Pugh Rogefeldt live | Konserthuset, fredag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Jag betade av nästan varenda Pughskiva i samband med att jag recenserade den senaste dubbelsamlingen i en annan publikation. Kul att återknyta bekantskapen med de äldre skivorna, men det är väl inte särskilt mycket efter, säg, 1977 som känns spännande i dag. När den svenska rockpionjären har hamnat i rampljuset igen är det givet att han koncentrerar sig på äldre material. Några senare låtar spelas, som Grymlings hit Mitt bästa för dig och den tama reggaepopflirten Het, samt några helt nya låtar som var ganska vassa. Rak rock med sprängkraft, à la Neil Young, som visade att Pugh Rogefeldt fortfarande har mycket kvar att ge.

ANNONS

Han har publiken med sig från första stund, vet att han har fått ny luft under vingarna, och kan göra lite hursomhelst, kanske för mycket snack mellan låtarna, samtidigt tar han ner sig själv på jorden, tjötar, skojar med överförfriskade, och småhugger med sina musiker, basisten Hasse Tholin och trummisen Mikael Lyander. Trioformatet passar Pugh fint, Tholin spelar på en elektrisk kontrabas, det är bara akustiskt i några ballader, som när Små lätta moln framförs på en tolvsträngad gitarr. Absolut inget ont om musikerna, men jag lekte med tanken att Pugh hade hyrt Dungen som kompband, en yngre generation som skulle kunna lyfta fram de psykedeliska, anarkistiska elementen i musiken på samma sätt som Jojje Wadenius och Janne Loffe Carlsson gjorde i begynnelsen.

Starkast blir det när musiken är ostyrig och leker med riff och genrer. Naiviteten och originaliteten i vissa av texterna tar sig förbi decennier av ironiska gester. Fast Dinga Linga Lena har jag alltid tyckt varit tjatig. Kul att Miss Li fick Pugh att plocka upp Här kommer natten igen, men den hade kunnat veckla ut sig på ett annat sätt. Hog Farm borde vara sönderspelad, men den fungerar, på något sätt. Simpel rock som biter.

ANNONS
ANNONS