I ännu ett försök att blidka oroliga kreditmarknader presenterades det irländska hjälppaketet förra söndagen av beslutsamma europeiska ledare. Tanken var dels att situationen på Irland skulle stabiliseras, dels att spridningsriskerna i förhållande till Portugal och Spanien skulle elimineras. Att marknaderna inte blev imponerade är inte konstigt. Paketet baseras på orimliga villkor och är inte långsiktigt hållbart. Mycket tyder på att det kommer att stjälpa snarare än hjälpa.
Paketet har tydliga inslag av ren bestraffning. De europeiska ledarna har utgått från en destruktiv dogm om att återhämtningen för de värst drabbade länderna ovillkorligen måste gå via brutala nedskärningar och dramatiska uppoffringar. Föreställningen är att drastiska bantningar är det enda sättet att få marknadernas förtroende och att tillväxtskapande åtgärder därför måste komma i ett senare skede. Först efter en ordentlig omgång med piskan skall frågan om den skyldiges faktiska hälsa börja diskuteras.
Följaktligen har irländarna tvingats acceptera urusla och långsiktigt ohållbara villkor. Dels är räntorna på lånen överdrivet höga. Genomsnittsnivån på 5,8 procent – 0,8 procentenheter mer än i det grekiska paketet – skulle beskrivas som en ockerränta i vilket annat sammanhang som helst. Den lägger en onödigt tung börda på de irländska statsfinanser som det ju är meningen att paketet skall rädda.
Kontraproduktiv nedmontering
Dels innehåller paketet en direkt kontraproduktiv nedmontering av den redan bristfälliga irländska välfärden. Detta trots att det är uppenbart att ett starkare socialt skyddsnät hade dämpat konjunkturfallet och skulle fungera som en positiv stabiliserande faktor under de kommande åren.
De värsta felstegen är den sänkta minimilönen och avskedandet av 25 000 personer från offentlig sektor. Lönesänkningen ger bara ökad fattigdom och minskad efterfrågan, vilket definitivt inte hjälper ekonomin. Att offentliganställda tvingas gå spär bara på den redan skyhöga arbetslösheten på över 14 procent. Kostnaderna för samhället blir klart större än om de får arbeta kvar.
Föga förvånande har marknaderna inte låtit sig imponeras av den enkelspåriga hårdhäntheten. Marknadsbedömningen av riskbilden är inte mer positiv än tidigare. De irländska statsobligationsräntorna ligger kvar på i stort sett oförändrade nivåer.
När det gäller spridningsriskerna är marknaderna till och med mer negativa än de var före paketet. Tidigare har marknaderna tagit intryck av kraftfulla nedskärningsutspel, men när de nu synar korten gillar de inte den bild som växer fram.
Tillväxt kan inte ensidigt piskas fram
Vad marknaderna ser är att länder på det statsfinansiella fallrepet är beroende av tillväxt för att kunna komma på fötter. En sådan tillväxt kan inte ensidigt piskas fram genom hastig panikbantning, utan måste bygga på ett mer nyanserat reformprogram.
Det obalanserade irländska reformpaketet skapar inga positiva öppningar. I stället pekar det bestämt mot flera år av kvävande nedgång.
Vad som påbjuds är ingenting annat än en negativ spiral av bantning, recession och troligen även deflation. Att irländarna med den utvecklingen faktiskt skulle kunna betala tillbaka sina skulder är inte sannolikt. Krispaketet skickar inte Irland framåt, utan bara nedåt – och då är det ingen bra idé att vara finansiellt exponerad på den gröna ön.
De europeiska ledarna måste nu byta spår. Annars kommer smittan att spridas vidare från Grekland och Irland till både Portugal och Spanien. Åtgärdspaketen i krisekonomierna måste naturligtvis innehålla besparingar, men dessa kan inte bygga på en bestraffande nedskärningsdogm och de får inte utesluta andra åtgärder.
Tillväxt och jobbskapande nyckeln
Nyckeln är att i första skedet även tänka i termer av tillväxt och jobbskapande. För att paketen skall bli trovärdiga måste de även innehålla infrastruktursatsningar, aktiva insatser för att bekämpa arbetslösheten och stimulanser av konjunkturöverbryggande vidareutbildning. Det måste finnas ett framtidsperspektiv där de drabbade länderna görs till något mer än sönderbantade skelett. Annars kommer de aldrig att kunna göra rätt för sig.
Åderlåtning slutade vi tro på för länge sedan inom medicinen. Nu är det dags att dra samma slutsats inom ekonomin. Om de europeiska ledarna inte tänker om är vi snart framme vid skuldavskrivningar i ett antal euroländer. Genom att inte låta sig övertygas av det irländska krispaketet har marknaderna visat att idén om att ensidigt piska fram tillväxt inte är hållbar.
Göran Färm (S)
Olle Ludvigsson (S)
Europaparlamentariker
