Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Bild - 1

Rör inte anhörigstödet i demensvården

Vi ser med oro på en utveckling som kan öppna för att politiker och tjänstemän på lokal nivå kan komma att fatta beslut om kostnadsbesparingar till priset av en ökad vårdbörda för anhöriga.

I början av september äger den 6:e Internationella Anhörigkonferensen rum i Göteborg. Det finns en oro för att samhället av besparingsskäl planerar att öka anhörigas vårdbörda.

Sverige kommer inom tio år att ha närmare 300 000 fler personer över 65 år än vi har i dag. I den åldersgruppen är sannolikheten för demenssjukdomar störst. Dagens cirka 150 000 demenssjuka kommer om femton år att ha ökat till cirka 250 000. Det ställer samhället inför stora utmaningar.

När en närstående drabbas av demenssjukdom börjar den anhörige en resa in i en tillvaro präglad av ensamhet, försakelse och förlust av livskvalitet och kanske också av skam. Det ständiga behovet av tillsyn gör att man har svårt att slappna av. Den egna psykiska hälsan hotas.

Stor oro över besparingar

År 2009 ålades kommunerna att förstärka stödet till anhöriga. Man ville underlätta anhörigas situation och menade att man genom detta också kunde minska kostnaderna för vård och omsorg. Vi känner oro för att besparingssyftet kan komma att prioriteras framför stödet till anhöriga.

Oron ökar när vi läser Socialstyrelsens ”nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom”, där man säger att stödinsatser till anhöriga förväntas ha positiv effekt på de anhörigas hälsa genom exempelvis minskad depression, stress och ohälsa. Det är säkert alldeles riktigt. Men i underlaget till riktlinjerna säger man samtidigt att slutsatser om kostnadseffektiva omvårdnads- och omsorgsinsatser för personer med demenssjukdom och deras närstående inte har varit möjliga att dra eftersom det vetenskapliga underlaget är begränsat. Slutsatsen är att anhörigstöd är bra, men att det kommer att leda till minskade kostnader är inte mer än en förhoppning.

Begränsat vetenskapligt underlag

I riktlinjerna säger Socialstyrelsen vidare att ”på sikt kan kostnaderna minska om till exempel behov av hemtjänst och särskilt boende kan skjutas på framtiden”. Stöd för detta hämtas ur en enskild studie, också den med begränsat vetenskapligt underlag.

Bakgrunden till förslaget är lätt att förstå eftersom särskilt boende utgör den enskilt största kostnaden i vården av demenssjuka. När vi så ser att antalet platser i särskilt boende har minskat med cirka 30 000 de senaste 15 åren blir tanken bakom förslaget än tydligare. Kostnader skall sparas genom att man vältrar över ännu mer av vårdbördan på anhörigas oavlönade arbete.

Tar anhörigas insatser för givna

Eftersom anhöriga vill stödja sin närstående tar samhället deras insatser för givna och förefaller glömma att det faktiskt är staten som ensam bär ansvaret för medborgarnas vård och omsorg. Anhörigas insatser ska inte vara mer än ett komplement till de offentliga. Inte ens en make/maka kan tvingas att vårda en närstående längre än han/hon orkar.

Självfallet vill anhöriga fortsätta att stödja och vårda sina närstående så länge de orkar. Vi får vara tacksamma att så oändligt många familjemedlemmar, grannar och vänner framhärdar i att utföra stödinsatser i det tysta, många okända för vården och socialtjänsten. Genom sitt arbete, som har beräknats till tio miljarder kronor per år (samma summa som godisbranschen omsätter), betalar de redan i dag drygt 16 procent av kostnaderna för demensvården.

Ambitionen att minska kostnader bör vara självklar i varje offentlig verksamhet. Men anhörigas behov av stöd får inte blandas samman med strävan att minska kostnader! Målet med anhörigstöd ska enbart vara att lindra anhörigsituationen.

Oron för att detta mål kan komma att försvagas ökar när man läser Socialstyrelsens rapport ”Tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst”. I rapporten citeras en studie som visar att bland jämförbara länder har Sverige låga värden på de flesta frågor som rör respekt för patientens individuella behov, preferenser och värderingar samt patienten som medaktör i vården. För demenspatienter som inte klart kan uttrycka sina behov och åsikter är det den anhörige som är patientens röst, det vill säga medaktören. Denna röst måste få mer tyngd inom vård och omsorg.

* Vi ser med oro på en utveckling som kan öppna för att politiker och tjänstemän på lokal nivå kan komma att fatta beslut om kostnadsbesparingar till priset av en ökad vårdbörda för anhöriga.

* Vi uppmanar Socialstyrelsen att konsultera anhöriga i frågor som kan komma att påverka deras situation.

* Vi hävdar att målet med anhörigstöd skall vara att lindra anhörigsituationen, inte att minska vårdkostnader!

* Vi hävdar att det är den anhörige som avgör när han/hon inte längre orkar bära vårdansvaret.

* Vi hävdar att det är den anhöriges upplevelse av vårdsituationen som skall definiera behovet av särskilt boende.

Per Johan Ekelöf

Master of Science (Human Services Administration), sekreterare i Anhörigföreningen Göteborg

Bild - 2
Per Johan Ekelöf, Master of Science (Human Services Administration), sekreterare i Anhörigföreningen Göteborg
Mest läst