Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Punk, kokande gröt <br>och trasiga kläder

Konst: Ola Åstrand befolkar Konsthallen med fynd han gjort i buskar och second hand-butiker. Och tapetserar väggarna med stora mörka, svartvita bilder skapade till musik. - Det här är mitt språk, säger han.
Musik är grundläggande när Ola Åstrand skapar. Han har själv ett förflutet som punkgitarrist på 70-talet och var dj under 80-talets studieår på Konstskolan Valand i Göteborg.
Nu är det 2005 och han har vikt två månader åt att producera screentryck som han tapetserat väggarna på Konsthallen med för utställningen Vit limousine. Screentryck där färg pressas genom en skärm till pappret, en metod som till exempel Andy Warhol jobbade med, har Ola Åstrand ständigt återkommit till sedan början av 90-talet.
- Det ger en sådan svärta, säger han.
Trycken är förstorade och i flera fall utvecklade urval ur en bok med hundra bilder, ursprungligen tecknade med svart tusch eller i något fall ansiktsavtryck direkt från en kopieringsmaskin.
När motiven fötts har han lyssnat på mycket postpunk, hämtat näring ur den amatörism han tycker att den utstrålar, och även manglat med en hel del Black Sabbath. Resultatet har blivit konst fylld av just svärta, till exempel de hästar som säger saker som "jag kan ingenting" och "jag är ingenting" eller det nakna rummet där pölar för tanken till våldsdåd.
Gillar inte att förklara
Han har åkt många vändor till second hand-affärer på jakt efter gamla högtalare, för bilderna ska ackompanjeras av ljudet av kokande gröt och susande vind. Där och i buskage har han också fyndat trasiga kläder som förvandlats till installationer. De befolkar utställningen, säger han och berättar att skulpturerna är en referens till den japanska filmen Spirited away och dess flyktiga varelse Kaonashi vars godhet inte är helt att lita på.
- Jag har en fascination för mörker, även om jag inte vill kalla mig gotisk. Dessutom finns det ju något som heter svart humor, säger Ola Åstrand.
Han är inte särskilt förtjust i att förklara tankarna bakom sin konst, säger att den är hans språk. Inte heller verbaliserar han sina projekt i förväg, utan utgår från rytmer och stämningar och låter bilderna flöda fritt. Men ord som katastrof och kaos undslipper honom ändå.
- Det är också så mycket av världen ser ut, säger han.
Vit limousine är en fortsättning på en utställning som just avslutats på Dunkers kulturhus i hans födelsestad Helsingborg. Men det är inte samma innehåll.
- I Helsingborg var det mycket mer en flirt med 70-talets plakatkonst. Här är det mer uppluckrat, plus att det är en mycket större utställning, säger han.
Det mesta skrapas av efter utställningen
I ett av rummen visar han en film av den amerikanska videokonstnären Sadie Benning, mycket på grund av att han inte visste vad han skulle göra med all yta i Konsthallen.
Men också för att han tycker att hon kompletterar hans språk, ger det en extra twist och ytterligare en populärkulturell koppling.
Att det mesta av konsten kommer att skrapas av väggarna och försvinna efter utställningen rycker han lite på axlarna åt. Det här är det uttrycket han ville åt.
- Någon som fick höra att jag skulle ställa ut på Konsthallen sa "hoppas du säljer riktigt mycket". Han visste inte vad jag skulle göra. Men man säljer inte direkt på institutioner ändå, säger Ola Åstrand och berättar i nästa andetag att han redan sålt ett av verken.
Det är ett av de många betongblock med texten No pain i stor röd text. Blocken sprider han nu ut huller om buller i ett av de mindre rummen, intill en bild av en huvudlös man som kramar kuddar.
- Det blir mycket mer pain om man säger no pain. Då blir det som ett slags bön, säger Ola Åstrand.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.