Få av de gamla artister som slog igenom på 60-talet har lyckats hålla sig så unga i sinnet, politiskt medvetna och musikaliskt nyfikna som Paul Simon. Dessutom är rösten så välbevarad att han fortfarande låter som på Simon & Garfunkels gamla högtidsstund Sounds of silence, till skillnad från Art Garfunkel som i Göteborg senast hade tappat det mesta av sin särpräglade sångröst.
Därmed inte sagt att allt Paul Simon spelat in och släppt efter milstolpen Graceland för 30 år sedan varit så himla bra (musikalen Songs from the capeman om dömde mördaren Salvador Agron, någon ..?) men där har oftast funnit en framåtrörelse med oväntade samarbeten och en ständig vilja att ta musiken vidare, gärna i en helt annan riktning.
Nya albumet Stranger to stranger drar också åt flera olika håll. Svängiga Cool Papa Bell är med sina sydafrikanska vibbar, sitt blås och glittrande gitarrer som hämtad ur nyss nämnda Graceland, medan titelspåret Stranger to stranger är betydligt långsammare, närmast sökande i sitt stillsamma uttryck och tar en småjazzig väg när trumpeten gör entré halvvägs in.
Vi pratar inte om något mästerverk här, inte alls, men 74-årige Paul Simon vet fortfarande hur man skriver sköna, fjäderlätta låtar och får det spretiga att dra åt samma håll.
