Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Rådhuset – en studie i sviktande omdöme

    Rådhusfadäsen, för det är vad detta handlar om, är följden av en rad felprioriteringar. Av sviktande omdöme och opportunism, skriver Mark Isitt om förvandlingen av Gunnar Asplunds världsberömda rådhus till stadshus.

    Det var dömt att misslyckas.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Och det har inte så mycket med Mikael Nädele att göra, arkitekten som haft i uppdrag att förvandla Gunnar Asplunds världsberömda rådhus till stadshus, från tingsrätt till kommunstyrelse, utan snarare med uppdragets hela idé. Som att omorkestrera Våroffer av Stravinskij – för att nämna en generationskamrat till Asplund – och byta ut bastrombonen mot dragflöjt i plast.

    Rådhusfadäsen, för det är vad detta handlar om, är följden av en rad felprioriteringar. Av sviktande omdöme och opportunism. Nädele borde sagt nej. Tingsrätten borde sagt nej. Kommunstyrelsen borde sagt nej. Men i stället har de alla sett till sig själva, till möjligheten att få ett prestigefullt uppdrag på sitt cv och chansen att flytta in i nya, fräscha kontorsrum. Och göteborgarna, som finansierat rockaden, har mottagit två mycket tveksamma gåvor som tack: dels det förvuxna missfoster till rättscentrum som möter trafikanter från Stockholm och Oslo vid stadsgränsen – på Lucky Lukes tid räckte det med en dödskalleskylt – och dels ett rådhus – förlåt, stadshus – som är mer otillgängligt än byggnaden någonsin varit.

    Kort sagt, samtliga parter borde vetat bättre.

    Och gjorde det också. 2009, veckorna innan flyttlasset gick, besökte jag rådhuset. Jag stötte ihop med en domare i den centrala trappan, ”Vi jurister är prestigefulla och stolta”, sa hon. ”Ber ogärna varandra om hjälp. Men här” – hon gjorde en gest mot den stora ljushallen – ”springer vi på varandra hela tiden, kan prata informellt.” I motsats till i dag, på rättscentrum, där alla sitter i cellkontor i långa rader och måste traska korridoren ner och knacka dörr, ”Ursäkta, har du tid? Inte? Äsch då, det var ändå inget viktigt.”

    Hur påverkas vårt rättsväsende av en såpass försämrad kommunikation?

    Detsamma gäller Nädele. Självklart har han vetat sina begränsningar. Han är en erfaren arkitekt, specialist på kulturhistorisk bebyggelse, men någon Asplund är han inte. Skulle han och Asplund hoppa upp i Justitias vågskål hade det inte vägt helt jämnt, om man säger så. Han är en bruksarkitekt och Asplund är en konstnär med väldig integritet, ”Asplunds hus är konstverk i tre dimensioner”, som arkitekturhistorikern Eva Eriksson uttryckt det. Men ändå har Nädele gripit sig an de fem våningsplanen. Och han har inte bara putsat och fejat – just den delen har han genomfört med den äran, ytskikten strålar – utan rivit väggar och ändrat färgskala och magasinerat stora delar av Asplunds specialdesignade möbler i utbyte mot senaste nytt. Som vore han en mästare i eget namn.

    Den allra största gåtan är förstås hur denne boråsare överhuvudtaget kunde få detta internationellt eftertraktade uppdrag. En gåta där svaret, som så ofta tidigare, heter Higab.

    Higab är byggnadens förvaltare och Higabs vd, Göran Sylvesten, kände till Nädele från Carlstens fästning där de båda varit straffkommenderade – nej, tyvärr – där Nädele är ansvarig arkitekt och Sylvesten var chef under sin tid på Statens fastighetsverk. När kvarteret Högvakten, med stadshuset och Börsen, visade tecken på sättningar var det Nädele som fick uppdraget att utreda om det tomma rådhuset kunde fungera som evakueringsfastighet. Det kunde det, men bara mot en anpassningskostnad på många miljoner. Bättre då att göra politikerflytten permanent, konstaterade man. Och göra Nädele ansvarig även för anpassningen.

    Att Sylvesten och Higab underlät att arrangera en internationell tävling, att man så lättvindigt valde Nädele i stället för att söka en arkitekt med samma verkshöjd som Asplund, någon som kunnat skänka tilläggen samma grad av egensinne, jag undrar, vad skulle min domarbekant säga om det? Är det möjligen vad man på juristlingua kallar ”trolöshet mot huvudman”? Huvudmannen som i det här fallet är du och jag, vi skattebetalare. Vi som hade kunnat få ett förädlat stadshus men i stället fått ett förfulat.

    ”Ökad öppenhet och tillgänglighet.”

    Så beskriver Higab sin ambition för rådhuset/stadshuset. Men den kommer på skam redan i entrén. Du skrider uppför de grandiosa granittrapporna från torget, en mässingsinfattad glasdörr öppnas automatiskt och – välkommen! – där tar upplevelsen slut. Gården, denna italienska oas med skulptur och porlande fontän, är numera reserverad politikerna – världens vackraste rökruta? – de omringande valven har glasats igen. Och den stora hallen, ett av Sveriges allra stiligaste rum, kan du nu bara skymta bortom vakten, vakten som tidigare satt där inne, en placering som tillät dig träda in i underverket, till och med lapa sol från fönstren i någon av korgstolarna. Nu sitter han här ute, i ”foajén” som Nädele envisas med att skönskriva denna tio gånger sju meter dunkla cell, beigemålad, med beige väntrumsmöbler, där den mest intressanta detaljen är en vit soptunna.

    Om du vill längre in i huset, önskar se mer av denna ”öppna och tillgängliga” byggnad, behöver du stämma möte med någon av de drygt 100 brukarna. Eller vara rullstolsburen, för då kan du åtminstone få en skymt av paragrafmattan, reliefflossan som tidigare fanns i rådhushallen, som Asplund designade och Elsa Gullberg vävde och som Nädele hängt till hälften dold av handikapphissen. Ett tag pratades det också om att renovera gamla Rådhuskällaren, med ingång från Norra Hamngatan. Ett initiativ som kunnat göra underverk för folklivet längs Stora Hamnkanalen och som säkert skulle kunnat locka någon av Göteborgs gourmetkrögare. ”Men valven var för tajta”, konstaterar Nädele, ”det blev svårt med tillgängligheten.”

    Men hade det inte varit trivsamt?

    Överhuvudtaget tycks det praktiska ha varit allsmäktigt styrande i hans arbete. Han pratar mycket lite om konstnärlig karaktär under vår rundvandring, mer om huruvida räcken som är 107 centimeter ska höjas till det specificerade 110, om man bör sprinkla eller inte sprinkla, hur byggnaden har handikappanpassats och ”miljöskyddats”. Det där sista har man lyckats väl med, menar han, delvis genom att installera självstyrda gardiner. När jag är på besök en halvmulen dag i slutet av april är 14 av tillbyggnadens 18 fönster mot torget fördragna.

    Tre principer har styrt arbetet, förklarar han.

    ”Antingen blir det osynligt, eller så blir det synligt, eller så blir det lite mittemellan.”

    Minsann.

    Han borde nöjt sig med denna: håll fingrarna i styr!

    Han borde rensat rummen på allt juristerna släpat in under sina drygt 70 år och återställt till originalskick. För det fixar han, som sagt, rådhushallen har förmodligen inte varit så här vacker sedan tillbyggnaden öppnade 1936. De rundade väggarna i askfaner skimrar som en spånlampa, det blanka golvet i ekebergsmarmor speglar lanterninen 15 meter upp och de blåvita trapporna fladdrar likt festliga vimplar genom rummet.

    ”Hans verk lever”, för att citera från Asplunds gravsten.

    Men i de fall hyresgästen önskat sig en anpassning av huset borde han ha försvarat designen, stått upp för Asplunds arkitektoniska vision och i stället önskat sig en anpassning av hyresgästen. För så högtstående är detta hus, detta hus tillhör nationalklenoderna. Och inte är väl behoven så fasligt annorlunda i dag än i går? Stod domarna och nämndemännen ut med att sitta i Asplunds stoppade läderfåtöljer i getskinn och hickoryträ borde väl Anneli Hulthén och fullmäktige kunna göra detsamma? Vore det så mycket begärt?

    Ofta har dessutom Nädele ersatt Asplunds möblemang med samma sak fast sämre. Antagligen för att vara lite modern, vad vet jag. Som i före detta sessionssalen för sjöfartsärenden där raderna av specialritade stolar med beslag i mässing och fällbar sits i bok bytts ut mot rader av stoppade standardstolar. Om det var ökad komfort man var ute efter hade väl en sittdyna räckt? Eller alldeles utanför, i salens förrum, tidigare möblerat med den nätta S.1-stolen i rödbok och ett gracilt bord i bok, ask och rostfritt, båda unika för huset. Där har man nu ställt in vitlaminerade barbord och Arne Jacobsens Sjuan. Jacobsen som lånade friskt från Asplund och Göteborg när han ritade sitt eget rådhus i Århus några år senare. Ett rådhus som för övrigt valt att bevara originalinteriören – man har till och med en arkitekt anställd med uppgift att se till att inget förvanskas.

    Om vi bortser från de enskilda politikernas kontor, där ingen respekterat Asplunds ritningar utan dundrat in med sitt eget brokiga bohag – ”Jag ärvde mina möbler från Claes Roxbergh när jag blev kommunalråd 2003”, säger folkpartisten Helene Odenjung när vi springer på henne i den inglasade arkaden – är kommunstyrelsens sammanträdesrum det överlägset mest förvanskade. Här finns ingenting kvar av originalet, inte en stol, knappt ett endaste ytskikt. Vore det inte för fönstren mot tyska kyrkan hade detta kunnat ligga i ett kontorshotell i Gårda. Vilket förstås säger det mesta. ”Möbler är symboler och förmedlar värderingar”, betonade Kerstin Wickman i den bok om rådhuset som Arkitekturmuseet gav ut 2010, då byggnaden stod utan hyresgäst. Se upp för ”de små stegens tyranni”, varnade Claes Caldenby, bokens redaktör, och förespråkade en helhetssyn inför kommande ombyggnadsarbete. Men ingen av stans styrande tycks ha läst. Och det som först framstod som så perfekt, att det var just politikerna som skulle flytta in – rådhushallen är ju det ideala forumet för möten mellan medborgare och folkvalda – ter sig i dag högst tveksamt. Dels på grund av säkerhetsföreskrifterna, att huset hålls stängt för göteborgarna. Men också för de styrandes ignorans – inte ens när de har kulturarvet mitt framför ögonen tycks de lägga märke till det.

    ”Politikerna har sagt att de vill bo in sig innan de bestämmer hur öppet huset ska vara för allmänheten”, säger Nädele.

    Borde det inte vara tvärtom? ”Allmänheten vill ge politikerna en chans att bo in sig innan man bestämmer om de ska få lov att vara kvar i huset.”

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.