Liberal är den moderna politikersvenskans honnörsord framför andra. Och det är inget fel med liberal. Det är honnörsord som är problemet. För som Markus Uvell konstaterat i boken Bakslaget (Timbro, 2018) har vi fått en opinionsklyfta i Sverige. Den går mellan ett radikalt etablissemang och de konservativa medborgarna, och Bakslaget syftar på bakslaget för det offentliga Sveriges radikala agenda. Ett av de tydligaste exempel på hur etablissemangets ideologiska teoribyggen krockar med majoritetens syn på vad som är viktigt är normkritiken. Uvell exemplifierar med en ständigt återkommande fråga med sprängkraft, diskussionen om flick- och pojkkläder. För somliga ger förekomsten av rosa och ljusblå barnkläder anledning till normkritiska protester. För andra är såna plagg invändningsfria.
I boken refererar Uvell en Inizio-undersökning som visar att sex av tio svenskar instämmer i påståendet ”Det är inget fel på traditionella könsroller så länge man väljer dem själv”. Andra variabler som undersökts är ifall samhällsförändringar bör ske försiktigt och stegvis, och om äldre generationer ”har mycket att lära oss om hur samhället borde se ut”. Stödet för sådana åsikter är starkast bland KD-, M- och SD-väljare. Men, även hos S-väljare är det fler som instämmer i påståendena än som inte gör det. Det finns helt enkelt en mätbar konservativ opinion.
Kombinationen av en liberal elit, och att ”vanliga väljare” som inte kallar sig liberaler betraktas som problem, leder till att samhällsklyftan befästs.
Ett parti som aldrig haft problem med att hålla sig på armlängds avstånd från liberalismen är KD. Antagligen beror det på att det kristdemokratiska tankegodset, sprunget ur personalismen, så tydligt grundar sin människosyn i de mänskliga gemenskaperna. Det är inte individen som är utgångspunkten, utan individen i relation till andra. Eller som KD uttrycker det i sitt principprogram: ”Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd.” Sen finns andra sammanhang som grannskap, intresseföreningar, fackföreningar och trossamfund som också är viktiga för att individen ska kunna leva i de gemenskaper som utgör samhället. En del kallar det konservatism, KD kallar det en kristen idétradition parad med den filosofiska personalismen och naturrätten. Och grunden är att samhällsklyftor är till för att överbryggas.
I den liberala berättelsen om Sverige ingår KD och M i ett ”konservativt block”, men hur stämmer det? Sverigedemokraterna uttrycker sin grundläggande idé som att: ”Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, som betraktar värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället.” Partiet bildades med målet att slå vakt om den gemensamma nationella identitet som välfärdsstaten bygger på.
Orden familj och samhällsgemenskap lyser med sin frånvaro, så i kristdemokratisk ideologi blir det inte många rätt där.
Moderaterna är liberalkonservativa, en ideologi som förenar konservativ samhällssyn med liberala idéer. Så när Alliansen bildades 2004 med C, FP och KD var programmet en politik för frihet, ekonomisk tillväxt, minskad arbetslöshet och fungerande välfärd.
Idag anser sig C och L vara garanterna för liberalism i Sverige, men samtidigt går det inte att låta bli att undra: anser sig C och L ha koll på väljarna på andra sidan åsiktsklyftan? Känner de liberala till skillnaderna mellan KD, M och SD? Eller snarare, har de liberala med sitt ja till en rödgrön regering, med vidhängande ledarsidor, satsat på att helt enkelt strunta i skillnaderna och dra en liberal linje i sanden?
Hur det skulle kunna leda till en fungerande kommunikation med de sex av tio svenskar, som uttrycker att de har en konservativ grundhållning är en gåta. För det folkliga frisinnet i det renodlade storstadspartiet L, är det möjligen en gåta vars svar man inte behöver bry sig om. Men resten av borgerligheten behöver börja bringa reda i begreppen.
