Vad är feministisk porr? Filmaren Mia Engberg besvarar nu den frågan genom att släppa en dvd med tolv kortfilmer av kvinnliga pornografer. Filmerna i Dirty Diaries är gjorda utifrån endast två grundkrav: alla medverkar frivilligt, alla är över 18 år. Regissörerna är feministiska aktivister, konstnärer och filmare – vissa medverkar i sina egna filmer, andra använder skådespelare, alla delar lika på eventuella vinster. Dirty Diaries är ett inspirerande, visionärt och utopiskt pionjärarbete. Kan vi omformulera våra begär? Mia Engberg förklarar: ”Bildkonsten har alltid präglats av mannens blick på kvinnan. Kan vi frigöra oss från de bilder som har skapats åt oss, när vi ska fiska i våra egna sexuella fantasier?”
Behovet av alternativ till den erbarmligt tråkiga, och ofta kvinnoförnedrande mainstreamporren är akut, och i progressiva och sexpositiva fästen som Berlin eller San Francisco finns sedan länge en etablerad scen för att återta berättelsen om lusten. I Sverige har diskussionen alltför länge handlat om ett komplicerat sökande efter en Krav-märkt porr eller en god erotik: ”Vilka lustar är rättvisa? Vilka bilder är ok att tända på? Kan det vara så att dålig porr är i färg, medan god erotik är i svartvitt? Kan vi få en stämpel från staten – eller åtminstone ett beslut från RFSU:s årsstämma?”
Nej tyvärr, individuella sexuella fantasier lånar sig ogärna till sådana kategoriseringar. I Dirty Diaries härskar den bejakande mångfalden under 105 minuter. Det är inte alltid särskilt snällt, ibland väldigt långt från vaniljsex. Vissa av filmerna visar sådana sexuella praktiker som Roks-feminister brukar avfärda med: ”sådant som ingen kvinna skulle göra frivilligt”. I Sverige har den feministiska diskussionen om porren alltsedan 80-talet influerats av en idétradition med sexualfientliga drag. Enögda porrmotståndare som den amerikanska agitatorn Andrea Dworkin tillhör det förgångna. Kanske kan vi äntligen komma vidare.
År 2009 kommer kritiken istället från konservativt håll. I P3 har redan SvD:s ledarskribent Johan Wennström – utan att se filmerna – upprörts över att Svenska filminstitutet skjutit till pengar. Jag undrar om Göran Hägglund hade sett Dirty Diaries innan han höll sitt Almedalental om den onda queerkulturen som från sina bastioner på kultursidorna hotar ”verklighetens folk”. Herregud, det här är ju som ett Kinderägg från helvetet specialdesignat för att reta upp KD-ledare. Tre mardrömmar i en: porr och homosex för skattepengar. Vad kan man mer begära?
