Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Nuckan träder fram. Malin Lindroth vill ta bort skammen ur begreppet nucka. "Oj, vilken rå och självutlämnande text Malin Lindroth har skrivit", menar Nina Lekander. Bild: Ines Sebalj

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Rått och öppet när nuckan träder fram

Malin Lindroth reclaimar nuckan med driv och ledig hand. Nina Lekander ropar "heja!".

Oj, vilken rå och självutlämnande text Malin Lindroth har skrivit. Hon bör ha hamrat ihjäl ett otal bokstäver på tangentbordet genom bara 120 sidor.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Målet är att ”reclaima nuckan”, ett ord som när man slår upp det i SAOB råstinker av kvinnoförakt:

”om äldre kvinna (i sht ogift, känslotorr l. erotiskt kall o. oftast mer l. mindre oangenäm, ibland direkt frånstötande, samt ofta med bigotta l. förbenade åsikter o. en oförstående inställning gentemot ungdom); äv.: ’gammal ungmö’; äv. bildl.; förr äv. om oansenlig l. obetydlig (o. oförarglig) gumma”

Nu skulle jag inte kalla Lindroth för ”äldre”, hon är 52 år när detta skrivs. Men barnlös, eller -fri, är hon. Lever inte i tvåsamhet.

Hon konstaterar att ord som ”flata, bög, funkis, tant eller bitch” numera har befriats från skam. Dags alltså för nuckorna att träda fram. (I sällskap med Aase Bergs haggor och Ulrika Dahls slampor, hoppas jag.)

"Ingen vill ha dig"

Malin Lindroth går ut hårt i kapitlet ”Inte du”. Då är hon 16 och utbytesstudent i USA – ”obildbar när det gällde hanterandet av damrakhyvlar”. En vän till familjen undervisar henne i amerikansk dejtingkultur, men utbrister snart: ”Bry dig inte, sötnos. Ingen vill ha dig. Någonsin.” Mitt läsarhjärta brister … men i Malin träffar orden som kulor i hjärnan, placerade så att de aldrig kan opereras bort.

Jag slukar boken i ett smärre chocktillstånd. Denna framgångsrika författare och dramatiker, ska hon behöva förklara och försvara sig gång efter gång, är tvåsamhetsnormen så förbenat stark? Varför har hon fått nobben av så många killar som hon ändå varit så nära? Är hon ful? Nej. Är hon en jobbig, stalkande Ester Nilsson? Nej.

Med ledig hand kryddar hon med kulturhistoria. På några få rader: antiken, Platon, kluvna människor som söker sin andra hälft. Och så ”Ett par tusen år senare, när jag börjar på högstadiet, är liknande idéer fortfarande i ropet.” Tvåsamheten som naturlag. I förpuberteten skriver en brevvän att hon är kär i en Raymond, svarar Lindroth att hon är kär i en hund. Kontakten bryts. Tystnad. Osynlighet.

Åtskilliga ”hobbypsykologer” råder henne att bli lesbisk. Eller kanske poly-, pan- eller demisexuell? Asexuell? ”Jag är bara nucka.”

Dock, i fyra år på 80-talet ”lyckas” hon vara sambo med förlovningsring, svärföräldrar och köksredskap. Hon gör slut, inte han. Det följande ensamboendet kan svårligen betecknas som ett tjusigt singelliv à la Sex and the city.

Fin utsikt från glasberget

Malin Lindroth vrider och vänder på begreppen. Hur är det med den ensamme mannen? En cowboy, konstnär, festglad ungkarl – och ett sexuellt hot. ”Det enda han inte kan vara är den sexberövade. Den sortens rykte är förbehållet sådana som mig.” I stället för att gammelgrammatiskt störa mig på ”mig” i stället för ”jag”, noterar jag att detta måste ha skrivits innan den bisarra ”incel-rörelsen” blev känd.

Lindroth gör en elegant turnering när hon kommer till det glasberg som vi är flera som blivit hotade med eller varnade för. Hon har inte valt det, men det utgör en fin utkikspunkt.

Kort sagt, i stället för ”normopatisk strävan”: ”den nucka jag vill vara kan inte bara vara tung. Hon måste vara en rörlig typ, som har vett att känna skillnaden mellan identitet och position”. Heja!

Malin Lindroth är medarbetare på GP Kultur, därför gästrecenseras hennes bok av journalisten och författaren Nina Lekander.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.