelvis nyligen visat att när det regnat kraftigt kring Göta älv ökar frågorna om magsjuka rejält hos sjukvårdsrådgivningen. Virus antas ha slunkit igenom i reningsprocessen.

Hälften av Sveriges befolkning får sitt dricksvatten från ytvattentäkter som just älven. Av landets ytvattentäkter är det dock bara 40 procent som omges av ett vattenskyddsområde.

Att vattnet, som är vårt viktigaste livsmedel, inte är så väl skyddat från föroreningar som många svenskar trott är ett problem som engagerar många, från lokal till nationell nivå. Regeringen tillsatte nyligen en utredning med titeln ”En trygg dricksvattenförsörjning”. Utredaren skall undersöka nuvarande och potentiella utmaningar för en säker dricksvattenförsörjning.

I tisdags höll Havs- och vattenmyndigheten temadag i syfte att ge vägledning till personal på kommuner, länsstyrelser med flera som jobbar med vattenskyddsområden. Att fler sådana inrättas är väldigt viktigt för vår framtida vattenförsörjningen. Men processen är inte okomplicerad.

– Dricksvatten behöver ett bra skydd. Men arbetet med att skydda ytvattentäkter vållar mycket frågor, till exempel kring avgränsningar och nivån på restriktioner, berättar Clas Magnusson på Havs- och vattenmyndigheten.Förr var det inte ovanligt att kommunerna ritade en slumpartad ring runt en vattentäkt och lät det utgöra skyddsgränsen. Numera är målet att bättre anpassa skyddet efter hur marken ser ut och hur vattentäkten har sin tillrinning. Då kan det bli fråga om något helt annat än raka gränslinjer, i synnerhet för den känsligaste, primära skyddszonen.

– Det är inte alltid en kommun har kompetensen själv utan behöver anlita en kunnig konsult. För att få fram ett bra underlag för beslut om vattenskyddsområde är det viktigt att göra bra upphandlingar, råder Clas Magnusson och varnar för att falla för skambud.

Ett bra underlag innehåller såväl beskrivningar av vattentäktsområdet som riskanalyser. Om en utredning till exempel visar att många enskilda avlopp tenderar att förorena en bäck som utmynnar i en vattentäkt, kan det vara på sin plats med att anpassa vattenskyddsområdet därefter.

Säkerhetsavstånd till vattentäkter och de begränsningar av vad man får göra inom skyddsområdet kan dock bli föremål för tvister. Bönder som plötsligt inte får använda bekämpningsmedel på sin odling eller hålla djur på det sätt han alltid gjort, kan självfallet se sin verksamhet hotad av planerna på ett nytt eller utökad vattenskyddsområde.

Äppelkrig i Skåne, segdragna bråk om bergvärmeplaner och dispensmöjligheter för underhåll av golfbanor har skapat rubriker på senare år. Ibland har det slutits fred i form av en förlikning – men några fall har också slutat i domstol.

– Det har varit få rättsfall med ersättningsfrågor, konstaterar Clas Magnusson.

Det kan låta bra, men bristen på rättspraxis är ett problem i sammanhanget. Det är i dagsläget ytterst oklart när drabbade näringsidkare har rätt till ersättning och hur stor den i så fall skall vara.

– Det är rimligt att den som får inskränkningar i sin markanvändning ges någon form av kompensation, precis som är fallet när mark exproprieras vid vägbyggen, har miljöminister Lena Ek framhållit i Dagens Samhälle.

Att döma av såväl rättsliga utslag kring ersättning som kommunala bedömningar är det dock, i praktiken, inte givet. Olika lagparagrafer krockar med varandra och en näringsidkare kan bli varse att en domstol bedömer att han helt enkelt får tåla intrång i sina rättigheter om de sker av miljöskyddsskäl.

Att bilda eller ombilda ett vattenskyddsområde kostar. Att samhället tar den kostnaden för att rädda ett viktigt livsmedel som vårt dricksvatten, i stället för att finansiellt köra över enskilda markägare, bör dock bli huvudprincip.

Förhoppningsvis utmynnar pågående utredningar i att lagarna anpassas därefter. Det skulle underlätta bildandet av skyddsområden.