Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Prometheus. Bild: Bild: Kerry Brown

Prometheus

Filmrecensioner

Science fiction

Prometheus

Regi: Ridley Scott

Med: Noomi Rapace, Charlize Theron, Michael Fassbender, Logan Marshall-Green, Guy Pearce och Idris Elba

USA, 2012 (124 min)

BERGAKUNGEN, BIOPALATSET

Det ser ut som en tanke att Alienserien går samma öde till mötes som Star wars-serien: går bakåt i den episka tidslinjen och berättar det som föregår den banbrytande första filmen. Om inte Stjärnornas krig (1977) hade blivit den succé den blev hade filmbolaget Fox troligen aldrig vågat satsa på science fiction-skräckisen Alien (1979), som på svenska fick tillägget Den åttonde passageraren.

Alien regisserades av Ridley Scott, en brittisk soldatson som älskade film (en av hans favoritfilmer, Lawrence av Arabien spelar en stor roll i Prometheus). Manuset skrevs av två serie- och sciencefictionnördar, inspirerade av den schweiziske surrealistiske konstnärer HR Giger, som blev filmens designer. Där Star wars var en fantasyrymdsaga för barn, blev Alien en mörk skräckfilmssaga för vuxna med smak för det morbida.

Parallellt med att Alienserien rullade på gick Ridley Scott vidare med mästerverk som Blade runner, Thelma & Louse och Gladiator. När han nu återvänder till det universum han var med och skapade, är det för att besvara frågor som de tidigare filmerna lämnade obesvarade: Var kom det falukorvsliknande skeppet i Alien från, hur skapades det första monstret och vem var hjärnan bakom försöken att få den ståltandade besten till jorden?

Året är 2093, knappt trettio år innan Alien utspelar sig, och arkeologerna och älskarna Elizabeth Shaw (en helt godkänd Noomi Rapace) och Charlie Holloway har hittat indikationer på att det finns människoliknande liv i ett annat solsystem. På planeten hittar besättningen ett berg med ett virrvarr av gångar. I djupet lurar inte bara mänsklighetens ursprung utan i samma skepnad också dess undergång.

Filmens två huvudsakliga tankespår är välbekanta från science fictiongenren och skräckromantiken – dels vad som händer om man möter sin skapare och blir avvisad, dels idén om den mänskliga fåfängan – strävan efter evigt liv eller att leka gud – som en säker väg till undergång.

Visuellt har Prometheus allt man kan längta efter hos ett science fiction-äventyr. Ridley Scott målar som ofta med storslagen natur. Inledningens pampiga scenerier av vattenfall, berg och jord vittnar om att den här gången vill Scott inte bara göra ett snyggt kammarspel, han vill öppna upp mot oändligheten och vidare, för att citera en annan känd rymdfarare.

Det är på många sätt en hänförande upplevelse. 3D effekterna smälter lika väl ihop med berättelsen som de gjorde i Scotts själsfrände James Camerons Avatar. De ödsliga scenerna från skeppet Prometheus, där roboten David (Fassbender) traskar omkring i väntan på att få väcka upp den kryosovande besättningen, är härligt olycksbådande.

Inne i berget går skräckfantasten HR Giger loss på miljöerna. Gångarna ser ut att bestå av revben och ryggrad och gömmer varelser som liknar helkroppsplanscher av människans muskelgrupper. Giger är mer kroppsöppningsfixerad än någonsin, vilket hade kunnat vara rent skrattretande om inte Scott kunde balansera mellan kitsch och stil. Och precis som i serien i övrigt frossar filmen i livmodersskräck. Rapaces rollfigur är klart besläktad med Alienhjältinnan Ripley. Blir det en fortsättning – slutet är en transporträcka rakt in i en tvåa – skulle det inte förvåna mig om hon visar sig vara Ripleys mamma.

Vill man ha en konsekvent, tydlig och ren film, som Alien, blir Prometheus en besvikelse. Jag är personligen allergisk mot filmer som blandar fantasy med science fiction och slänger in lite new age för att låtsas vara djupsinnig, men i Prometheus fungerar det märkligt nog. Visst besvarar manuset frågorna med dubbelt så många frågor, men ibland räcker det långt med spänning, äckel och hisnande rymddjup.

Mest läst