Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Rädda vuxna räddar inga barn

Kultur Av rädsla har Rädda Barnens ledning censurerat ett antal rapporter som pekar på förtryck mot barn runtom i världen. Lars Åberg fortsätter sin granskning av en organisation som inte vill stöta sig med någon.

FN:s barnkonvention fyller tjugo år. Rädda Barnen blir nittio. Samtidigt är världen full av barnarbete, barnäktenskap, barnsoldater, barn som inte går i skolan på grund av fattigdom, flickor som inte går i skolan på grund av religiöst förtryck. I de flesta länder får man slå sina barn. Även i Sverige, med sin barnombudsman och sin lag mot aga, förekommer våld och andra övergrepp mot barn och det är inte alla som är överens om att det är fel.

Framför allt vill inte alla att man ska prata öppet om det.

När journalisten Evin Rubar i SVT-reportaget Det svenska sveket 2007 presenterade material som visade att våld mot barn är vanligare i invandrarfamiljer, som en del av ”uppfostran”, kommenterade Rädda Barnens generalsekreterare Charlotte Petri Gornitzka det så här:

- Om vi i stället för att arbeta för barns rättigheter och mot våld mot barn uppfattas peka ut grupper och riskerar att hamna i en rasistdiskussion som skymmer sikten för det som är vårt uppdrag, så kan det naturligtvis finnas en risk för att det blir en motsättning i stället för att vi kan mötas.

I dag har Petri Gornitzka gått vidare och är generalsekreterare för hela internationella Rädda Barnen, Save the Children Alliance, och arbetar på huvudkontoret i London. Just den hållning hon ger uttryck för ställer organisationen inför stora problem och leder in på ett stickspår i rättighetsdebatten. Efter det att barnrättsfrågorna lyftes fram under 1990-talet har de sjunkit tillbaka och blivit förhandlingsbara i ett samhälle som - visserligen motvilligt, men utan att på allvar hävda allas lika värde - accepterar att en del barn inte får vara med på alla skollektioner eller att flickor inte lär sig simma eller gifts bort med någon de knappt vet namnet på.

Av rädsla för att bli beskylld för främlingsfientlighet verkar Rädda Barnen inte kunna driva ett offensivt opinionsarbete för barn som far illa i Sverige. För att undvika att ”hamna i en rasistdiskussion” håller man sig borta från en konfrontation med de genuint rasistiska föreställningar, som gör barnen skyddslösa när de vuxna ritar sina gränslinjer runt renhet och heder.

Samma ovilja att bemöta destruktiva attityder har visat sig när Rädda Barnen censurerat beställda rapporter, stoppat redan beslutad bokdistribution och avbrutit ett mångårigt projekt riktat till invandrarföreningar.

I våras publicerades en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Stoppa förtryck i hederns namn”. Bland undertecknarna fanns Röda korsets ordförande Bengt Westerberg och två företrädare för lokala Rädda Barnen-föreningar - men däremot inte Rädda Barnens ordförande Inger Ashing.

På Rädda Barnens Beirutkontor fanns det för några år sedan ett aktivt intresse för flickornas situation i repressiva och instängda miljöer. Pernilla Ouis, forskare vid Malmö högskola, fick i uppdrag att studera hedersrelaterat våld, barnäktenskap och sexuella övergrepp i Libanon, Jemen och de ockuperade palestinska områdena.

Till sin hjälp hade hon bland annat forskare från regionen. Fyrahundra barn, de flesta flickor mellan 12 och 18 år, intervjuades; ett stort grundmaterial för en kvalitativ studie. När Ouis i årsskiftet 2006-07 sammanfattade det i rapporten Gender-based sexual violence var flickornas utsatthet i hederskulturerna i centrum, och Rädda Barnens alldeles nyinstallerade chef i Beirut for i taket.

Denna kontrovers sipprade ut i medierna och fick många att undra hur högt i tak det är hos Rädda Barnen och hur organisationen ser på sin roll som barnrättsförsvarare.

Texten skickades nu ut på remiss till de anställda, som anmodades att komma med kritik. Krav restes på ändringar. Rädda Barnen kunde plötsligt inte publicera en rapport där det stod att de här länderna är patriarkala. Till och med begrepp som kultur, tradition och samhälle ansågs problematiska. I brev till Ouis hävdade en medarbetare på regionkontoret att texten kunde skapa ”en polarisering mellan olika grupper, mellan väst och öst, mellan västerländska och muslimska samhällen”. Några sådana jämförelser finns dock inte i rapporten eftersom uppdraget specifikt handlade om sexuellt våld i Mellanöstern.

I stället för den planerade boken blev det en censurerad pdf-fil på nätet, och en liten nedstruken trycksak (Pernilla Ouis originaltext kan nu läsas i International Journal of Children´s Rights, nr 17/2009). Debatten har fortsatt och Beirutchefen Sanna Johnson har i en intervju sagt att om de aktuella samhällena kan beskrivas som patriarkala, så är alla samhällen det; en variant av Gudrun Schymans gamla talibanjämförelse.

- Jag tror, säger Pernilla Ouis, att man gick in i den här globala islamofobidiskursen, som säger att vi muslimer i Mellanöstern ska inte pekas ut, vi är inte sämre, det är västerlandet som är orsaken till alla våra fel. Och så kommer det en rapport som säger: ni har problem, ni gör detta. Det var inte bara jag som sa det. De lokala forskarna sa det också.

Men det var uppenbart att de ämnen som texten berörde inte längre prioriterades av de ansvariga i området. Flera av dem som hade arbetat med rapporten blev också av med sina jobb. Enligt Ouis spreds påståenden om att den var sprängstoff och utsatte både medarbetare och partnerorganisationer för risker.

- Men den är inte sprängstoff. Det här har vi sagt länge. Det är bara det att det finns en ideologi som har velat hindra det. Och vad handlar människorättsarbete om? Det är klart att det är riskfyllt. Det är klart att man får utmana etablissemanget. Kan man inte göra det har man inte där att göra.

Vad är det för ideologi du talar om?

- Kulturrelativismen som moralisk ståndpunkt. Islamofobidebatten gör mig så upprörd eftersom den skriver in muslimerna i en offerroll, som gör att de inte kan se de egna förtryckande strukturerna. Det är också en rasism, men den vill vi inte se.

Hon anser att Rädda Barnen har varit tandlösa när det gäller invandrarbarnens sociala situation i Sverige.

- Där finns en sektkänsla: vi är goda människor. Det är som i en hederskultur. Godheten är absolut. Därför blev jag ond när jag ifrågasatte den goda, stora organisationen.

I mindre skala hände något liknande när Rädda Barnen beställde en rapport av Johanna Schiratzki, professor i rättsvetenskap vid Stockholms universitet, som skulle undersöka rättsläget kring föräldraansvaret vid gemensam vårdnad av barn. Eftersom hennes resultat blev annorlunda än dem som Rädda Barnen önskade sig publicerades inte rapporten.

- Jag blev förvånad, säger Schiratzki. Jag trodde att jag hade fria händer och förväntades göra en förutsättningslös undersökning. Om jag som forskare går in med en färdig uppfattning är det inte forskning.

Hos Rädda Barnen fick man också kalla fötter när man fick se det beställda manuset från Lotta Fristorp, presschef på Stockholms stadsteater, och Farnaz Arbabi, numera teaterregissör. Överlevnadshandbok för flickor om frihet och heder skulle delas ut till alla niondeklassare i landet, men har i stället blivit en underjordisk beställningsvara som man får gå till skolsköterskan eller biblioteket för att hitta.

I boken pratar en flicka om ”klansamhället”.

- Det tyckte man var olämpligt och ville stryka, berättar Fristorp. Jag blev jättearg eftersom det var ett direkt citat från henne. Jag kände att de censurerade inte bara oss utan också dem som vi hade intervjuat. Man ville inte stöta sig med föräldrarna, man var rädd att vissa grupper skulle motsätta sig att deras barn fick läsa boken.

Boken trycktes 2002 och då var hela ämnet ett vitt fält, menar hon.

- Enstaka personer försökte väcka debatt om rättigheterna för flickor med invandrarbakgrund, men de blev oftast överröstade av kulturrelativisterna som sa att man inte skulle peka ut enskilda folkgrupper, för då var man rasist. Så då tystnade man.

En annan underlighet var att Dialogprogrammet, ett projekt som hade drivits i många år, inte fick fortsätta. Vid riksmötet 2008 hänvisade Rädda Barnens styrelse till detta som exempel på lyckad förebyggande och attitydförändrande verksamhet. Ändå stoppades det plötsligt. I projektet hade man vänt sig till manliga invandrarorganisationer och religiösa samfund och samtalat om det svenska samhällets syn på jämställdhet och barnuppfostran. Det hade också varit opinionsdrivande: de som arbetade med projektet ansåg att detta var kunskap och diskussion som borde ingå som eget ämne i all sfi-undervisning.

- Jag vet inte vad som har hänt med Rädda Barnen, säger Lotta Fristorp, men jag tycker att det liknar ett departement eller en tom insamlingsorganisation. Jag menar, om inte de törs ha ett djärvt barnperspektiv, vem ska då ha det?

Eller som Pernilla Ouis uttrycker saken:

- Rädda vuxna räddar inga barn.

Är det rentav så namnet ska tolkas nuförtiden: en ängslig välgörenhetsinstitution som inte törs stå för de framsteg som gjorts i Sverige och som därför framför allt vill undvika konflikt med föräldrarna när barnens rättigheter kränks? I samtalen med anställda dyker uttrycket badkarspolitik upp. När kranen står öppen torkar man upp på golvet, men vågar inte stänga av kranen.

Bild - 1
Mest läst