Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

InczF5iiYSI2yxY7xpcuRb58vII.jpg
En tjeckoslovakisk student står ovanpå en sovjetisk pansarvagn och viftar med sitt lands flagga under ockupationen av Prag 1968. Bild: Herman Lindqvist

Pragvåren började med Kafka, Kundera och Stalin

Natten till den 21 augusti gick Sovjetiska trupper in i Prag för att sätta stopp för den våg av frihetliga reformer som svepte över Tjeckoslovakien. Hynek Pallas skriver med anledning av årsdagen för Sovjets invasion av Prag 1968 om Pragvårens utbrott och efterskalv.

”Igår vi – Idag ni”. Den stora gulblå graffititexten vid Krimgatans spårvagnshållplats i Prag har bestått när annat klotter sanerats. Sedan 2014 och annekteringen av halvön har budskapet i Ukrainas färger blivit kvar. I dag, när Tjeckien minns den sovjetiska invasionen för 50 år sedan, får det särskild innebörd i ett Centraleuropa under politisk förändring.

Men var började Pragvåren? Vad orsakade invasionen den 21 augusti 1968? Frågan har genom decennierna fått olika svar. Kanske inleddes tövädret på den första tjeckiska konferensen om Franz Kafka 1963? Den judiske författaren var länge tabu: dels påminde han om den tyska befolkning som tvingats ut ur landet, dels förstod kommunisterna att Kafkas texter kunde läsas som diagnos på människans villkor i det totalitära. Kanske var det, som författaren Milan Kundera hävdar, när teatrarna spelade Eugène Ionesco 1964 som maktens absurditet började avslöjas? Eller skötte makten det själv – som när det tjeckiska kommunistpartiet 1962 tvingades spränga världens största Stalinstaty?

När censuren lättade innebar det en lavin.

Stalinismen dröjde kvar längre i Tjeckoslovakien är på andra håll. Rädslan för reformer var påtaglig. Minsta reva kunde ju leda till det som hade hänt i Budapest 1956. Men vid ungefär samma tid som Stalinstatyn flög i luften skapades försiktiga kommissioner kring 1950-talets brutala skenrättegångar.

För ekonomin var detta en klen tröst. Tjeckoslovakien var före 1948 ett högt utvecklat borgerligt samhälle. Det innebar att den socialistiska revolutionen fick kännbara konsekvenser. Priset för ”jämlikhet” (fler arbetarbarn studerade på universitet och bra mycket färre ”borgerliga”) blev stagnering. Moskva var inte nöjda.

Man var tvungen att inleda reformer, och fick snart rätt i farhågorna. Samtliga konstarter, mest bekant filmen, började vidga ramarna för vad man uttryckte. När censuren lättade innebar det en lavin. Filmer som Jiri Menzels Låt tågen gå ifrågasatte kommunistmyten om krigstidens motstånd. Jaromil Jireš filmatiserade Kunderas roman Skämtet om en man som skickas till uranbrotten för att han drivit med kommunismen. Ungdomen dansade till pop och lät håret växa. (Något de konservativa regimerna hatade – i DDR var polisbilar utrustade med sax).

ETUVuHd6G09QzFytc7Tqa9w6FeI.jpg
Tjeckoslovakiska ungdomar står ovanpå en omkullvält bil med tjeckoslovakiska flaggor i händerna, under den sovjetiska invasionen av Prag 1968.. Bild: LIBOR HAJSKY

Under ytan slet man om makten. Trots reformer var landet en stel diktatur, illa lämpad att handskas med folkliga förändringar. Så sent som juni 1968 vägrade generalsekreteraren Alexander Dubček att tillmötesgå författaren Ludvík Vaculíks manifest Tvåtusen ord med krav på demokratiska förändringar. Sekreteraren tänkte inte ge upp sitt maktmonopol. Samtidigt trodde Dubček att han kunde hålla Moskva lugna, trots att andra östblocksledare som var rädda för förändringar i sina länder klagade. Bakom Dubčeks rygg skrev delar av partiet till den sovjetiske ledaren Leonid Brezjnev och bad om militärt stöd för att föregå en ”kontrarevolution”.

Min moster födde tvillingar i ljuset av en fotogenlampa medan larvfötter dånade mot kullerstenarna utanför.

Beslutet om Operation Danube togs den 18 augusti. Natten till den 21 augusti rullade, flög och marscherade en halv miljon soldater från Polen, Ungern, Bulgarien och Sovjetunionen in i det lilla centraleuropeiska landet. Det var en massiv invasion – Kreml markerade för satellitstaterna att man inte ruckade på kommunismen ostraffat. General Andrej Gretjko förklarade att ”invasionen sker om den så leder till ett tredje världskrig”. Risken för det var minimal. Inte bara för att USA hade fullt upp i Vietnam. Bara veckor tidigare hade Washington och Moskva undertecknat ett kärnvapensavtal. Kreml visste att USA inte skulle riskera det för några miljoner tjecker.

Motståndet i Tjeckoslovakien blev också passivt även om gatuprotesterna var stora. De idag välbekanta scener där män blottar bröstet för pansarvagnar överraskade soldaterna som hade övertygats om att de skulle hälsas som befriare.

EySRvmeMNb0-tUAs9EM3EYxtWRc.jpg
En gatubild från Prag med stridsvagnar och brinnande fordo i samband med protesterna mot den sovjetiska invasionen.. Bild: TT

Bland alla fotoböcker som har publicerats från ödesdagarna äger jag en raritet. On events in Czechoslovakia gavs ut 1968 av ”Press group of Soviet journalists” och spreds av kommunistpartier i väst. Narrativet om hur de ”allierade” trupperna skyddar tjecker från fascister och NATO hade 50 år senare kunnat skrattas bort. Om det inte vore för historiens bumerang. Idag kan boken läsas som manual till propagandan om Krim och Ukraina.

Häromåret visade rysk tv en ”dokumentär” om Prag 68 med samma ingredienser. I Tjeckien är detta känsligt. Landet är hem åt hundratusentals ukrainare. Prag är den stad i världen som tros ha flest FSB-agenter (tidigare KGB). Tjeckerna själva har ett schizofrent förhållande till historien: hälften av de tillfrågade i åldrarna 18 – 35 vet inte vad som hade hände 1968. Och de som vet har en inflammerad syn som gör livet svårt för en annan grupp: de liberala som flyr Putins förtryck. Jag har flera ryska vänner som känt sig tvingade att flytta vidare från Prag. Den tjeckiska regissören Jana Svobodová, som ägnar sig åt dokumentär teater, har tagit upp den smärtsamma vardagsrelationen i sina föreställningar.

2018 liknar Centraleuropas politik titeln på Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allt är möjligt.

Att såren går djupt är förståeligt. 80 000 tjecker emigrerade. Man har minnen som återberättas i generationer. Min moster födde tvillingar i ljuset av en fotogenlampa medan larvfötter dånade mot kullerstenarna. Men problemen kommer sig också av förträngning. Efter augusti 1968 inleddes den så kallade normaliseringen där reformer drogs tillbaka. Arbetsplatser tilldelades inspektörer, folk fick skriva på att de ångrade sina handlingar. Under denna förnedrande ”genomlysning” angavs arbetskamrater och grannar. Den intellektuella eliten fick arbeta som gatusopare och eldare. Säkerhetspolisen skapade en särskild enhet som övervakade judar.

Historiker har visat att många av de som rensade entusiastiskt efter invasionen hade varit högljudda Dubček-supportrar under våren. Som andra gånger i landets historia lämnar det en fadd smak av opportunism. Samt frågan om hur genuina reformerna egentligen hade kunnat bli. Majoriteten protesterade definitivt inte före 1989.

Och idag? 2018 liknar Centraleuropas politik titeln på Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allt är möjligt. Tjeckiens president är Putinvän. Premiärministern var före 1989 agent åt den kommunistiska säkerhetstjänsten. Hans regering är vid makten genom stöd från landets aldrig reformerade kommunistparti.

-MKx2GcaTWZBiyx7pL8WoxuqgWU.jpg
Demonstrationer och protester mot den sovjetiska invasionen av Prag.. Bild: ULLSTEIN BILD - AP

I det läget har Kreml börjat lägga sig i den tjeckiska historieskrivningen. En stadsdelsnämnd i Prag vill nämligen utöka texten på en staty över den sovjetiske marskalken Ivan Konev. Marskalken var länge sedd som Prags befriare 1945. Redan det var en sanning med modifikation. Men Konev, dekorerad sovjetisk hjälte, ledde krossandet av upproret i Ungern och övervakade bygget av Berlinmuren. Och var ansvarig för underrättelsesamordningen inför invasionen 1968. Det vill man få in på plaketten. Ryska ambassaden meddelar att om man ändrar texten så är det en ”farlig eftergift till fascismen”. Det tjeckiska kommunistpartiet – som inte har bett om ursäkt för sin roll i ockupationen 1968 – kallar plakettändringen för ett ”smutsigt spel”. Häromdagen förklarade deras partiledare att det vore historieförfalskning att skylla invasionen på ryssarna: ”Brezjnev var ju ukrainare – liksom många sovjetiska soldater”.

50 år efter kalla krigets avgörande ögonblick är det svårare än någonsin att veta vad ”Igår vi – Idag ni” ska betyda. När historikern Tony Judt skrev om hur kommunismens ruttnande lik bars bort 1989 gjorde han en poäng av att dess själ hade dött på Prags gator två decennier tidigare. Jag tror att vi denna årsdag behöver inse att mycket som utgjorde diktatur och medlöperi i Centraleuropa – den svarta själen – kom att överleva liket.

Mest läst