De senaste åren har det blivit uppenbart att vi i Sverige är långt ifrån ett sekulärt samhälle. Det är dags för vänstern och en del feminister att inse att 87 procent av väljarna inte röstade på ett rasistiskt parti och att sluta blanda ihop religionskritik och försvar av det sekulära samhället med rasism. Det är också dags att tala om religion som en politisk företeelse så länge den inte är en privatsak.
Religionen missbrukas
Islamism är inte synonymt med muslimer. Det handlar om när religionen missbrukas och används politiskt. Det insåg Karl Marx på sin tid och det borde vara självklart för den vänster som existerar i dag. Naturligtvis används även övriga religioner politiskt i Sverige men ingen gång är det så tabu att kritisera detta som när det gäller islamism. Det har täppt till munnen på många kritiska, inte minst muslimer och sekulära vänsteraktivister.
I många år har kvinnorörelsen både nationellt och internationellt kämpat för Kvinnokonventionens genomförande och efterlevnad. Med detta inlägg vill jag visa kopplingen mellan patriarkal religiös tolkning och kvinnoförtryck och vikten av ett sekulärt samhälle. I flera år har religionskritiken ensidigt stoppats inte minst av vänsterinriktade debattörer, politiker och forskare i en naiv tro om att kampen mot västvärlden och USA:s imperialism förenar dem med islamister. Jag är en av många vänsteraktiva som ständigt utsätts för påhopp.
Under fem år (2007-2012) hade jag glädjen och nyttan av att arbeta ihop med kvinnoorganisationer i flera länder i Mellanöstern. Det gemensamma för dem alla, oavsett religiös inriktning, var strävan mot ett sekulärt samhälle där de religiösa familjelagarna var åtskilda från lagtexten och där konstitutionen erkände kvinna och man som jämställda.
105 shariadomstolar
Vid ett flertal tillfällen under de senaste åren har jag deltagit i sekulära kvinnokonferenser i Mellanöstern och i Europa och jag ingår också i internationella nätverk kring detta. Olika aspekter av sekularitet och kvinnors rättigheter tas upp. Det var också det den arabiska våren handlade om för kvinnorörelsen. I januari 2015 besökte jag London och bland andra organisationen Southall Black Sisters och fick då veta att de tretton shariadomstolar som existerade i början av 2000-talet nu vuxit till 105 stycken.
Kvinnokampen i Sverige har i stora stycken handlat om att pressa tillbaka de religiösa familjelagarna i kristendomen. Det tog oss 200 år under fredstid. Familjelagarna styr allt inom familjen och allt mellan ”vaggan och graven” när det gäller kvinnor enligt de kvinnoorganisationer jag mött och arbetat med i Mellanöstern. Religiösa familjelagar förekommer i de flesta religioner inte minst de monoteistiska som är kristendom, judendom och islam.
Arbetare och kvinnoaktivister kämpade tillsammans i Sverige i början av förra seklet och det ledde till att samhället stod för socialförsäkringssystemet, och inte familjen. Det hade stor betydelse för kvinnans frigörelse i Sverige och där vi är i dag.
Låt oss göra vårt yttersta
Nyligen stärkte FN:s Barnkommitté och FN:s Kvinnokommitté skrivningar som kräver att medlemsstaterna gör sitt yttersta för att motverka och stoppa skadliga sedvänjor av religiös och/eller traditionell natur. Låt oss göra vårt yttersta både nationellt och internationellt för att dessa skrivningar ska bli verklighet. Det kräver dock en öppen religionskritik i synnerhet när religionen missbrukas och används politiskt.
Vi kommer nämligen ingenstans med polarisering när det demokratiska, sekulära samhället hotas. Försvarar vi inte det kan vi slänga yttrandefrihet, religionsfrihet, jämställdhet och kvinnors rättigheter på soptippen. Vi ska ge omfattande stöd till de kvinnoorganisationer som strävar efter sekulära stater och att civila lagar införs baserade på universella rättigheter.
Maria Hagberg
tidigare distriktsordförande och kvinnopolitiskt ansvarig i Vänsterpartiet Skåne. Under fyra år partistyrelseledamot i F! (2005-2009).
Numera av ideologiska skäl enbart internationell kvinnorättsaktivist, men fortfarande vänster.
