Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Politikerna bör leva som de lär

Ledare Politikernas egna trygghetssystem framstår som alltför generösa. Möjligheterna till missbruk behöver täppas till.

Förre finansministern Pär Nuders sätt att utnyttja sin statsrådspension har på nytt satt igång debatten om politikernas förmåner. Medan arbetslinje och vikten av människor inte går i pension för tidigt predikas från merparten av partierna framstår politikernas egna pensionsförmåner som anmärkningsvärt generösa.

Dock skall sägas att reglerna successivt skärpts. När tidigare ministern Ulrica Messing (S) lämnade politiken år 2007 var hon berättigad till statsrådspension trots att hon inte ens var fyllda 40 år. Det är inte längre möjligt. Numera gäller en 50-årsgräns. För att få vara berättigad till statsrådspension krävs också att ha varit minister i sex år, för full pension krävs tolv år. När maktväxlingar blivit allt vanligare också i Sverige är det kanske inte helt lätt att uppfylla det senare kravet. Samtidigt gäller motsvarande regler för riksdagsledamöter, om än på andra ekonomiska nivåer.

Diskussionen om politikers trygghetssystem är inte helt lätt. Politiska uppdrag kan inte jämföras med vanliga anställningar. Det handlar inte heller bara om politikers möjligheter att återetablera sig på arbetsmarknaden, utan också om vilka personer vi vill få in i politiken. I ett arbetsliv där kraven på kompetens och uppdatering ständigt växer kan det vara förödande för karriären eller mycket svårt att återvända till sitt gamla jobb efter sex eller nio års uppehåll. Trygghetssystemen får inte utarmas så att stora grupper inte vågar satsa på politiska uppdrag.

Samtidigt är det uppenbart att det nuvarande systemet behöver tätas till. Pär Nuder är förvisso långt ifrån ensam om att manipulera med bolagsbildningar, även om de väldiga intäkter han haft sticker i ögonen. Reglerna för avräkning av politikerpension måste vidgas till att gälla inte bara förvärvsinkomst utan också andra former av avkastning från bolag. Systemet måste anpassas till att gälla dagens förhållanden, där ju inte minst konsultverksamhet blivit en kraftigt växande verksamhet för tidigare politiker.

Att Göran Persson, trots en anmäld årsinkomst på 1,2 miljoner kronor fått utbetalt närmare 2 000 kronor i månaden i statsrådspension i år, visar att systemet är generöst i överkant. Persson klarar sig uppenbart bra ändå. Förutom de mycket höga inkomstgränserna kan också diskuteras om inte en tidsbegränsning bör införas, något som bland andra Thomas Bodström (som inte tar ut pension) krävt. Från politiker i alla läger, inte minst kommunalt, brukar vi få höra hur mycket friskare och ungdomligare svenska folket är jämfört med tidigare. Kanske dags då att höja pensionsgränsen för politiker från 50 till 60 år?

Den kommitté som skall lägga fram förslag mot slutet av året har mycket att bita i.

GP 14/5 -12

Mest läst