Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    RAGNAR THOURSIE: Igelkottsfrid

    Ragnar Thoursies Igelkottsfrid är en ömsint minnesteckning av föräldrarna och barndomsstaden. Lisa Ahlqvist läser berättelsen om en blivande ämbetsmannapoet.
    Efter att ha läst ett antal (förträffliga) böcker om fadersmord och modersmobbning, känns det fint att lägga ett par ord för ett annat slags familjelitteratur. Om mamma Signe och pappa Johan Algot skrev Katrineholmspoeten och före detta Ams-tjänstemannen Ragnar Thoursie (född 1919) i sin barndomsskildring Ditt ord är ljus, som utkom 2001. Detta hans första prosaverk handlade om en väckelsereligiös uppväxt i en sörmländsk järnvägsknut.

    Föräldrarna hörde till Jehovas vittnen och höll bibelcirkel i det prydliga egnahemmet, de tre barnen hängde väl med på ett hörn men studieverksamheten verkar ändå ha varit förbehållen de vuxna. Signe genomgick under tonåren en sorts kompensatorisk intensivkurs i kristendom, med sin oäkta mamma som ihärdig lärare. Den förlorade dottern hade tillbringat ett knappt decennium på barn-och fosterhem, men återförenades med modern och träffade sin blivande make på möte hos Stockholmsavdelningen Vakttornet. Johan Algot var smedson och hade blivit frälst en vinternatt när han var tolv.

    De båda makarna kom att viga sitt gemensamma liv åt en lite uppmjukad typ av förkunnelse, och höll inte så hårt på etiketten. Att de förnekade helvetet var ju helt enligt reglerna, julfirande påbjöds däremot inte men det gav uppenbarligen mor och far Thoursie sjutton i. Deras ord var ljus och framtidsoptimism. Och själva har de blivit småstadsäventyr och ömsint minnesteckning, genom yngste sonens försorg.
    När Ragnar Thoursie nu vid snart nittio års ålder låter publicera del två av sina hembygdsmemoarer, vänder han tillbaka till 1945 och plockar titeln Igelkottsfrid från en rad i sin debutsamling Emaljögat. I dikten Beckspegling "sprutar förmiddagsskräcken" och brandchefen svänger med sin guldarm. Detta är en fredlig och fryntlig typ av ångest; intill päronträden och den vita villan vilar vinbärs-och igelkottsfriden. Och bland de strävsamma urtidsdjuren och knoppande välfärdsdrömmarna gömmer sig förmodligen en Lenngren och en Sjöberg.

    I huset bodde ett rektorspar. Mellan skolföreståndare Malm och lokföraren Johan Algot utvecklades en form av praktisk vänskap, från den fina villan till den näpna arbetarbostaden transporterades (på skottkärra) en gång en avlagd säng. Under sina år på samrealskolan umgicks Ragnar med rektorns son, särlingen Åke. Sedan fick Åke det tungt i branta backen och isolerade sig i ett fiskartorp, men Ragnar skrev in sig i lyrikantologierna och diktade så vackert om Sundbyberg, skolavslutning och en död papegojtant.
    Han tog en paus från poesin och blev en man i staten. Under tre årtionden gjorde Ragnar Thoursie tjänst på arbetsmarknadsverket, och i mitten av 80-talet gick han i pension. Om den egna yrkesbanan, men mer om byråkratibisarrerier och förvaltningshistoria, berättar han i den fabelaktiga Elefantsjukan. Hemmafrun Signes och järnvägaren Johan Algots pojke kom alltså upp sig litegrann, fast inte blev han pösig av att råka på politikerkändisar eller inneha en byråchefsbefattning.

    Det finns ändå sådant som Thoursie ogillar. Dit hör större delen av Vittnenas toppstyrda tankeapparat. Men i denna nedtecknade Igelkottsfrid, som startar kring 1930 och löper längs ett par decennier, droppar den amerikanskfödda, dollardriftiga kristendomseffektiviteten ner i eldbesjälat folkrörelseklimat.
    Jehovas lilla Katrineholmsenklav omnämner rätt och slätt sig själv som "Vännerna" , och Ragnars hyggliga föräldrar intar rollen av lojala fotsoldater. Pappa är en ivrig och godtrogen kolportör, som efterhand flyttat sina säljrundor allt längre från hemmet Solbo på Amygatan. En gång om året åker han på riksmöte i Stockholm, och med sig tar han "Mannaboken", ett omistligt citat- och- autografblock.
    Han samlar fina namnteckningar och hänvisningar till älskade bibelställen. Mamma stannar hemmavid, säger sanningar och organiserar skafferihyllor. Trädgårdssysslorna delar de på.

    Så förenas till synes motstridiga intressen i en förståndig framåtanda, men mitt bland allt detta ryms såklart konflikter mellan himmelskt och jordiskt och gammalt och nytt.
    När författaren ägnar en liten bit av sin bok åt sig själv, skriver han om fostran till idoghet, ansvarskänsla, pålitlighet och familjesammanhållning. Vid inträdet till högskolan bjuds dock andra dygder: smidighet, smartness, förmåga att utföra sitt arbete korrekt men utan alltför stor grundlighet (och helst låta någon annan göra tråkjobbet). Ragnar Thoursie tar hur som helst en fil kand och kan snart lägga sig till med författartitel.
    Hans sena bok om mor och far och barndomsstaden är bitvis klädd i åldrat språk, men fortfarande helt lätt i steget. Detta är en tidig upplaga av ämbetsmannapoeten, han som troget lutar mot det flydda, och träget söker trygghet i det nya.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.