Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
lokf1 (kopia)

Bild: Stefan Bennhage

Regionförstoring olämplig i glesbefolkade Västsverige

Debatt Idén med regionförstoring i Västsverige bygger på ett enkelt räknefel. Vår region är alldeles för glest befolkad, till skillnad från Mälardalen och Skåneregionen, för att motivera de enorma investeringar i framför allt Västlänken som nu görs, skriver Jan Jörnmark.

När jag skrev min nya bok Göteborg – mellan segregation och kreativitet blev förhållandet mellan staden och regionen en av de viktigaste delarna att förstå. Då blev det också uppenbart för mig hur stora skillnaderna mellan vår region och de två andra storstadsregionerna är. Skillnaderna har sedan en enorm betydelse för avgörande frågor som kollektivtrafik och tillväxtmöjligheter.

Det jag såg stod dessutom i stark kontrast mot de utgångspunkter som fanns i rapporten Västsverige och den nya ekonomiska geografin, som åren runt 2005-07 enligt samstämmiga uppgifter var av avgörande betydelse för regionens kollektivtrafiksatsningar och tillväxtsstrategier, vilka alla kom att kretsa kring nyckelordet ”regionförstoring”. Det sägs till och med att Göran Johansson kunde citera från rapporten direkt ur minnet. Det magiska förstoringsordet tillfredsställde alla regionens kommuner, genom att lova en rättvis fördelning av både trafiksatsningar och tillväxtprioriteringar, samtidigt som det ändå gav en viktig roll åt huvudorten.

Rapporten är verkligen intressant, men det som saknas är en systematisk analys av den otäthet som är regionens mest utmärkande drag. I en nyckelmening där regionförstoringen möjligheter sedan utvecklades står det till och med att ”Västra Götaland är närmast jämförbart med Skånes och Stockholms län. Samtliga tre län har ungefär samma genomsnittliga täthet av befolkning och arbetsplatser och rymmer var sin storstadsmarknad. De har dock olika stor befolkning. Skåne är minst med drygt 1,1 miljoner invånare och Stockholms län är störst med 1,8 miljoner och Västra Götaland har 1,5 miljoner invånare.”

Enkel division säger något helt annat

Problemet är att en enkel division av befolkningen med länens yta säger något helt annat. Befolkningstätheten är enligt de tre talen ovan 63 (VGR), 100 (Skåne) respektive 276 (Stockholms län) invånare per kvadratkilometer. Skillnaden mellan Stockholms län och Västra Götaland var alltså otroliga 338 procent, medan Skåne var 59 procent mer tätbefolkat. Eftersom båda de andra länen fortsatt att växa snabbare är skillnaderna i dag 396 respektive 72 procent.

Ser man på Västsverige och Mälarregionen –som jag gör i min bok – upptäcker man dessutom att Västsverige oavbrutet växt långsammare ända sedan 1865. Någonting har bromsat upp Västsverige 150 år och det faktum som direkt slår emot iakttagaren är just att vår landsdel förtätats mycket långsammare än framförallt Mälartrakten. Sannolikt var det därför man inte analyserade regionens viktigaste drag fullt ut i rapporten. Det betydde också att problemen och kostnaderna för den regionförstoring som valdes i Västsverige runt 2005 underskattades.

Otätheten avgörande nackdel

För jämför man med de båda andra regionerna medför otätheten avgörande nackdelar. I Stockholm och Skåne skapar den större tätheten den självklara fördelen att varje trafiksatsning når fler människor för samma mängd pengar. I vår ytterst otäta region måste däremot befolkningen resa längre för att nå den tänkta trafiknoden, varefter det uppstår nya problem. Dels behöver stora centrala områden avstås till pendelparkeringar nära järnvägsstationerna, vilket försvårar bebyggelse där den egentligen passar bäst. Dessutom gör den mindre befolkningsdensiteten att utrymmet för turtätheten minskar.

Man kan se det praktiskt i kommuner som Lerum eller Kungsbacka. När de hade sina snabbväxarperioder på 60- 70- och 80-talen expanderade de utefter motorvägsnätet. Sannolikheten för att dessa bilister nu i stället ska ta bilen in till sina förortscentrum för att i tur och ordning leta upp en p-plats, vänta på ett tåg och sedan byta till nästa kollektiva transportmedel innan de når sitt slutmål är mycket låg. Följaktligen fortsätter biltrafiken att öka.

I praktiken är det två frågor jag tycker blir centrala i det här perspektivet. För det första är det uppenbart att tätheten är självförstärkande, genom att den skapar allt starkare marknader och därmed ger utrymme för mer specialiserade kompetenser och branscher. Därför klarar Stockholmsregionen av att skapa nya täta noder som Solna-Sundbyberg-Spånga/Kista, som de sista tre decennierna blivit landets kreativa tillväxtcentrum. Den ökade tätheten gör det sedan lätt att motivera ny kollektivtrafik. Något liknande existerar inte i Göteborgstrakten.

Ett förödande svart hål

Vilket i sin tur för till nästa slutsats: Västsverige är en region där det är olämpligt att göra regionförstoringen till prioritet ett. I stället är det otätheten som är vårt stora problem och som när det är löst bör leda till kollektivtrafiksatsningar i nästa steg. Till råga på allt är det den enorma otätheten som gör att flera av de nuvarande satsningarna framstår som obegripliga, just för att ingen kan se nyttan av dem. I den samlingen framstår naturligtvis Västlänken som det mest förödande svarta hålet.

Möjligen kunde det för femton år sedan framstå som politiskt mindre kostsamt att försöka förse Göteborgs centrum med befolkning genom att gräva en tunnel till Hagakyrkan i stället för att bebygga de övergivna hamnområdena och Heden. I det politiska kaos som följt på beslutet förefaller det dock som att priset för den bortglömda mellanstadiematematiken kan bli mycket, mycket högt.

Jan Jörnmark

docent i ekonomisk historia, författare, fotograf och medarbetare på GT:s kultursida

Del 1 av 2

Det här är den första av två artiklar Jan Jörnmark skriver om de strategiska vägval som gjordes i Göteborgsregionen åren runt 2005.

Den andra artikeln kommer att handla om de politiska val som styrt bostadsmarknaden.

Mest läst