Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Recension av Tiden åldras fort

Litteratur Tubucchis prosa är slipad för att läsas långsamt, skriver Ingrid Bosseldal som också spårar en ton av vemod.

Bok

Bok

Antonio Tabucchi

Tiden åldras fort – nio berättelser

Översättning: Olov Hyllienmark

W&W

I Antonio Tabucchis novellsamling Tiden åldras fort åkallas minnen; egna och andras. Ett ansiktsuttryck, en rytm eller själva rummet kan i ett enda ögonblick upphäva tiden och förflytta människan som minns – ibland tillbaka längs den egna livslinjen, ibland långt längre.

Tabucchi rör sig fritt i det europiska politiska rummet. Flera av berättelserna handlar om människor vars minnen hamnat i karantän till följd av murens fall; när öststaterna transformerades raderades samtidigt livsformer ut. Nu återfinns de bara i huvudet på dem som var med. På ytan har allt blivit bättre, ändå händer det, vilket förstås inte är möjligt att yttra högt, att de längtar tillbaka. En före detta Stasiagent ägnar sina dagar åt att skugga främlingar i det enade Berlin och förbannar den dag han valde att ta del av sin egen akt. En ungersk general som tillbringat huvuddelen av sitt vuxna liv i fängelse minns resan till Moskva för att möta den ryske general som 1958 angav honom, som sitt livs höjdpunkt. En senildement exilrumän i Israel ler lyckligt mot sin son när han kommer på besök, pekar ut över Tel Aviv och utbrister: ”Jag är glad att du återvänt till mitt land … trots alla år som gått är Bukarest sig precis likt”.

Antonio Tabucchi fick ett veritabelt litterärt genombrott med romanen Påstår Pereira (1994) och har på senare år varit en av lågoddsarna i spekulationerna kring Nobelpriset i litteratur. Slumpen, tiden och minnet tilldelas ofta huvudrollen i hans texter och nu, precis som i exempelvis Det är snart för sent – roman i brevform (2002), känner minnet få begränsningar. Det går att minnas också andras minnen, i sig själv känna också andras svunna känslor.

Tabucchis prosa är lågmäld och koncentrerad; slipad för att läsas långsamt. Och de lärda referenserna balanseras på ett intressant sätt av ett stråk av sentimentalitet. Alls inte av något smäktande slag, men ändå. Jag gillar det där, att författaren i sina historier om företrädesvis kultiverade åldrande centraleuropeiska män, samtidigt lyckas knäppa på en mycket lågt, men klart, klingande sträng av vemod. Allra bäst blir det i novellen Moln, där en svårt cancersjuk före detta soldat och ett ångestridet barn, förenas i diagnosen ”djup kris förknippad med utvecklingsfasen”.

Bild - 1
Mest läst