Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Regionalpolitiken är fantasilös och apolitisk

Om regionalpolitiken ska demokratiseras räcker det inte med en ny administrativ indelning. Det krävs också att de politiska partierna tar sitt uppdrag på allvar och formulerar en egen regional strategi. Och nej, vägen dit går inte över efterapning, skriver Josefina Syssner.
Efter att ha ägnat åtskilliga år åt att läsa och jämföra olika typer av regionalpolitiska program, har det för mig blivit uppenbart. Svensk regionalpolitik är fantasilös, inskränkt och apolitisk.
Fantasilösheten är ett resultat av det som av konsulter, tjänstemän och beslutsfattare kallas för bench marking, men som på svenska och med större tydlighet kan kallas för efterapning. En vanlig föreställning inom regionalpolitiken är nämligen att man ska titta på de regioner som lyckats bäst och sedan försöka göra likadant hemmavid. Efterapning har varit en regionalpolitisk nyckelstrategi ända sen slutet av 1980-talet, då regionalpolitiken inom stora delar av dåvarande EG genomgick en stor förändring. Det var då man på allvar började hävda att staten inte längre tar ett lika stort ansvar för de regioner där ekonomin är svagare än i riket i övrigt. I stället, menade man, ska varje region bära sig själv och lita till sin egen kapacitet i stället för till statens.
Den nya regionalpolitiska inriktningen gjorde att intresset för goda exempel blev enormt. I vart och vartannat svenskt regionalpolitiskt program nämns Gnosjö som det goda exemplet värt att ta efter. Denna fantasilöshet är emellertid inget svenskt, utan en åkomma vi delar med flera andra EU-länder. Där är emellertid inte Gnosjö det goda exemplet, utan Baden-Württemberg, Rhônes Alpes, och andra platser längs den berömda blå bananen.
Gemensam nämnare
När forskare, politiker och praktiker började jämföra dessa goda exempel fann man, till sin stora glädje förmodligen, att de liknar varandra i flera avseenden. De framgångsrika regionernas gemensamma nämnare, sa man, är inte att de rymmer stora industrier, eller att de blir särskilt omhuldade av staten.
Det viktiga gemensamma draget, hävdade man, är i stället att befolkningen här litar på varandra, är samarbetsinriktade, innovativa, och goda entreprenörer. Alla dessa förmågor skyfflades in under den gemensamma beteckningen "mjuka utvecklingsfaktorer", och man antog att vägen till regional lycka går genom ett stärkande av just dessa faktorer. Idén om de mjuka utvecklingsfaktorerna fick ett enormt genomslag, och entreprenörsanda, socialt kapital och andra luftiga begrepp blev till ledord i den nya tidens regionalpolitik på många håll i Europa.
Inskränkt
Men regionalpolitiken är som sagt inte bara fantasilös. Den är inskränkt också. Inskränktheten är också den en konsekvens av föreställningen om de mjuka faktorernas betydelse. För att bli en ekonomiskt livaktig region, tror man, så räcker det inte med entreprenörsanda och gott företagarklimat. Nej, regionens medborgare måste dessutom ha en regional identitet och dela en regional vikänsla.
För att uppmuntra dessa känslor av tillhörighet har man, i region efter region, bestämt sig för att stärka den regionala identiteten. Regionalt kulturarv och kunskap om den regionala historien ska stärkas och uppmuntras. Och har man ingen identitet och inget regionalt kulturarv, ja, då får man väl uppfinna det. Återigen kan man till tröst säga, att inte heller detta är unikt för svenska förhållanden. I Tyskland har varje stad med självaktning ett eget öl, en egen korv och ett eget bröd. Och i de avkrokar där man saknar en egen kulinarisk profil, där kämpar politiker med att skapa en sådan. I det lilla kan detta tyckas ganska komiskt. Att höra en nordtysk delstatsminister utbrista "Delstaten måste få en egen korvsort!" för tankarna till Grönköping, minst sagt.
I det stora finns det emellertid flera, och inte helt angenäma, paralleller mellan dagens regionbygge och 1800- och 1900-talets nationsbygge. Vilka effekter strävan efter att skapa nationell identitet och samhörighet har fått på olika platser i Europa, det vet vi. Varför ska vi nu envisas med att begå samma misstag på regional nivå?
Likartade buskap
Vid sidan av fantasilösheten och inskränktheten ser vi ett tydligt apolitiskt drag. En lång rad aktörer - oavsett partifärg och regiontillhörighet - upprepar likartade budskap om och om igen. Och om alla säger ungefär samma sak, då har väljarna väldigt lite att välja på. Man kan rösta på ett vänsterparti som efterfrågar entreprenörskap, regional sammanhållning och identitet, ett socialdemokratiskt parti som efterlyser detsamma, ett miljö-, folk- , eller centerparti som säger ungefär samma sak. Eller så kan man välja ett moderat eller ett kristdemokratiskt parti som i princip tycker som alla de andra.
Vitalisera demokratin
Målet med Ansvarskommitténs arbete är i förlängningen att vitalisera regionalpolitiken. De folkvalda organen ska få bättre genomslag för sin politik, och medborgarna ska få mer inflytande och bättre förutsättningar att utkräva ansvar. Men vad är det för poäng med att utkräva ansvar och, i praktiken lägga sin röst på ett annat parti i nästa val, om budskapet över partigränserna är ungefär detsamma? Regionalpolitik blir då synonymt med regionaladministration - den som bäst lyckas administrera det hegemoniska framgångsreceptet vinner.
Om regionalpolitiken ska demokratiseras så räcker det inte med en ny administrativ indelning. Det krävs också att de politiska partierna tar sitt uppdrag på allvar och faktiskt formulerar en egen, inte fullt så fantasilös, inskränkt och apolitisk, regional strategi. Och nej, vägen dit går inte över efterapning. Det handlar inte om att snegla på andra som lyckats '"änka nytt", eller om att leta efter framgångsstrategier bland systerpartier på andra håll i Europa. I stället krävs det att man ser till sin egen ideologi, sina egna värderingar, och att man skapar en egen, regionalpolitisk kompass.

Josefina Syssner
filosofie doktor, kulturgeograf , 2006 disputerade hon på avhandlingen "What Kind of Regionalism - regionalism and region building in Northern European Peripheries" vid Linköpings universitet.
Mest läst