Sverigedemokraterna kan bli tungan på vågen i riksdagen efter valet om inget av blocken får egen majoritet. För att hindra att partiet får inflytande vill nu allt fler se blocköverskridande samarbeten. Vissa drömmer om en storkoalition mellan Socialdemokrater och Moderater. Men frånsett att ett sådant samarbete skulle utmana den centrala striden i svensk politik, med oanade följder, är erfarenheterna av så kallade grand coalitions ute i Europa mest negativa.
I till exempel Nederländerna hade många väljare svårt att förstå varför kristdemokratiska CDA och socialdemokratiska PvdA, trots stora meningsskiljaktigheter, valde att samregera 1989–1994. När de tidigare huvudmotståndarna PvdA och högerliberala VVD tillsammans med socialliberala D66 bildade purpelkoalitionen 1994-2002 växte förvirringen.
De drastiska nedskärningar som regeringarna beslutade om med anledning av den förestående anslutningen till EMU, cementerade missnöjet och krattade manegen för nya partier. Purpelkoalitionen blev sinnebilden för ideologiernas död och bidrog till att väljarna började söka sig till de nya, populistiska och extrema partier, först Pim Fortuyns lista och senare Geert Wilders PVV.
Belgien avskräckande exempel
Förespråkare av blocköverskridande koalitioner bör också titta på Belgien. Här har kristdemokrater, liberaler och socialister turats om att styra i olika konstellationer under hela efterkrigstiden.
Valresultaten har betytt lite eftersom regeringsmakten i slutändan avgjorts i partiförhandlingar. Denna ordning ledde till ett politiskt klientsystem med tjänster och gentjänster. Detta tillsammans med röstplikt bidrog starkt till att det extrema flamländska intressepartiet VB kunde vinna terräng. I den flamländska staden Antwerpen har VB sedan mer än ett decennium en tredjedel av rösterna, även om de gått tillbaka något i de senaste valen.
Det tydligaste exemplet på att breda koalitioner inte är någon mirakelkur mot extremism och främlingsfientlighet är dock Österrike. Trots sakpolitiska motsättningar delade landets två dominerade partier, konservativa ÖVP och socialdemokratiska SPÖ, under lång tid på makten. Allt från ministerposter till allehanda arbetstillfällen, till exempel vid järnvägen, tillsattes proportionellt utifrån valresultat och olika väljargruppers hemvist. Medlemskap i ÖVP eller SPÖ blev nödvändigt för att göra karriär, och var ett krav för att få arbete i samhällsadministrationen, bostad på vissa ställen eller förmånliga villkor på banken.
Stick i stäv med förhoppningarna växte ur mellankrigstidens oförsonliga motsättningar ett välgörarsystem som genomsyrades av nepotism. Väljarna underkände så småningom ordningen och under 1990-talet kunde tyvärr Jörg Haiders FPÖ (senare bildade Haider BZÖ) skörda stora politiska framgångar bland mittenväljarna. Haiders framgångar har i dag permanentats, FPÖ har runt 20 procent av rösterna, BZÖ 4 procent. Samtidigt måste ÖVP och SPÖ fortsätta att samregera för att förhindra att extrempartierna tar plats i regeringen.
Fel inriktning på debatten
Det råder ingen tvekan om att främlingsfientlighet är en av vår tids största utmaningar. Behandlingen av romer påminner oss om hur långt vi har kvar innan alla människors lika värde erkänns. När vi nu diskuterar behovet av en bred regeringsbildning, i syfte att skapa förtroende för politiken, förutsättningar för en stabil ekonomi, och för att mota extremismen vid grinden bör vi dra lärdom av erfarenheterna från Europa.
Den svenska debatten om politisk extremism handlar för lite om hur vi ska utmana extremismens världsbild, och för mycket om hur de politiska blocken ska undvika att få svensk politisk Svarte Petter, Sverigedemokraterna, i knäet.
Jan Å Johansson, researcher
Philip Lerulf, journalist,
som tillsammans har skrivit en bok om extrema partier i Europa.
